Det låter på din beskrivning som att det handlar om anorexia. Jag tycker inte att du ska bara låta det vara, kan du prata med hennes föräldrar? Min spontana reaktion är att du ska kontakta föräldrarna och att du bör låta henne veta att du vet och att du talar om för henne att du inte vill se henne sjuk utan att du vill hjälpa henne. Det är svårt när hon inte vill att du ska veta men du har din styrka som du får visa henne och det är just det hon behöver. Hon måste veta att andra vet och att ni finns där för henne. Jag hoppas att det ordnar sig för sånt här är jobbigt för er båda två.

Kramar / Elisabeth

Hmm, svår fråga. Det är allvarligt, jag tycker inte man ska strunta i sånt här.

Jo, jag vet ju att jag inte bara kan stunta i det, jag måste ju göra någonting. Det svåra är att klura ut vad. Och hennes föräldrar kan jag inte prata med.. :/

#3 Varför kan du inte prata med hennes föräldrar? Ett annat tips är att du pratar med skolsköterskan om din oro, då kan hon ta kontakt istället.

#3 Fy,stackars dej.vilken sits.. med risk för att hon kanske bli arg på dej,men å andra sidan,så är ni vänner,så ska du kunna tala om för henne att du vet och hur du känner det, till henne..jag tror jag hade gett henne en bok om just anorexia och dess symptom..den kan hon läsa när hon känner för det och kanske då inse att hon har problem. En anorektiker ser inte sig själv som annat än tjock om så benpiporna sticker ut. Om hon är i början på sin sjukdom,kanske det går att få bukt med problemen innan hon rasat i botten.

**Ge inte upp,utan gå på och prata med henne…tror inte att man kommer någonstans med att vänta och se… förstår att detta är jättejobbigt för dig. Kram
**

 sånt här är inte lätt! Jag borde väl kunna komma med nåt här men jag vet inte?. Jag har själv varit i sitsen men alla är vi olika. Jag kan säga att, glöm att tala om att hon är smal för sånt ser hon inte, det spelar ingen roll hur smal hon kommer att bli man ser det inte själv. Det här är med mycket annat, hon måste komma till insikt själv. Du säger att hon har ångest? Är det nåt du kan framhålla istället för maten? Kanske du kan kontakta någon med yrkes erfarenhet inom detta område som du kan få råd av? Jag tror du vet själv hur du kan ta det med henne, du känner henne bäst. Gör det inte i tysthet bara…

Min egen väg slutade med att kroppen sa ifrån och jag kände själv att jag inte orkade lika som förut.Det sa bara pang och  jag hade inget val än och börja äta igen, jag insåg och blev faktiskt rädd.  Det spelade inte så stor roll va folk sa inom familjen och sen var det inte så många som vågade säga nåt.. Jag kan i efterhand tycka att någon borde ha gjort det iallafall, nu kom dom i efterhand istället och talade om, hur förskräcklig jag såg ut? Hade ingen glädje av att höra det då jag var frisk utan skulle ha behövt höra det innan. Tystnaden och folks blickar kan göra oerhört ont den dagen då man inser, det är dom som säger nåt som man kommer ihåg och minns med tacksamhet..

Inte alls lätt det här och oerhört jobbigt

tänker på er och hör gärna av dig hur det går för dig och din vän

Kramar

Eva

#4 Därför att dom är lite som dom är.. Om jag känner dom rätt så vet jag att dom antagligen skulle bli flyförbannade på henne att hon bara låter bli att äta, och det sista jag vill är att riskera att någon blir arg på henne. Jag menar, det är ju faktiskt inte hennes fel. Och vi går tyvärr inte på samma skola, så skolsköterkan kan bli lite svårt. Men tack för tipset i alla fall! :)

#5 det lät faktiskt ganska bra :)

Jag får väl ta och prata med henne på ett "smidigt" sätt och se hur hon reagerar. Det kan ju gå bra också..

#7 Oftast oroar man sig lite i onödan innan man ska prata eftersom man inte vet hur reaktionen blir. Jag håller tummarna för dig och jag hoppas verkligen att din vän får hjälp.

Kramar till er båda!

Det är ett dilemma, men hon skadar sig själv. Jag skulle inte låta det vara. Men jag skulle skaffa mig kunskap och stöd av hennes omgivning och sen ställa henne mot väggen , ungefär som man gör med någon som har alkohol eller drog problem.  Se till att hon efter det har möjligheten att söka vård.

Om en person har anorexia kan man inte tvinga in dom mat. Har det gått så långt att hon fått anorexia, Måste hon bygga upp sin aptit igen i små steg. Att äta en hel, stor portion per måltid framkallar bara mer illamående, och slutar med att allt kommer upp igen. Det går att bota, men det tar tid. Inget som löses över en natt. Jag vet inte om hon slutat äta för att hon vill gå ner i vikt frivilligt, eller om hon helt enkelt hamnat i en depression, och tappat aptiten, men hon bör öva att äta igen, och kan börja med små, lättare rätter, med svag doft och smak. det brukar gå bra.

Sen hur du ska göra för att hjälpa henne utan att hon vet om det.. jadu, tror inte det går. Du kanske borde prata med henne. Berätta hur orolig du är för hennes hälsa. Blir hon sedan sur på dig för det, får du ta den smällen. Hon kommer förr eller senare inse att du bara bryr dig om henne och vill hjälpa.

hej vännen..jag skulle prata både med henne o skolsystern och hennes föräldrar…prata om din orohet om din vän..låt hon bli arg på dig om hon vill…men du vissar att du är rädd om henne och vill hennes det bästa…låt det inte hindra dig att prata…du gör en välmening…både för henne och allt för allt för dig själv…du kan gå där stolt över att du såg faran…hon kommer att tacka dig en dag..hon kommer att se att DU är en riktig vän…och blir hon sur och stöter bort dig…ja då var inte HON någon riktig vän…prata prata och åter prata…kram

Jag hade själv bulimi förra året så jag vet hur hon har det . kan du inte länka bloggen till mig eller något ? .. du kan göra det privat till mig om du vill , för jag vet precis hur hon har det om det är något med matangst "/