Jag har varit det när jag var yngre.

 Man funderar ju en del.. det gör man ju.. men kan nog inte säga att jag är rädd för att just dö… utan sättet det kommer hända på skrämmer mig mer.

**Jag är inte rädd för vad som händer efter döden,men har dödsångest för HUR jag ska dö. Om det ska göra ont och var jag kommer att befinna mig när jag dör….hu,får ångest bara jag tänker på det..
**

Förr var jag det, idag "vet" jag lite mer. Det som jag mest har ångest för är att lämna mina barn utan sin mamma, min dotter pratar mkt om sin ångest för att jag skall lämna henne, det är mkt tankar o frågor just nu

Min värsta mardröm är att bli liggandes som ett "vårdpaket" med alla sinnen i bihåll (klar i skallen) men utan att kunna uttrycka sig eller röra sig  å maskiner som håller en igång. *ryser av ångest*

Jag är inte rädd för döden, jag vet att jag kommer att träffa de mina som redan gått över. Men jag håller med er, det är sättet det händer på som kan vara skrämmande.

jag är inte rädd för själva döden på mig själv…men är rädd att jag ska missta mera av mina kära…men vill inte lämna mina kära barn o barnbarn..det gör mig ledsen och får en ångest för det…hoppas jag får lämna detta smärtfritt iallafall den dagen….kram

   Rädslan för hur,jag ska dö.infinner sig,kan bara hoppas att jag får stilla somna in,och vakna på andra sidan.

Jag har varit livrädd, men nu finns det så många som jag älskar på andra sidan som jag saknar så oerhört. Jag vill inte dö nu, men är inte längre rädd. Då jag vet att någon möter mig på andra sidan. Får nog lite jobbigt på yttersta dagen, men tror att Gud är förlåtande med tanke på vilka avskyvärda brott som begås i världen. så måste mina synder vara små potatis och många av den har jag ju ångrat på en gång.

Efter att ha sett min pappa dö så får jag ångest och undrar självklart om det skall behöva vara så jobbigt. Han hade flera timmars dödskamp, och jag led så fruktansvärt med honom! Kändes därför som en enorm lättnad när han till slut fick dra sitt sista andetag, och se ansiktsdragen slätas ut. Önskar ingen människa en sån övergång..han var ju dessutom en sån varm och fin människa.

Jag är rädd för döden vissa dagar…Har väl inte tänkt klar kanske, och därför inte bestämt mig om det är läskigt eller inte. Idag känns det inte läskigt.

Håller även med många här om rädslan hur man skall dö. min pappa dog av ALS där man blir fånge i sin egen kropp medans hjärnan fungerar som vanligt, hua..

Jag är inte rädd för döden, jag är däremot nyfiken på vad jag kommer att göra i andevärlden sen :)
Däremot har min rädsla varit kring hur det skulle gå för Robin om jag dör när han är barn för hos sin pappa får han ingen bra och trygg uppväxt. När han var 7 år var det en period som var väldigt otrygg för honom där och jag funderade mycket på det här om hur det skulle bli om jag skulle dö. Jag hade dom tankarna ett par dagar och det kände nog Robin av för när han öppnade dörren och skulle ut och leka så vänder han sig om mot mig och säger plötsligt: "Mamma, JAG kan faktiskt dö före dig, tänk på det, ALLA kan dö när som helst och vart som helst mamma!" Ja han hade ju så rätt :)

ja du kath…min far är fångad oxå..med als..så jag vet hur det känns…ingen vacker syn..önskar av hela mitt hjärta att far min får ta tåget till paradiset och träffa min mor och min ängel…pappa har inget liv här..gråter varje gång jag träffar han…kram

Nej ,jag är inte rädd för döden. Jag är nog mer rädd för livet och den smärta som finns här.

