Vill bara skriva lite om min tid som sjuk. Att vara öppen och motaglig är en fantastisk gåva, även fast folk runt omkring som inte är en gnutta mediala tittar lite skrämmande på en.Då menar jag mina föräldrar för jag pratar inte med någon om mina upplevelser som inte tror på det själva.Jag har nog haft det andliga i mig sedan födseln men min mamma och pappa har stängt ner mig.Däremot har jag en mormor som alltid varit som min mamma och hon tror på allt spöken,tomtar troll ufon,ja allt.Jag tror endast på det jag har upplevt:mni mottgalighet har växt under årenJag har alltid trott att jag inbillar mig för alla sa till mig när jag var liten-Hon har sådan livlig fantasi.som tonåring gjorde jag Anden i glaset, letade efter spökhus,bla nerlagda mentalsjukhus och klättrade in på nätterna men mina kompisar osv.Med tiden vart man ju äldre,fick vett i skallen och växte upp.Pluggade och skaffade sig jobb och barn så alla spökerier vart ointresanta.Tills barnen vart så stora så att dom kunde prata,ett av barnen berättade om dom gröna och blå katterna hon såg, den andra frågade var det var för farbror som kom och hälsade på när vi åt.Jag hade ju själv sett farbron som är min döda morfar stå och titta på oss.Jag har bara ignorerat honom för jag har tänkt att jag inbillar mig.Så iallafall böt jag jobb och arbetade som samordnare ettt mycket tufft jobb då jag var spindeln i nätet dom som hade haft arbetet före mig hade max stått ut i 6 månader sedan vart dom utbrända.Jag funkade i 3 år innan jag sa upp mig då jag höll på att bli riktigt sjuk.Jag fick arbete på ett mejeri och det arbete innebar lika mycket stress och väldigt bullrig miljö.Jag sa upp mig för nu var kroppen slut, tankarna fanns inte ,det kändes som bomull i huvudet, hela min kropp var slut som om någon satt på mina axlar,vissa dagar tog jg mig inte ur sängen och dom dagar jag väl tog mig upp ur sängen så satt jag bara och stirra på en prick på väggen.jag kunde sitta så i 8 timmar.Ibland grät jag och ville inte leva längre.Jag lovar hade jag haft järnvägen utanför mitt hus hade jag inte levt idag för vissa dagar var så att jag orkade inte längre. Värre vart det när jag började se saker tydligt och nätterna låg jag sömnlös.Jag trodde att jag hade en dödlig sjukdom för min kropp orkade ingenting och jag grät på kvällarna för jag var säker på att jag inte skulle få se mina barn växa upp. Dom från andra sidan visade sig allt oftare och jag ringde till psyk mottagningen och förklarade att jag måste läggas in men fick ingen respons därifrån.Jag började ljuga för mina vänner om att jag var sjuk, jag kunde inte träffa dom eller mina föräldrar.Om om skulle komma hem till mig skulle dom bli smittade för att jag sa att jag hade magsjuka och sådant som man håller sig på avstånd i från.Ibland svarade jag inte i telefonen.Jag vart en grinig och sängliggandes mamma åt mina barn. En morgon skulle min dotter på handbolls match.Jag orkade inte titta på henne jag hade ingen ork eller kraft, men jag ville iallafall önska henne lycka till så jag kravlade mig ur sängen, min kropp kändes som en 90 åring. sakta sakta gick det och jag kom ner lyckades sätta mig vid bordet och dricka teoch önska min dotter lycka till. Jag kände att jag var så trött och hela kroppen värkte.Jag hör en röst som säger nu är det dags att gå upp.Jag är själv hemma och jag vet att det är dden som brukar prata med mig när jag är själv.jag säger att jag inte har tid, jag måste sitta här och fråga hur min dotters match var, jag måte orka ta emot henne och visa att jag är intresserad även fast jag inte orkar på plats. Rösten säger åt mig att nu är det dags att gå upp u behöver vila.Jag tänker det finns ingen chans ivärlden att jag orkar gå upp.sedan får jag som drag hjälp att resa mig och jag minns inte riktigt hur jag kom upp.Jag faller ner i sängen.Rakt över sängen och orkar inte lägga mig till rätta.Sedan blir det plötsligt jätte just, så himla just och sedan från det vita ljuset ser jag något ännu ljusare.Jag blir rädd, men jag orkar inte skrika.En röst säger åt mig att lugna mig, att jag inte behöver vara rädd och att jag ska få hjälp.Jag talar om att jag måste vakna tills klockan tolv för då kommer min dotter hem.Rösten lovar mig att jag kommer vakna tills klockan tolv bara den får hjälpa mig och att jag inte ska vara rädd.Jag ska slappna av.Och till slut gör jag det.det känns först som om min kropp lämnar sängen som om jag är i ett svävande tillstånd. jag svävar, samtidigt känner jag hur någon masserar mina ben, det är alldeles varmt och ngåon masserar mig både på benen och armarna.Jag minns att jag försökte ropa på min son men jag fick inte fram ett ljud.Jag minns också att jag tyckte att det var skönt samtidigt som benen värkte något frukansvärt. Detta höll på väligt länge innnan jag tillslut sänktes ner och kände min säng under mig.Ngon visakr att det är dag att gå upp.Nu lyckas jag ta mig upp och min värk och trötthet är nästan borta.Jag kommer i håg att jag undrade vad sjutton jag hadde varit med om och inom mig sa en röst du är väldigt älskad var glad för det du har upplevt.Efter denna händelse så har jag acceptera att saker och ting existerar fast alla kanske inte ser och upplever det.När min dotter kom hem slängde hon sig i mina armar och talade om att hon var så glad att se mig uppe,dom förlorade men vad gör väl det när hennes mamma orkade vänta på henne.Jag går också på healing och började träna fast jag tränar mottligt för jag hade väldiga krav på mig förut.Helaingen och träningen har fått tillbaka mig.Jag gick sönder som människa ett tag men jag har kommit tillbaka med hjälp av ängla kontakt, healing, träning och en man som tog över när jag inte orkade.Var mottaglig ,men håll ändå en distans, lär dig säga nej och du duger som du är.Det är viktigt för mig.vad är viktigt för dig