En sorg pågår en tid och det innebär att man hamnar i olika sorgfaser också. Det är viktigt att vara i sorgen den tid som behövs och vissa perioder kan det vara extra jobbigt med många tårar. Det är svårt att säga hur länge då det är väldigt individuellt och det bästa rådet som jag kan ge dig idag är att du och din son pratar mycket nu om honom i sorgen och att ni visar varandra era känslor, gråta en stund tillsammans är något som många har svårt för men det är bra för både vuxna och barn att få dela både glädje och sorg tillsammans.

Jag vet hur det är och det du går igenom just nu och jag sänder många varma kramar till dig och din son!

http://web4health.info/sv/answers/life-grief-overcome.htm

**Hittade en länk om sorg och bearbetning….kanske den kan hjälpa dig… har ingen erfarenhet av självmord,men sorg känner jag fortfarande av ang mina föräldrars bortgång…Kram
**

#1 - Det känns som om jag kommit till en ny fas och sen ramlar jag tillbaka till den tidigare igen - fram och tillbaka. Troligen är jag inte färdig med den första än (?). Han ville bli förlåten och det har jag sagt högt att han är, men sen ibland så blir jag förbannad ändå. Varför, vad f*n tänkte du på osv. Sen ber jag om ursäkt för mina 'utbrott' direkt efter.

Vissa nätter drömmer jag att han kommer til mig och bara snackar som när han levde. I drömmarna är han död men hälsar på - ungefär som över en kopp kaffe. Han berättar en massa men det mesta har jag glömt efter att ha vaknat ordentligt. Efter dessa drömmar blir det oftast en bra dag, men han kommer ju inte varje natt (vad jag vet åtminstone) så det finns övervägande dåliga dagar :(

Ibland har jag tagit ett beslut och sen tänker jag inte mer på det - men sen när jag vaknar morgonen därpå, så ploppar det upp en helt annan lösning i mitt huvud. Jag hade redan bestämt mig, men de nya lösningarna är alltid så mycket bättre. Jag tror att jag har någon som hjälper mig att utveckla mina beslut till mig när jag sover? :) Annars vet jag inte vad alla idéer kommer ifrån…

#2 - tack för länken. Jag har inte tittat på den än men ska göra det när jag har skrivet klart. Sparar på en massa nyttigheter, så den hamnar säkert som favorit.

Jag vet inte om det har med sättet att dö på att göra. Troligen är det så, för man lämnas med så mycket konstiga känslor när någon har valt bort sitt liv. När min pappa dog för 12 år sedan så sörjde jag givetvis. Det kan jag göra än idag. Men det här är något helt annat, obeskrivligt för min del.

Tack för att ni finns och kan lätta upp vardagen för mig och så många andra :)

Stor kram, Cecilia

vännen    beklagar din och din sons förlust…ja vet hur det känns..det tar tid..gråt vännen..prata mycket om han..dela dina tankar med han och med sonen..tiden läker..men saknaden finns  och det kommer att finnas resten av ditt liv…tänk på att ni en gång i livet kommer att återses och då för alltid..min ängel lämnade oss för två år sen..saknad och tårar kommer och går…min mor lämnade oxå sen för 1½ åer sen…vi sörjer olika..så ta den tid du behöver..men tänk på att när du är ledsen så är din ängel oxå ledsen…det ända jag kan ge dig är en tröstande kram…var rädd om dig…kram

#3 Dom olika faserna i en sorg innebär bl.a det du beskriver om ilska, det är tillåtet att vara arg och ställa dom frågor man undrar över! Du behöver inte be om ursäkt för han vet och förstår din ilska. Ena stunden är man ledsen, man känner en oerhörd saknad, nästa stund är man arg för att han är död, nästa gång beror ilskan på att kanske inte få svaren osv. Dom här faserna kommer med jämna mellanrum och jag tror inte att man någonsin blir klar ordentligt men man kan leva med sorgen på ett annat sätt så småningom. Jag har också en som som är född -87 som förlorade sin pappa i juli för ett år sen och sorgefaserna kommer med jämna mellanrum fortfarande men nu upplever jag att dom är lite mildare även om det är jobbigt med alla obesvarade frågor. Nu har jag accepterat att vissa svar kanske jag får längre fram och att jag kanske inte får svar på alltja undrar över. När du känner saknad, ilska, frustration m.m. Tillåt dig då att vara i dom känslorna för det är då du som bäst bearbetar dom.

