#0 Ditt barn har antagligen nattskräck.

Mitt råd är att inte oroa dig allt för mycket för spöken, och försök framför allt bespara din dotter dotter från sådan oro 😐.

#1 de gör jag inte heller, och visar framförallt inte den lilla oron jag har för min dotter. Men man blir ju nojig när hon vaknar på nätterna och börjar peka och ha sig. Men de kan nog stämma att de kan vara Nattskräck, ska läsa lite mer om de :)

Visst kan det vara Nattskräck, men det kan absolut också vara så att hon ser någonting i mörkret, eftersom barn är mer öppna en oss äldre så ser dom andar osv mycket lättare en oss. Säga bara att det är ingen fara, och om hon nu ser något så säg att han/hon vill inget

#0 Har du funderat på om det finns någon annan kvinna där som längtar efter barn? Om du känner en närvaro kan du prova att prata med den andra kvinnan och känna dej för, se vad du får för svar. Kanske är det någon som behöver hjälp med att gå vidare?

Om det är något "andligt" så skrämmer de inte små barn, det är helt absurt….att ett barn blir skrämt på natten kan vara massor av orsaker bl.a Nattskräck men också mardrömmar, fragment av något som hänt under dagen, ett TV-program de sett, minnen av överraskningsbesök i sovrummet av fysiska personer, en bild från en bok, ljud som skrämmer, mm mm 
Skyddsäglar, andeväsen osv kommer inte med skräck…om man tror på att det finns väsen som kan komma så glöm alla Hollywood filmer, det är film och inte baserade på verkligheter. Dessa filmer och böcker i ämnet spelar på våra rädslor, fördomar och okunskap. 
Tänd en liten lampa hos din dotter, kanske ha på någon lugn musik väldigt lågt, skapa en trygg stund innan läggdags även om det tar tid, ingen skrämmande TV eller böcker inan läggdags.
Sunt förnuft och lugn är bra hjälpmedel som förälder. 
Lycka till och hoppas att det går över.

Grejen är den att min mamma dog när jag var 6 år, och jag är helt hundra på att jag väldigt länge kände hennes närvaro, dock har jag inte gjort det på väldigt länge nu. Därför tänkte jag om de kanske är henne min dotter eventuellt ser, och inte känner igen, och därav blir rädd. Dock tror jag faktiskt att det är Nattskräck. Låter väl mer troligt. 

#4 det skulle kunna vara min mamma. Hon ville alltid ha en stor familj, men det var ju tyvärr något hon aldrig hann med. Kan det vara så att hennes längtan övergår till mig? Annars är det väl helt enkelt bara jag som börjat bli bebissjuk :)

#3 "Säga bara att det är ingen fara, och om hon nu ser något så säg att han/hon vill inget"

Det betraktar jag som ett riktigt dåligt råd. Nattskräck är ingenting som barnet minns eller besväras av när det är vaket. Att säga till barnet att det ser spöken är att skapa ett problem där det inte finns något 😕.

Men du kan ju inte vara 100% säker på att det är Nattskräck? Och om barnet då ser t.ex. sin mormor som hon aldrig träffa så kan man ju säga att hon vill inget ont? För man ska ju inte förneka vad dom ser?

#8 För det första är det skillnad på om barnet säger själv att hon är rädd för spöken eller om föräldern tar upp det spontant (oklart vilket du avser ursprungligen).

För det andra, du kan inte veta "100% säkert" att spökena inte vill något ont heller i så fall.

Även om man inte kan veta 100% säkert att det inte finns några monster under sängen, så är det en epistemologisk osäkerhet som man kanske kan vänta med att förklara för sina barn tills de blir lite större. Jag tänker att barn har svårt att ta till sig filosofiskt finlir när de är livrädda.

Jag menar om barnet vet att det då är ett "spöke". Och jo för när man är ung så har man ett sorts skydd för att dåliga saker inte ska komma till dig. Fast sedan försvinner det för att man kan klara sig själv bättre.

Här är en tidigare tråd gällande barn och spöken. Även om din fråga inte specifikt efterfrågar hur man hanterar barn som "ser" spöken kanske den lämpar sig ändå.

Jag brukar i vilket fall som helst trösta och lugna henne, och säger att det finns ingenting här som är farligt, för det är vad jag vill tro att det inte finns. Det funkar oftast ganska bra :)

#12 Har du frågat om hon har mardrömmar? Eller varför hon blir "upprörd"?

Du säger att du tröstar henne och lugnar henne, så någonting oroar ju henne.

#13 hon fyller 2 i augusti, och svarar i princip ja eller nej på allt, utan att veta själv riktigt vad hon menar. Så som du säkert förstår så kommer det inte komma något riktigt svar.

Vi får inte glömma att god sidan inte har större krafter än ond sidan heller. 

Kolla några nätter hur hon lägger sig, prata om fina saker innan hon lägger sig utan att hon märker att du manipulerar hennes hjärna, ge hopp om allt i framtiden och låta barnen sova med goda tankar och absolut inga skuldkänsla om någonting eller någon beteende, ha ett lite sovlampa kommer att hjälpa med grön eller blå färg, prata med henne på så sätt att morgon är hennes dag och blir en fin dag också.

Barn behöver tanke vägledningar som beräknas en del av uppfostran. Barn ska veta att föräldrar är deras eviga skydd i världen och inget onda får hända för dem och ju större barn växter de förstår själva vad allt handlar om men att vi skyddar dem 100% än så länge vi lever ger mycket bra känsla som skapar trygghet.

#14 Jaha, då är hon inte gammal alls. Jag har i alla fall märkt att det verkar relativt vanligt att barn vaknar på natten och gråter, säger saker och sedan somnar och för att inte komma ihåg något.

#16 ja men precis. Men blev väl mest nojig över att hon började peka mot saker och grejer så tänkte väl mest därför på om de kunde vara "något annat" i rummet. Förhoppningsvis är det väl bara en fas som går över :)