Det som har hänt mig
Jag är 20 år och tänkte det övernaturliga som har hänt omkring mig från sen jag var liten.
När jag var ett barn ca vid 4-5 års åldern så minns jag väldigt tydligt en händelse som jag blev jätte rädd för.
Jag bodde i Kina och huset är ganska annorlunda mot hus i Sverige. Vi bodde i ett hus som hade 4 våningar, jag och mina föräldrar bodde på våning tre. Jag var väldigt mörkrädd så jag bruka kissa i en potta på trappan och det jag ser framför mig är det då balkongen och grannhuset. Men den kvällen så såg jag en gubbe som stod på en sten som flög förbi och det såg ut som att han letade efter någon, jag minns att jag gömde mig lite och kollade, sen insåg jag att han var en tiggare som min gammelfarmor brukar ge pantburkar till. Sedan tänkte jag att jag måste sett fel, så jag spottade lite saliv i mina händer och tvättade ögonen för att jag skulle se bättre men jag såg fortfarande honom, men han försvann långsamt bakom huset.
Jag blev såklart jätte rädd och sprang till mina föräldrar och berättade vad jag såg men såklart så tyckte de att jag var liten och att jag ha sett allt i sinnet. Så från den dagen har jag inte sett den gubbe mera, men såg honom för några år sedan när jag var i Kina då jag blev väldigt förvånad, för hans utseende hade inte ändrat…men just nu så minns jag inte hur han såg ut, eftersom det var så länge sen.
Den andra händelsen som jag blev mest rädd för var när jag var runt 12 - 13 år, då jag är redan i Sverige.
Jag sov i mitt rum, jag hade en våningssäng, en säng där uppe och en säng där nere.
Jag bruka gillar att sova på den övre sägen men jag är alltid rädd att när jag vaknar så kommer någon att vara där nere.
Så en sommarnatt så gick jag och la mig på den övre sängen vid kanske runt kl10 men jag blev väckt på midnatt av att något knackade på min säng, jag sov på rygg och jag var så rädd att jag varken vågade att röra mig eller öppna ögonen. jag vågade att öppna ögonen efter ett tag men jag såg inget och jag svettades som bara den och till slut så vågade jag att röra på mig. Jag byte ställning och la mig vid sidan och då slutade ljudet.. men det kom tillbaka igen när jag la mig på rygg. jag vågade inte ropa efter de vuxna heller men jag överlevde natten. Jag somnade när det började att ljusna lite och det har slutat att låta fast jag låg på rygg.
Detta hände varje kväll och jag berättade för de vuxna och de bara skrattade bort det :l Det var jätte jobbigt på den tiden att "oj nu bli det kväll och nu måste jag går genom allt det där igen" Jag var rädd för mitt rum till och med på dagen.
Men jag blev mindre och mindre rädd på nätterna och försöker att inte ligga i mitten av sängen på rygg men varje natt så blev jag väckt av det ljudet.
Sedan flyttade jag ned till den undre sängen.
Just nu är jag fortfarande väldigt väldigt mörkrädd och kan inte kolla på skräckfilmer. på kvällarna kan jag inte höra folk ens säga ordet "spöke" då få jag en viss jobbig känsla, känns som att jag inte tillhör till gruppen längre, typ att jag stänger mig ut från mina vänner i en egen lite bubbla …
Jag vet inte om jag tror på att det finns spöke eller inte, jag vill inte tror på det men det känns som att mitt inre tror lite på det. Annars skulle jag inte ha varit rädd eller så.
På den senaste tiden har det inte hänt så mycket mer och jag hoppas att inget händer ..
Kappukeki
Kanske är du medial, öppen och måste lära sig att stänga den när du vill!
Brunett
Googla och läs om Sömnparalys - det förklarar det mesta…
Så mycket woo - så lite tid!
Det jag hinner kika på och skriva om hamnar på Gesusbloggen
Jag håller inte med om teorin gällande Sömnparalys i detta läget eftersom hon kunde byta ställning och lägga sig på sidan. Men annars, ja… Sömnparalys är ofta förklaringen till att folk ser spöken som håller fast dem så de inte kan röra sig.
Jag har tyvärr inga tips, det enda jag kan säga är att när det knackar i väggarna så brukar jag knacka tillbaka… sen håller "vi" på så ett tag men det är alltid "spöket" som ger sig först. 🙂 Detta händer inte heller alltid nattetid kan tilläggas, det kan lika ofta vara mitt på dagen.
Gällande skräckfilmer kan jag bara säga att jag gillar skräckfilmer och när jag bodde hemma så fanns det absolut "något" i huset mor och far bodde i och efter att ha kollat på TV kunde man gå antingen genom matsalen eller genom köket för att komma till trappan upp till andra våningen där sovrummen var. Närvaron var absolut starkast i matsalen och hade jag inte något annat ärende till köket så tog jag alltid vägen via matsalen för att få en liten "extra boost" till skräckfilmen… men jag är väl inte riktigt klok heller. 🤪
Jag hoppas du lyckas komma över din rädsla och önskar dig lycka till med det,
/Svanis
"Trying is the first step towards failure!"
Hehe tack :) Ja, det är inte så roligt ibland när jag bli jätte jätte rädd… men det har inte hänt på ett tag nu så det är jag glad för :)
Kappukeki