Håller med #3. Lämna barnen skulle vara hemskt…

#9 Känner att jag vill förklara mitt inlägg lite närmare: Min pappa dog i lungcancer, och då förstörs ju lungvävnaden succesivt. Det gör att syresättningen i kroppen inte fungerar, vilket kan skapa panik hos den som är drabbad. Jag tror att det var det som orsakade den dödskamp min pappa genomled. Den sista timmen hade han nog ändå accepterat sitt öde, för då infann sig ett harmoniskt lugn och själva dödsögonblicket var för mig en fin och oförglömlig upplevelse.

Jag är både och , mest är det nog när panikångesten gör sig påmind men det hör väl till att vara rädd för dödem då.

#17 Inte konstigt alls egentligen. Vi är ju inte bara rädd för döden. Vi är rädda för allt som vi inte vet någonting om, åtminstone skapar det alltid en viss osäkerhet. Det ingår i vår överlevnadsinstinkt att känna osäkerhet och ett visst mått av rädsla inför saker vi aldrig har ställts inför.

jag kan nog säga att jag är lite rädd för döden & just det ni andra säger…sättet!!

för 2 år sen så satt jag hos min mamma i 10 dagar efter att hon fått diagnosen cancer…hon fick allt från 1 timme till en vecka på sig att leva.

10 dagar tog det från det att vi inte anade nåt till att hon var borta & då satt jag hos henne hela tiden.

min mamma kvävdes till döds & innan hon dog så tittade hon rakt in i mina ögon & sen dess har inte jag kunnat vara mig själv.

så….ja jag är rädd för döden!! fast bara för sättet & man vill ju inte dö för tidigt.barnen får gärna bli vuxna först!

#19 Vad hemskt! Se sin mamma kvävas till döds, samt att sen in i hennes ögon.

Jag är nog inte rädd för döden.. Hoppas på att vi inte bara försvinner utan att vi föds till ett ännu bättre liv!

#13 Ojdå drutten! Då vet du precis hur det är :( Nej det är ingen vacker syn.. Min pappa fick den aggresivaste formen, det gick väldigt snabbt, på bara 3 månader efter han fick beskedet så.. Jag var med honom dygnet runt dom sista månaderna och han dog hemma i min soffa (tack o lov så han slapp gå över ensam)

Varma kramar till dig!

Jag är inte rädd för döden. Men jag vill inte dö, sålänge mina barn är små. Det vore skönt om de själva har skaffat familj och trygghet. Jag vill att mina barn ska se mitt sätt att tänka, för den dagen jag går över till andra sidan så ska dom veta att jag finns där.. och att dom känner av mig. Dom vet ju redan,, och det är viktigt för mig och för dom !!  Det är viktigt för mig att de inte ser det som att jag för alltid är borta, utan att de kan njuta av var tid här på jorden, men att vi återförenas igen. Jag vill att de ska gå vidare med sina liv på ett sätt som är ämnat för dem.

Varma hälsningar MariaJ:-)

Nu tror jag att jag kom på det! :)

Jag är rädd för att dö vid fel tidpunkt. Enligt vad jag har fått lära mig här på ÖN så föds vi med ett antal livsläxor, och jag tror att hinner man med dem, och känner sig "färdig" med livet så behöver man inte heller uppleva någon ångest inför döden. För att lära oss livsläxorna behöver vi trots allt vår kropp, den är verktyget i vår skola, och jag tror också att detta med vår överlevnadsinstinkt - att vår kropp skyddas - kan hänga ihop med att anden behöver kroppen för att bli fullärd i detta livet. ( Det här var intressant, därför måsta jag få skriva av mig - hoppas ni överser..?  )

Inte alls…vet att det finns liv efter detta  det ända som känns svårt när man tänker tanken är att lämna barnen…vet oxå att min stora tjej skulle få det jobbigt om hon skulle bo med sin pappa…Men det skulle säkert ordna sig det oxå *L*

Ljus Carina

Jag är inte rädd för döden…däremot är jag rädd för att inte få leva. Jag älskar det här livet och allt som det fylls med. Det är något jag inte vill skiljas från! Men när den dagen kommer, att det inte finns någon återvändo, så kommer jag att känna mig trygg (tror jag).

