Spirituella krämpor lider vi nog alla av till och från.

Jag finner alltid tröst i att jag åtminstone har givits en chans att uppleva livet. :)

Jag har min egna lilla personliga tro, som är helt och hållet från hur jag själv tänker, och detta har hjälpt mig. Det har jag hållit fast vid de få ggr jag har känt dödsångest.

Det är normalt att människor är rädd för det okända.

Och döden är något många är rädd för. Men det låter som att det är väldigt handikappande för dig.

Vilket är synd, jag tycker att du bör försöka istället försöka göra allt du önskar och sätta döden åt sidan.

Har du varit med om någon traumatiserande död som liten?

Alla drabbas vi av dessa tankar någon gång och en del fastnar i dessa mer än andra. Själv har jag funnit en inre frid och känner mig inte längre besvärad över det faktum att jag en dag kommer att dö. Mycket tack vare andligheten.

Även om det var så att livet inte fortsätter efter döden så skulle jag nog inte kalla det för värdelöst. Håller med Starman där, att uppleva livet är inte så dåligt det heller. Tänk vad mycket underbart vi får uppleva under vår livstid. Ibland kan jag slås med häpnad när jag går ut och tar en promenad en sådan här höstdag, hur allt är så perfekt ordnat. Så vackert, stilla, träden, färgglada och vackra löven, fåglar, alla ljud, dofter … det är i dessa stunder som jag har svårt att tro att det bara är en slump och att det inte finns en högre mening med det hela.

Jag förlorade någon som jag trodde att jag skulle leva hela mitt liv med, för tjugo år sedan. Han var bara trettio år gammal. Då kände jag att livet var värdelöst och kunde inte se någon mening med varken hans eller mitt liv. Det som hjälpte mig tillbaka till livet var andligheten. Läste mycket om det och fann tröst och mening.

Jag tänker att andliga böcker är något som kan hjälpa när man drabbas av sådana här tankar. Någonstans här på forum har vi samlat tips på bra andliga böcker. Att gå på en "änglakväll" skulle kanske också hjälpa, men var försiktig när du väljer. Gå helst på rekommendationer och välj inte själv i havet av alla annonser. Många är oseriösa tyvärr.

Många gånger hjälper det att även vara tacksam över det man har i sitt liv. Att uppskatta livet, alla ögonblick här och nu utan en tanke på vad som komma skall. Du pratar om sömnproblem. Varje kväll när jag lägger mig brukar jag blicka tillbaka på dagen och tacka universum för allt jag har fått uppleva under dagen och allt jag har i mitt liv och är tackam över. Det kan handla om stora som små saker. Som att jag är tacksam över att mina barn är glada och friska och att vi fått skratta tillsammans. Eller också att jag fått en stund över för mig själv och kunnat dricka mitt kaffe i lugn och ro. Det finns alltid något att vara tacksam över i allas liv. Det här skulle kanske hjälpa dig också att lättare somna och att finna glädje i att leva.

Tack för era tips. 

Jag har försökt allihopa, tro mig. Som jag säger till folk som undrar hur jag inte kan tro, jag unnas alla er som tro. Man får en helt annan sinnesro när man inte oroar sig över döden, men som sagt, jag tänker extremt på det, inte som vanliga människor. Jag kan må illa på tanken av att dö osv, därför jag ofta är uppe varje natt. 

Men har alltid varit intresserad av det andliga, alltid velat kunna uppleva  något, alltid lyssnat facinerat på andras historier osv. Men just det att känna tro, är svårt när man inte upplevt något själv.

#5

Det verkar ju som att din dödsångest skapar lidande för dig. Har du kontakt med vården någonting?

