Röst i natten I 400 år har hon sörjt sina barn

När klockorna slår midnattstimmen lär det höras ett kusligt skrik i hjärtat av Mexiko City, ett skrik som sägs ha ekat genom mer än fyra sekler. Den klagande rösten tillhör en förtvivlad kvinna som ropar: "Oh, mina barn, mina barn, mina arma, olyckliga barn!"

Det är La Llorona, den klagande kvinnan. I blodfläckade trasor strövar hon omkring på nätterna och ropar ut sin sorg. Enligt en mexikansk sägen, som härrör från 1550-talet, tillhör rösten en spansk-indianska av osedvanlig skönhet. Hon tog en adelsman till sin älskare och födde honom 2 barn. Hon älskade honom innerligt och drömde om den dagen då hon skulle bli hans brud. Men don Nuno besvarade inte hennes känslor, och när passionen hade svalnat började han försumma henne.

Ensam och förbryllad beslöt hon till sist en kväll att gå till den förmögna och inflytesrika familjen Montesclaros palats i förhoppning om att träffa sin älskade och beveka honom att komma tillbaka.
Hon fann honom - men till hennes fasa var han medelpunkten i en strålande fest som hölls för att fira hans bröllop samma dag med en spansk adelsdam.

Hon rusade gråtande fram till honom, men han stötte bort henne och sade kallt att hon på grund av sin indianska härkomst inte kunde bli accepterad av hans familj och aldrig skulle kunnat bli hans hustru. Hysteriskt rusade hon hem till sina barn och dödade dom med en liten dolk, som var en present från hennes älskare.

Hon flydde från huset, indränkt i sina barns blod, och rusade skrikande genom gatorna tills hon blev fasttagen och kastad i fängelse. Hon dömdes för häxeri. Hon hängdes offentligt i Mexiko City, och som en sista förödmjukelse lämnades hennes kropp hängande i galgen i sex timmar under allmänhetens spott och spe.

Varje natt sedan dess har hennes hemska skrik genljudit och kommer, enligt sägnen, att göra så till tidens ände.

Spöket som flyttade I nästan hundra år sörjde hon sin förlorade kärlek

Rosina Despard skulle just gå och lägga sig i sitt hem i Cheltenham i England. Medan hon klädde av sig tyckte hon sig höra moderns fotsteg utanför dörren. Men när hon öppnade dörren var gången utanför tom. Hon tittde bortåt korridoren och vid trappan såg hon en kvinna stå alldeles tyst, klädd i en lång svart klänning och med en näsduk för ansiktet. Efter några sekunder gick kvinnan nedför trappan, Rosinas ljus slocknade, och hon såg inte något mer.

Detta hände i juni 1882. Under dom närmaste sju åren såg vålnaden i svart upprepade gånger av olika medlemmar av familjen Despard, som tyckts ha accepterat den ungefär som en medlem av familjen. Vid ett tillfälle betraktade Rosina den i en halvtimme, och rörd av gestaltens uppenbara förtvivlan försökte hon tala till den. Hon fick inget svar och kvinnan försvann, med huvudet patetiskt nedböjt.

Middagarna hos Despards kunde ibland bli så penibla, beroende på vålnadens benägenhet att visa sig för en eller två personer i rummet men förbli osynlig för dom andra. Ibland stod gestalten plötsligt mellan två gäster, som omedvetna om dess närvaro glatt fortsatte att konversera. Rosina och hennes far - det var för dom som vålnaden oftast visade sig - kunde inte rå för att deras egen konversation vid sådana tillfällen blev något disträ. Alla dessa uppenbarelser antecknades av Rosina, som också försökte få fram den svartklädda kvinnans identitet. Den troligaste kandidaten tycks ha varit en mrs Imogen Swinhoe, älskarinna till en man som tidigare hade bott i huset. Hennes älskare körde en dag ut henne efter ett gräl, och hon hade dött någon annanstans i fattigdom och elände år 1878.
Uppenbarelserna tycks ha upphört 1889, möjligen efter en andeutdrivning som mr Despard hade föranstaltat. Trots att fallet väckte avsevärt intresse på den tiden och noggrant undersöktes av Sällskapet för psykisk forskning, framkom inga fler bevis, och hela saken bleknade bort i allmänhetens intresse, tills även Cheltenham hade glömt den.

Efter 69 år

Men så, 1958, hände något mycket besynnerligt. En man som bodde i en lägenhet några hus bort från den byggnad som Despards hade ägt, vaknade en natt och såg en kvinna avteckna sig i silhuett mot fönstret i hans sovrum. Hon var klädd efter senviktorianskt mode, höll huvudet nedböjt och tycktes snyfta i en näsduk som hon höll mot ansiktet. När mannen skrek till av förskräckelse försvann hon genast.
Mannen hade aldrig hört talas om vålnaden och hade föga intresse för övernaturliga ting. Den bristen avhjälptes i rikt mått under dom närmaste åren av damen i svart. Ofta sågs hon springa nedför trappan eller vandra genom rummen, bittert gråtande i sin näsduk. Tiden hade uppenbarligen inte lättat hennes sorg, men varför hon flyttat förblir ett mysterium.

Relaterade länkar

Av: Elisabeth.J

• [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('Elisabeth.J'))
• [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('Elisabeth.J', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

• 2007-08-27