Kramar / Elisabeth

Hej Celia!

 Det finns inge snabba lösningar på bottenlös sorg. Det vet du sen tidigare. Men vad du  kan göra är att börja skapa nya små vackra minne med hjälp av de gamla. När sorgen kommer på fokusera dig på att höra din son skratt och leende. Sträva efter att få honom att skratta.

 Men tillåt dig också att få gråta, skälla och att bli arg för att man blir ensam kvar är helt okej. Du vanhedrar inte hans minne eller själ för det. Och minns endå att han finns med er även om han inte syns eller fyskiskt närvararo. Att du drömmer om honom är han sätt att få vara hos dig.  

Istället för att tänka på dödstillfället eller att han inte finns mer, tänk istället på vad ni fick göra och vad ni har gjort. Skaffat ett vackert barn tillsammans med er kärlek. 

Skriv av dig, skriv brev till honom, prata om honom, med honom. Och framför allt ge dig själv tid. Det finns ingen tids gräns på sorg. Och som du vet sen tidigare försvinner aldrig sorgen för att man en dag slutar gråta. Den blir bara mindre smärtsam med tiden.  

Kram i sorgen Alma

Egentligen vet jag allt det här som ni tar upp, men det känns väldigt bra att skriva av sig och sen läsa svaren från er - det stärker även om jag gråter när jag läser. En del säger att man kan gråta så mycket att tårarna tar slut. Det kan man inte, men man kan lära sig att leva med det förflutna.

Han frågade ofta hur jag visste allt och jag svarade intuition :) Jag skrattar ofta åt gamla minnen, både själv och tillsammans med sonen och våra vänner - men trots intuition och som god människokännare, kan jag inte få in i min skalle hur han kunde dölja detta för mig. Blåst rakt av trots tydliga Tecken som inte uppenbarade sig för mig förrän efteråt! Jag har fått svar på det mesta i låååånga avskedsbrev, så egentligen är nog ilskan mest riktad åt mig själv. Jo jag vet att man inte ska känna skuld, men det är ju också en del av sorgearbetet så det lär nog försvinna med tiden.

Drutten och Elisabeth - jag beklagar verkligen er och era familjers förluster och jag hoppas att ni på något sätt har kontakt med dem på andra sidan. Hur ser barnen på det så här ett/några år senare?

Tant Alma - jag tar till mig allt här ovan från samtliga, men jag tror att jag ska skriva ett brev till honom senare ikväll. Det har jag inte gjort än. Han skrev att jag skulle prata med honom, det gör jag - både i tankar och högt. Av någon anledning har jag fått för mig att han bara hör mig när det är högt, så ibland upprepar jag mina tankar högt i efterhand.

Han skrev att jag kunde gå till ett medium som han själv besökt tidigare. Jag har inte kommit till den fasen riktigt än, jag pratar mycket om det men har inte lyft på luren än. Han hade lämnat ett visitkort med kontaktinfo i sin plånbok, så det känns som om han har tänkt på allt innan övergången.

Varma kramar till er alla!
/Cecilia

#7 I början var kontakten väldigt stark och han "spökade" hela tiden hemma på skämtsamma sätt vilket gjorde mig så glad för han visade sin närvaro så starkt att jag lättare kunde hantera sorgen. Han finns fortfarande här men inte lika ofta längre, tidigare var det varje dag. Men han har väl annat skoj att göra också ;)

Min son är tyvärr en person som håller det mesta inom sig men det här året har varit jobbigt för honom även med annat men han har ändå hantera sorgen på ett bra sätt genom att prata och skriva mycket. Men han saknar sin pappa väldigt mycket och den saknade kommer alltid att finnas där. Sonen är öppen för andevärlden och hans pappa kommer till honom också.