Jag har flera motton men ett ligger mig extra varmt om hjärtat: NJUT AV LIVET!

Usch ja, vet ju att en dödskamp kan bli utdragen. Får ångest vid tanken. Man undrar ju hur man skall dö. Har man tur blir det knall och fall så man inte behöver ligga och pinas i dödsångest. Efteråt får jag hoppas det ordnar sig, vill inte bli någon jordbunden ande. Dom verkar inte ha det bra.

hm.. ja. är nog rädd för det. har lätt för att vara kaxig och tänka för mig själv "jaha. ska jag dö nu så ska jag väl det. inget att göra något åt om Gud har bestämt så." men sen när man väl får den där starka dödsångesten, och känslan får man riktigt med panik! Även om jag tror starkt på ett liv efter detta, vill jag stanna här i livet bra många år till. ^^

Efter min sambos död har min rädsla försvunnit. Han citerade Terry och skrev att han själv inte var rädd för döden, utan för HUR han skulle dö. Efter hans övergång har jag fått bekräftat att det inte är slut när man avlider, så nu är jag inte längre rädd :)

#23 ja Tuvstarr, det var en bra tanke, hoppas på att det är så..:)

kath..vi har bett att dom ska ringa vilken tid som helst på dygnet..den dagen far min tänker resa..för han ska inte behöva resa över själv….var med min mor den dagen hon reste…men fick aldrig vara med min ängel…var för långt bort då..18 mil..jag fick dödsbudet dagen efter….kram..far min bor på boende sen 1½ år tillbax..humöret svänger på han…mager o vinglig o kan inte prata  som man förstår inte han..han mummlar bara…men blir glad när vi kommer…men är nu väldigt orolig i kroppen…trodde för ett tag sen att det var slutet..men han repa sig..men hur länge till vet man inte….nu blir det att ställa sig bland grytor..mat på gång-…kram

Jag är rädd för att dö, rädd för att dö med smärta. Rädd för att inte få vara med mina barn och min familj i övrigt.

Men jag är också rädd för mörker, spöken och galna människor

för några år sen hade ja panikångest å va sjuk, jag trodde jag skulle dö, jag var livrädd för det i ca 2 år, när jag blev frisk slutade jag tänka på det :) nu är jag inte rädd längre å har inte panikångest :)

Jag är inte rädd för döden. När jag såg en annan människa gå över till andra sidan kände jag mig avundsjuk. Det var den mest fridfulla känsla jag någonsin haft. När jag två år senare fick bröstcancer, trodde jag att jag skulle dö och att det var därför jag sett det jag sett. När min son frågade mig vad det värsta vad som kunde hända med min cancer, svarade jag: Det värsta som kan hända är att jag dör. Nu efteråt, när det har gått bra, sa min son: Jag kände mig aldrig orolig mamma. Det trodde han berodde på att jag var så lugn hela tiden.

Nej, jag är inte alls rädd för att dö. Jag ser det som en helt naturlig övergång till någonting annat. Alla dör det är ett faktum.

Vi behöver bara ställa in tanken på det. Att det är en övergång till någonting annat. Jag ser döden som en ny början och nytt är alltid spännande och det finns nya möjligheter Precis som i det här livet!!! Det finns alltid NYA möjligheter!

 Kath och Drutten. Min svärmor dog i ALS 1991 endast 53 år gammal. Det är en fruktansvärd sjukdom som man önskar man kunde utrota. Min tröst är att hon ändå somnade stilla och lugnt med alla nära och kära runt om sig. Så själva övergången var lugn men det som var före önskar man inte sin värsta ovän. Man kan bara försöka finnas där för dem…så gott man kan.

jag är rädd för att dö medans mina barn är små då dom behöver mig! efter dom blivit vuxna och klarar sig själva så kommer jag nog inte vara rädd, däremot så kommer jag ju gärna vilja fortsätta leva och få barnbarn och sånt, men efter barnen blivit vuxna så ser jag varje extra år som en bonus bara

jag är inte rädd för att dö. Det finns ju ett liv efter detta. Mest är det mina barn som jag tänker på hur ska dom klara sig utan mig. När jag satt hos min mamma när hon dog så märkte jag att dom hämta henne och jag har aldrig kännt mig så trygg någon gång.

