Har du någon annan sorg som ligger tillbaka i tiden som du aldrig riktigt sörjt?

Det finns något som kallas överdeterminerad kris. Ett klassiskt exempel är mannen vars hustru dött. Han är samlad, sköter allt praktiskt kring begravningen och alla är rörande överens om att han klarat sin hustrus frånfälle bra. Så går det ett år och katten dör, då bryter han samman. Hans barn blir djupt upprörda och anklagar pappan för att sörja katten mer än deras mamma. Barnen förstår inte att det är nu sorgen efter makan kommer och att katten - som han också sörjer - utlöser den sorgen han ej bearbetat. Kattens död var droppen som fick sorgens bägare att rinna över.

Jag hoppas du för står vad jag menar. En oläkt sorg kan komma fram o ett annat sammanhang och man fattar inte varför man känner så starkt. En idé till varför du kanske reagerar så starkt på skådespelarens död.

Tack för ditt svar!

Jag har funderat på om det kan vara något sånt. Inte just någon annans död, jag har nog sörjt ordentligt de gånger jag förlorat någon närstående. Snarare en allmän känsla av sorg kanske. Jag har alltid haft en känsla av att inte höra hemma, att inte hitta mitt "riktiga" liv. En ständig bortlängtan liksom. Vet inte om det kan hänga ihop med det på något sätt.

Vet egentligen inte varför jag lade den här tråden under "övernaturligt", borde väl snarare legat under psykologi eller så. Men jag tror att jag tänkte att jag skulle få bättre svar här, baserade på känsla snarare än vetenskap. Låter allt jag skriver jätteflummigt?

#2 

Nej jag tycker inte det låter ett dugg konstigt eller att du är skvatt galen! Den känslan du beskriver är vanligare än vad man tror och mer eller mindre alla har någon gång i sitt liv känt att man inte hör hemma i ett sammanhang. Då blir känslan av ensamhet mycket tydlig.

Att inte känna tillhörighet eller vara delaktig i ett sammanhang är svårt att bära. För det identifierar oss individer. När du hittar den du är kan du också välja vem du vill umgås.

Det är inte ovanligt att känslor man har av sorg precis som du beskriver kommer fram i andra situationer. Kan vara ett djur på tv som far illa o s v. Men det kan också vara "lycklig" historia som får tårarna att forsa. Sorgen i sådana lägen finns inom oss och tar alla möjliga vägar för att hitta ut och ofta begriper vi inte varför.

Det du skriver nu tror jag kan vara en nyckel till det hela, för vem skulle inte känna sorg av att känna att man inte hör hemma och har svårt att hitta sin plats i livet. Det är också då lättare - hur konstigt det än kan låta - att gå in i serier, dokusåpor o s v. Människor där blir som ens "vänner", som får bära ens känslor.

 Men ge dig själv en stor eloge hannan! För du har förmågan att analysera vad som händer dig,vilket ger dig möjligheten att förändra din situation. Nästa steg kan vara att prata med någon som kan hjälpa dig komma vidare. För när man lägger sina känslor och funderingar utanför sig själv, händer något och man ser det från ett helt annat perspektiv. 

Jag hoppas innerligt att du hittar svaren och att det du går igenom nu bara är början till att du mår bra igen, för då hittar du också ditt "riktiga liv", som du skriver.

Tack för ditt fina svar

Pratat har jag gjort, i många år. Det har inte gjort stor nytta förrän något år sedan då jag började gå hos en hypnosterapeut. Det fick mig att se saker jag inte sett tidigare och sätta andra saker i sitt sammanhang. Nu förstår jag saker som hängt med mig hela livet och har lärt mig att acceptera dem. Men att öppna sitt medvetande på det sättet gör också att man blir sårbar. Kanske är det, som du säger, lättare att projicera det på något som egentligen inte betyder något. Det blir mer hanterbart på det sättet.

#4 Tack själv!

Ja så kan man se det. Och att man investerar känslor i personer som inte kan göra en illa. För de finns bara i Tv:s värld och kräver inget av en och man kan inte bli besviken på dem. 

