Nu ska jag berätta om en händelse som jag upplevde som barn.

Det var sommar o jag var ett så kallat *sommarbarn* hos en familj som hade bondgård med hästar, kor, grisar o fjäderfän. En dag så rymde en kalv ur en av hagarna. Jag skulle hjälpa till att leta så jag tog en cykel o begav mig av på den krokiga grusvägen.

Nu var det så att jag aldrig hade varit ett sommarbarn förut så denna plats var en ny värld o ett helt nytt ställe för mig. Men som ett barn jag då var så fanns inte tid o rum i mina tankar.

Jag stannade på ett antal gårdar o frågade om de hade sett till den förrymda kalven. Men ingen hade sett en skymt av den.

Jag trampade vidare o såg till slut en gård längre bort in på en ensam sidoväg som enbart ledde upp till detta stället.

När jag kommer in på gårdsplanen ser jag en man som står o pysslar med något vid stallängan. Han tittar upp mot mig o vinkar med handen o fortsätter sedan med sin pyssla. 

Jag går mot boningshuset o knackar på dörren. En kvinna öppnar o bakom henne kommer två flickor fram i min egen ålder ca 9 år. Jag minns detta precis som det nyss hade inträffat! 

Framför mig ser jag ett tvillingpar med ljust.halvlångt, lockigt hår o med detta lustiga sken som var runt hela deras huvud. Jag minns att jag tittade länge på dom. Jag frågar iallafall om dom hade sett till en förrymd kalv. Kvinnan ropar bort till mannen vid stallbyggnaden o frågar om han sett till en kalv ( Jag förmodar att detta var pappan i familjen o kvinnan var mamman o flickorna döttrarna) Han svarade - Nej någon bortsprungen kalv har jag då inte sett här. Men nu när hon ändån är här så kan hon leka med våra döttrar.  

Ja så blev det oxå. Jag stannade kvar o lekte med tvillingarna. Hur länge jag var kvar hos denna familj har jag ingen aning om. Men jag kom att tänka på att det var nog dax att cykla *hem* igen. Jag sa adjö o skynda mig tillbax till min sommarfamilj.

När jag kommer fram möts jag av Ruth som var frun i huset. Hon var så arg på mig. Hon frågade mig var jag hade varit o upplyste mig om att det var längesedan maten hade varit klar o nu skulle jag ingen mat få. Jag berättade för henne att jag cyklat o letat efter deras bortsprugna kalv o att jag stannade kvar på det sista stället för att leka med tvillingarna.

Ruth tittar häpet på mig. -Tvillingarna! Vilka tvillingar? Skällde hon mot mig. Jag förklarade vart jag cyklat o var de bodde. Ruth svarde- Vi har bott här i så många år o känner allt folk här milsvis runtomkring här. Den familjen o den vägen du beskriver finns inte. Mitt straff blev: sitta på mitt rum hela resten av den dagen tills det var dax att lägga sig.

Dagen där på sattes jag i Ruths bil o beordrades att visa henne vägen till familjen med tvillingarna. Jag kommer ihåg hur glad jag blev trots Ruths sura min mot mig. För vi skulle till tvillingarna o då kunde jag ju leka med dom även denna dagen. När vi närmar oss platsen där sidovägen ledde upp mot tvillingarnas hus… Fanns det ingen väg där mer?? Ja ni kan nog själv räkna ut hur resten av den bilfärden o dagen var för mig 

Fast att Ruth inte trodde på mig den där sommaren för  många år sedan o fast att hon även dagen efter tittade surt på mig, så tykte jag väldigt mycket om min sommarfamilj.

Som ni nog förstår så har denna upplevelse funnits i mitt huvud länge o frågan är fortfarande obesvarad.  Vad var det jag hade upplevt?