Jag har aldrig varit rädd för att dö. Jag ser döden som en befrielse från oro och bekymmer. Har alltid sett döden som en vän när jag mår som sämst…Döden är något naturligt och är den enda garantin du har i livet…..

#35 Ja du  enba, det är en fruktansvärd sjukdom, min stora fasa att få.. min pappa dog 1990 bara 55 år gammal

Kram/Katie

#38 - "Döden är något naturligt och är den enda garantin du har i livet…..". Så sant, så sant - och fint skrivet!

Jag är jätte rädd för döden och vad som kommer efter detta.

Tror att ju äldre man blir desto mer tänker man på döden.Det är något som förr eller senare kommer ifatt en.Man kan dö idag eller om 20-30………….år.Därför borde man leva nu o inte gå genom livet o fundera på det,men så är vi människor ,det okända är alltid lite skrämmande.Ingen vet säkert hur det är att dö o allt därefter.

Håller med nr 2

#42 håller nog inte med, under hela min uppväxt har döden varit min ständige följeslagare. Det gjorde mig väldigt tungsint och introvert. Idag vågar jag ta min plats och stå mitt i livets centrum, för mig tog det mer mod. Jag hade en NDU som var jättepositiv när jag var 8 år och har sett den andra sidan av livet. Det är livet här som är lidande och elände. När jag hade sett tillräckligt många goda människor försvinna så insåg jag att jag hade bara just nu, hela tiden, att livet är en illussion och att jag bara kan ära skaparkraften genom att lysa just så starkt som jag är skapad till att lysa.

Nej , men nyfiken : )

Ja de är jag. Känner att efter flera år av oändlig sorg så är jag äntligen lycklig och då är jag rädd att när man äntligen ser ut att fått de bra så kommer allt ryckas ifrån mig. När jag hade de som värst gick jag ibland förbi kyrkogården i Nässjö och sa högt till dem "Ni vet inte hur bra ni har de som är döda" De slapp ju känna smärtan som jag upplevde… Men de hade inga levnadsval… För några år sen i samband med en operation hade jag verkligen dödsångest och kände att dör jag nu så känns de som jag slängt bort mitt liv på en massa elaka människor…

Jag är räd för smärtan för att dö. jag är rädd att jag inte får uppleva de underbara livet ger mig, jag är rädd att någon ska vara elaka mot mina illrar då… Jag vet dock att när den dagen kommer får jag komma hem till Jesus och mina älskade illrar och nära och kära som redan gått före och leva i harmoni men jag vill leva mycket mer ch är glad för varje dag som livet ger mig. Har flera nära och kära som gått vidare och jag har varit med om när både människor och djur lämnat detta jordelivet och de har varit fridfullt… Men jag vill leva mycket mer för livet kan vara så vackert efter de man har fått kämpat för att orka med livets svårigheter…

Jag är inte rädd för döden,men det gör ont att tänka på sorgen min familj får.

Jag  tror inte någon vill dö i smärta heller.

Jag hoppas också att jag får ta emot mina kära när de kommer

Jag tror att vi förbereder oss för nästa liv någonstans,kanske i en annan dimension

Är inte rädd för döden, det måste ju vara det bästa då det är sparat till sist. Tror vi är satta till jorden under en viss tid.

Tror inte att det sitter någon Gud där och hälsar mig välkommen, när den tiden kommer. Men nått mer än detta finns, det är jag övertygad om.
Tror man får "programmera" sitt nästkommande liv i stora drag. Men beroende på vilken väg man tar i det livet kan den förändrats.