Så genom att projicera/överföra känslor får de ett sekundärt utlopp. Kortsiktigt blir det mer hanterbart men kan också på längre sikt skapa mycket förvirring. Just för att man inte förstår varför man känner som man känner.

Precis.

Tänk nu bara om man genom att förstå varför man känner som man gör kunde sluta känna så. Det är faktiskt ganska irriterande.

Förstår du ursprunget till sorgen/känslan av utanförskapet? Bakom negativa känslor ligger ofta rädsla. Ilska, sorg och så vidare är ofta sekundärkänslor. Så fråga dig vad är det du är rädd för och vad tror du skapade den känslan. Har du känt utanförskap i familjen när du växte upp. Har den du är inte fått vara så eller blivit bekräftad. Det är frågor man kan ställa sig. 

Jag gillar TA:s sätt att se på oss som personer. Vi har ett naturligt barn, som vi är vid födseln. Sedan anpassar vi oss efter omgivningen, det blir det anpassade barnet. Föräldrarna sätt att vara med gränser, moral etik blir vår "förälder". Det naturliga-, det anpassade barnet och föräldern ska samsas inom oss. Tidigt skriver man sitt manuskript och ger olika människor roller i vårt eget livs skådespel. Om man fått anpassa sig väldigt mycket och ge avkall på den man egentligen är kommer man att rollbesätta med "fel" personer. Det kan vara det du ger uttryck för när du säger att du inte riktigt hör hemma någonstans. 

Bara några tankar och idéer, som inte alls behöver stämma. Du får gärna skicka ett PM om du vill. Kan vara lättare än att skriva här.

Jag känner igen det där väldigt mycket, och jag trodde att jag var ensam om det. För några år sedan dog ju Michael Jackson, och innan hans död hade jag knappt lagt märke till honom eller hans musik, men efter hans död sköljde allt över mig - jag var fortfarande inte intresserad av honom som människa, utan det var helt oförklarligt. Jag hade en depression hela sommaren och hösten ut pga det där, och jag skämdes något så otroligt. Kändes helt sjukt, allting.

Det gick över efter några månader, och jag kom aldrig fram till något enkelt svar. Vet inte varför jag skriver detta riktigt då jag inte har kommit fram med något vettigt, men ville bara säga att du inte är ensam om att känna den här känslan!

Skönt att höra att jag inte är ensam, men tråkigt att du råkade ut för det!
Det måste ju på något vis handla om projicering, kanske ett sätt att konkretisera en diffus sorg, eller något man inte vill tänka på.

…Och Kyllan56, du har nog rätt i mycket du skrev i ditt sista inlägg. Jag skriver mer någon dag när jag orkar :)

Jag blev bara så nyfiken på vem skådespelaren är. Eller ja… Var.

…och där blev det pinsamt igen ;)

Det är Cory Monteith, mest känd från Glee, som dog av en överdos i somras. Antar att jag påverkades av tragiken i hans död; bara 31 år, haft drogproblem till och från sen han var typ tolv, hoppade av High School, kämpade sig ur problemen och läste in skolan, föll tillbaka, blev ren…
Under våren 2013 lade han frivilligt in sig på behandlingshem och behandlingen verkade ha lyckats bra, men i juli 2013 dog han av en överdos av heroin och alkohol, ensam på ett hotellrum.

Jag vet att hans öde är långtifrån unikt men ändå blev jag så påverkad av det. Hjärnan är märklig ibland…

Det är egentligen inte alls så pinsamt utan visar väl snarare på empati och inlevelseförmåga. Själv blev jag djupt traumatiserad efter Michael Jacksons bortgång.

Mm, där kan man snacka om tragiskt! Inte bara hans död, hans liv också, från början till slut. Stackars människa!

Jo, jag antar det, och empati är ju bra att ha :)
Men det är konstigt att man fastnar så för någon speciell person. Jag menar, det är ju många som dött unga av överdoser den senaste tiden. Det är klart att jag reagerar då också, det känns alltid i hjärtat men det sitter inte kvar som det här gör, nästan ett år senare.