hej  ja du min ängel var här ofta första tiden..men tror även att ängel är här ännu…bara att vi är nu så vana att det händer saker o ting så man skrattar nu bara åt det…ja du sonen och jag pratar varje dag om ängel..han blir glad varje gång något händer..han har tagit det bra..vi pysslar o sjunger vid graven..vi fikar oxå där…ibland så kommer även saknaden för han oxå..då tar han fram en tröja som var våran ängels..tar på sig den luktar o sover i den…han ritar o skriver till ängel..men han vet att han en vacker dag kommer att återse sin älskade ----kram kram

#8 - härligt låter det! (med den närvaron efter bortgången, eller övergången som jag gärna skriver). Det är viktigt att kunna skratta trots sorg :)

Känner igen min son i din. Min är ganska öppen att tala om en del saker. Vi pratar mycket om hans pappa men inte om själva sorgen. Han verkar ta just den biten med sin flickvän.

Någon sa till mig att mitt liv måste gå vidare om ett eller ett par år - och att jag därför kanske skulle välja bort en gravplats (det skulle bli ett krav och tvång att gå dit vid speciella dagar etc). Jag blev sårad och arg!
Det är möjligt att jag finner en ny livskamrat i framtiden, men vår son har faktiskt bara en pappa och honom kan ingen ersätta - så givetvis ska han ha en gravplats dit vi kan gå precis när vi vill. Vårt allt kommer alltid att förbli en del av våra liv.

#9 - tack för en härlig idé. Fika vid gravplatsen låter underbart :) Jag sjunger hellre än bra, men jag kan kanske ta med en liten bandspelare och spela några av hans favoritlåtar. 

Kramisar

Hej!

Sorg ja-den är inte tidsbunden.Dvs man kan inte säga att om 3 månader är den borta-det är en dag i taget som gäller.Vissa dagar är bra -andra dagar är ett rent helvete.Och alla dessa dagar som idag 2 månader sedan,eller 4 månader sedan.Igår var det 6 månader sedan för mig,då vår son gick över.Imorgon ska jag börja arbeta igen-vad händer?Kroppen kollapsar och säger ifrån.Magen har brakat totalt-man säger att nånstans måste sorgen sitta…..Så även om man spelar duktig och glad,så lurar man inte sig själv.Gråt så mycket du kan,skratta så mycket du orkar-släpp in humorn.Ingenting är fel när det gäller sorg..Det är också en styrka att be om hjälp om du behöver det.Jag hoppas du pratar med både sonen och andra,kanske nån som kan krishantering.Vi är många här som har sorg i ryggsäcken-vi vet.Många kramar till er/Galdra

Känner med dig Celia…sorg är svårt och gör mycket ont och precis som du säger det väller över en när man är som minst beredd. Och det är bra!!!! För så länge de gör det så kommer sorgen ut,då kan man inte hejda den,stoppa in den och trycka ner den.Det tar olika tid för olika personer men det blir lättare med tiden.Jag miste min mamma och pappa och morbror inom loppet av 1 år, och jag sörjde varje dag länge…jag kan ärligt säga att jag inte vet var de 2 åren tog vägen som gick efter deras bortgång, men sen vände det  I dag finns så många möjligheter att bearbeta sorg som inte fanns då för 22 år sen, i dag finns internet,stödgrupper på olika sätt och mycket annat. Tillåt dig sörja men tillåt dig också att leva! Gör roliga saker som du VET att du mår bra av,minns honom tillsammans med ert barn. Och prata med honom för han hör dig!

Mina tankar finns hos dig…

Kramar Carina

Beklagar sorgen,men som någon skrev,sorg är inte tidsbunden,den kan komma närsom,förlorade min lillebror för 3 år sedan via självmord hemma hos mina föräldrar,och som att citera en klok människa "man tror att sorgen skall komma och förgöra en,men sorgen är som en en tidvattnet,när man tror man sörjt färdigt för den gången kommer en ny fas,kanske pga kroppen är så smart att den inte levererar allt samtdigt.

Vad jagbupplevde med min bror (min kompis och min farfar gick bort samma veva) är att sorgen kommer i olika skepnader vid olika tillfällen,när man kommit upp kommer det en dos till,den behöver inte vara outhärdlig men den kommer sakta inpå.