Tror alla har någon gång kommit till ett vägsjäl där man funderat hur man ska göra, det kan röra sig om ngt jobb, val av partner, flytta eller stanna kvar osv.
Utifrån det val man gör så förändras även vägen genom livet.

#48 Det var bland det klokaste jag någonsin hört!!

de orden…"Det måste ju vara det bästa då det är sparat till sist"

Kram på dig!

Carina

#49  tack ska du ha Vibeka.
Tycker det borde vara så när man går igenom livet med både glädje, sorg, förvirring och allt som hör livet till. Måste det vara det bästa

Vill bara Tacka er alla som svarade på min fråga i denna tråd :)

För flera år sedan, när jag var väldigt och sjuk och låg på lasarettet så hade jag en nära döden upplevelse. Men eftersom det inte var dags för mig att lämna jordelivet så fick jag vända och gå tillbaka, och det var faktiskt lite av en besvikelse. Så……-nej, själva döden skrämmer mig inte. Men det som ger mig ångest är när jag tänker på att jag måste lämna mina barn(min minsta är bara 5år). Dom sista två åren har handlat mycket om döden för mig, det är många i min närhet som har gått vidare till andra sidan, så nu känns det mer och mer naturligt. Och dessutom är det en trygghet när jag nu med säkerhet vet (efter min älskade pappas död) att man kan meddela sig till sina nära och kära även efter döden.

 Kramar från mig till er Alla/ Karin

Jag är inte ett dugg rädd för att dö. Det finns en mening med det åxå,. att dö alltså.

SEV

Många säger att de inte är rädda för döden, "inte ett dugg" säger man och det tror jag att dom flesta kan skriva under på. Men sättet att dö på är det inte många som berör, och det är ju isåfall det man känner ångest inför. Även om man vet med sig att man "går vidare", så kan övergången vara otroligt smärtsam, medial eller ej men smärta undgår ingen om man nu dör i en  sjukdom eller våldsam upplevelse…

Jag är rädd för att fastna på vägen :(

Det gör väldigt ont att klämma tån under ett piano, och det vill man ju inte, men ändå kan det hända.

Det gör väldigt ont att bli sviken, men ändå kan man bli det.

Ska man klämma sig så gör man det, ska man dö så gör man det åxå, å blir det en smärtsam död så blir det så hur mycke eller lite man än oroar sig. Å varför spe på oron i förväg innan det ens ha hänt.

Nä, gå med förvissningen att oro i förväg gör bara väntan jobbig. Lev och var glad och tacksam för dom fina dagar vi får tills dess, gör det bästa av varje dag.

SEV

Många människor pratar om en smärtsam död. Jag tror inte att själva döden är smärtsam…däremot kan tiden före döden vara det. Säkert kan andra människor berätta om annat men alla de gånger jag varit närvarande när någon lämnar detta liv så har en slags frid infunnit sig precis innan dödsögonblicket. 

Man kanske kan skilja på döden och det som leder till döden….??

Jag har varit rädd för döden , från det min mamma dog i bröstcancer när jag var 25 år. Men med tiden har rädslan gått över.  Nu är mina barn vuxna , men jag har 2 barnbarn och det är klart att man inte vill missa dom, men är det inte så att allting dör till slur och döden kommer för snart.

Så lev ditt dyrbara liv här och nu älska och njut varje minut .

Kram /Renate

Döden!

Klart man känner i bland hjälp nu är jag snart 40 år, har jag 20 år kvar att leva??

Jag vet att man ska tillvara på varje dag som om den vore den sista,men när allt känns slentriant så tappar man det underbara som varje ögonblick för med sig,och som ni andra säger (att lämna barnen) hua nä inte ännu dom får allt stå ut med sin tjatiga gnatiga morsa ett tag till.

Allt gott Valmina

Som sagt, vår överlevnadsinstinkt - och där skiljer vi oss inte alls ifrån andra levande varelser - är beviset för att vi alla strävar efter att hålla oss vid liv. Den som påstår nåt annat är inte riktigt ärlig. Vi har blivit försedd med en inbyggd instinkt att undvika döden, och där är rädslan ett av våra viktigaste instrument. Rädslan är vårt främsta vapen för att inte begå dumheter som kan leda till döden, åtminstone enligt naturvetenskapen. Religionen talar om evigt liv, men vi ingår också i ett naturligt kretslopp där vi har utrustats med olika rädslor - tack o lov -  för att överleva. "Struggle for life" som han sa, Darwin..

Jag är väl rädd för det mesta jag inte vet ngt om.
Och döden vet man inget om, man bara tror.
Jag är rädd att allt tar slut. Eller att man sitter fast i kroppen för alltid.

Och att jag mister mina kära och aldrig mer får se dem.

Jag har lidit av fruktansvärd dödsångest.
De är dock lite bättre nu.
Men jag vaknade mitt i nätterna och va tvungen att kolla så jag levde. Knipa, mig känna på hjärtat, upp och röra mig mm.
Kunde inte se en gammling för jag va rädd att dom skulle dö mitt framför mig. Kunnde inte se döden på TV utan att bli livrädd. Jag har fortfarande lite "fobi" för väldigt gammla människor. Men de e pga min dödsångest.
Skulle aldrig klara av att jobba med äldre.
Blev lite bättre när jag åt medecin under några år. Har dock slutat nu och än har jaginte kännt någon ångest direkt.
Förutom om man ser en väldigt gammal person eller maskar som käkar lik på tv :S

Nej, jag är inte rädd för att dö men kan känna olust över sista tiden, hur den blir.

Döden….nej, jag är inte rädd för den. Däremot är jag rädd att få vänta på den… i händelse av sjukdom/olycka.

jag VILL inte dö men så värst rädd är jag inte

Jag är rädd för döden. <för mig och min familj.

Dessutom har jag vid ett tillfälle gråtit av existenciel ångestt

Min morfar brukade säga. Jag ser fram mot den dagen det blir den intresantaste i mitt liv. Jag måste hålla med ,jag har varit nära ca 10 ggr men av någon anledning är jag kvar.

Jag har varit otroligt rädd för döden. När jag var i tonåren fick jag ångest av bara tanken och jag minns att jag inte ens klarade av att se en likkista på TV. Jag var otroligt rädd….

Numera är jag inte rädd för just döden, för numera vet jag att det inte finns någon död - bara liv i en annan form. Däremot är jag precis som alla andra orolig för på vilket sätt jag ska gå bort. Jag vill helst inte heller lämna det här jordelivet innan mina barn är vuxna och kan stå på egna ben.

Jag har själv aldrig varit med om någon nära döden-upplevelse, men min pappa blev väldigt sjuk för snart tio år sedan och låg på sjukhuset svårt hjärtsjuk. En morgon när jag kom för att hälsa på honom så var han alldeles uppriven och hans blonda hår hade blivit lila!! Han sa, alldeles förskräckt - "jag har varit i tunneln". De flesta människor som varit nära döden verkar ha upplevt ett lugn, men inte min pappa. Han blev nog mer rädd för döden efter den här upplevelsen, eller så var det bara så att hans egen dödlighet gjorde sig påmind. Efter den här upplevelsen blev han lite piggare och fick komma hem. Han blev mer angelägen om att visa att han älskade oss alla och han började berätta om de övernaturliga upplevelser han varit med om under hela sitt liv, speciellt för mig. För mig var det här vändpunkten - sakta men säkert försvann min dödsrädsla och det berodde på att jag började utvecklas medialt under samma tid. Det här låter kanske dumt - men både före sin död och efter har min pappa påverkat mig till att öppna mig…..och förstå att det inte finns någon död….