Mitt tips är att inte göra som jag dvs förslka förneka sorgen,bejaka den istället när den kommer,för det är vad som behövs för att ta nästa steg…Sorgen kommer alltid att finnas,men mer hanterbart,såren läker aldrig men det bildas ärr som skyddar de sårbara punkterna,en dag är jag säker på att du kommer att kunna prata om honom med bara värme i sinnet,men som sagt det tar tid och jag tror det är viktigt att våga sörja,tyvärr lever vi i ett samhålle idag där det anses fult att sörja för länge.

Du finns i mina tankar.

hej Celia…vi brukar oxå köpa ballonger med helium i…släpper upp dom i luften  tittar tills dom försvinner..då blir mitt barnbarn glad….hur gammal är din son..han kanske skulle gilla det oxå..kram….var rädd om dig..

Ja ni ger alla så kloka ord - jag suger i mig allt! TACK! :)

En tanke slog mig just nu: Jag tror att vi sörjer genom hela livet, för att inte glömma. Jag tror att det kan vara så i alla fall… Jag har börjat minnas så mycket som jag tidigare 'glömt'. Det är en härlig känsla!

Jag blir ledsen när jag läser om era förluster och beklagar verkligen. Jjag har alltid varit känslig - blir rörd enbart av att se ett rådjurskid stå ensam vid vägen utanför. Det hade min sambo alltid så roligt åt och försökte ofta få igång mig. Det räckte att han sa "Åh han letar efter sin mamma" med lite sorg i rösten. Han lyckades alltid och jag försökte att bli arg men skrattet och tårarna tog alltid över :) Jag har börjat se min känslighet som väldigt positiv även om en del inte kan förstå att en baby eller djurfödsel kan tårfylla mina ögon.

Det är inte bara sorgen som får tårarna att falla, utan även glada minnen - den gråten känns inte lika jobbig och i framtiden hoppas jag att den tar över mer och mer.

Tack för att ni finns - jag tänker också mycket på allt ni berättar här. Det är härligt med människor som förstår, även om det är en hård väg för oss alla med dessa erfarenheter.

Kram, Cecilia

P.S. till Drutten - Ballonger funkar säkert även på 20-åringar :) Bra tips!

är din son 20 år..då kan han fika vid hans fars grav..skriva om minnen..skriva till sin far…minnas han..berätta om han..ja det finns så mycket att göra..eller göra en presonlig sak som han kan ställa vid graven…ja du själv har jag oxå fått många minnen som har dykt upp i skallen…mer o mer blev det när mamma reste över..sörjer det kommer vi göra hela livet…vill ge dig en dikt som jag hade vid min ängels resa..ändra bara till (Han)

IGråt ej vid hans grav, han finns ej där.
Han finns i solens spegelglans över havet.
Han finns i vindens lek över sädesfälten.
Han finns i höstens stilla regn.
Han finns i vintergatans stjärnehär.
Och när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter
så är det hans röst du hör.

Så gråt ej vid hans grav,
Ni ses igen!

Celia..du med det vackraste namnet på hela iFokus och med den jätte fina avataren..Jag har just fällt några tårar eftersom jag blev så otroligt berörd..

Sorgen kommer alltid finnas kvar där som en salggs påminnelse men den kommer ändra karaktär..

Sorg arbtet har olika faser vissa fastnar vid chocken andra vid bearbetnings fasen.

Min mamma dog för snart 3 år sedan…Jag är livrädd att jag håller på glömma henne.hemska tanke..Jag minns hennes röst, hennes doft och hennes kroppsform men bara hennes ansikte i drömmar och på foto..

Hon besöker min syster i hennes drömmar jag har inte kännt den förnimmelse av henne kanske för att jag borde bli skonad eftersom jag blev mest chockad av hennes plöttsliga död…

Jag vill sända dig en stor kram och en klpp på kinden.

Kram/Linda

#17 - varmt tack, den är jättefin  Sparas! Ang. ballongerna så kan det bli någon sådan också - om inte förr, så när barnbarn finns på plats.

#18 - varmt tack till dig också Linda. Jag hoppas att jag inte fastnar i någon fas på vägen. Ledsen att höra om din mamma - om du drömmer om henne och ser ansiktet, så är hon säkert hos dig också, och inte bara din syster.

Kramar till er alla!
/Cecilia