#5 Jag kan känna igen mig i det du skriver. När jag var yngre (är 41 år nu) funderade jag okså mycket på det här. Bara tanken på att inte finnas en dag och helt försvinna kunde ge mig ont i magen.
Idag är jag helt lugn och det känns inte som någon stor grej. Vi dör, men livet fortsätter sen i någon form, det tvivlar jag inte på. Det är som du säger, det kan vara svårt att tro om man inte upplevt. Men det kan också vara svårt att inte tro om man har en vän eller någon som man känner och litar på och som berättat om sina upplevelser. Jag har en vän som ser andar precis lika tydligt som levande människor.

Alla har vi olika strategier för att hantera detta och jag hoppas att du hitter din.🌺

edit. Håller med Starman i #6. Om din ångest är så stor att det skapar problem och hindrar dig från att leva ett "normalt" liv, så tycker jag också att du borde söka professionell hjälp. Du nämnde ju själv sömnproblem. Om det finns fler saker som hämmar dig att leva och njuta av livet fullt ut så finns det säkert ett sätt att genom samtalsterapi komma på rätt spår.

Jag står i kö för utredning för neuropsykologisk sjukdom, ADHD eller aspbergers. Där har jag pratat om min fobi för döden och att den är riktigt psykisk jobbig :/

Jag kan säga att jag har dock aldrig haft problem med att jag vet att jag själv ska dö en vacker dag. Men har haft problem med att förlika mig med tanken att dom nära mig kommer dö. Men det problemet har jag endast haft då jag varit ur balans och mått dåligt. Jag hoppas att du får träffa en psykiater som kan hjälpa dig.

Hej EmelieSaraViola!

Måste bara få ge dig en kram!

Jag vet hur otroligt rädd du känner dig, och livrädd, är väll rätt ord för denna jobbiga sits. Jag själv är lika livrädd, mest har jag varit det detta året, men har också varit mer eller mindre rädd hela livet.

Håller till 100'% med dig om att, i fall det bara tar slut (poff), så känns det så meningslöst! Ofta grubblar jag på döden, för vad är det som händer, dels med jaget, men även med mina nära och kära, och inte minst i år har jag haft sån oro, som när jag föll för en kvinna som jag aldrig vet om jag kommer att få vara med henne eller inte.

Eric clapton sjunger en fin låt (tears in heaven) som han skrev till sin dotter som han förlorade. Många känner nog igen sig, och alla funderar nog kring detta förr eller senare, synd bara att vissa, som du och jag, störs av det mer än andra.

Jag önskar jag kunde ge dig ett svar, för att lugna dina nerver, men kanske det känns skönt att veta att man inte är ensam?

Tror dock du har kommit till rätt plats, för du vill (som jag uppfattar det) finna något slags bevis på att vi lever vidare, och det gör du rätt i!!

Jag själv söker själv detta svar, jag vet inte ännu, jag tror och hoppas på det bästa, men som sagt, det är svårt att veta.

Har den senaste veckan börjat se lite saker som jag inte kan förklara, men om det beror på min önskan om evigt liv, eller om det beror på något från det "övernaturliga" det vet jag inte.

Du gör helt rätt i att söka vård, för detta ska inte behöva sätta käppar i ditt livshjul, utan du måste få chansen att må bra!

Och om vi inte lever vidare, så får vi hoppas någon smart individ, uppfinner en återupplivningsmaskin. =)

Precis! 

Håller med dig och det är precis anledningen till varför jag är medlem på den här sidan. Hoppas att någon någongång kommer vara så övertygande att till och med jag får hopp om att det finns liv efter döden.

Hej,

Du har fått flera kloka och fina svar och jag ansluter mig till skaran - jag är också rädd för det där, fast allra mest vad det gäller andra människor, i min närhet. Alltså inte främst om mig själv.

Även om jag tror på ett liv efter detta så är jag lika rädd ändå, så med andra ord har inte min tro fått mig på andra tankar. Däremot sitter en mening kvar i mitt huvud som en vän sade till mig: "Jag har slutat att gå och oroa mig för saker som kan hända. Skulle det vara så en dag, att något händer, har jag i alla fall levt lycklig för det som var, och dessutom har jag kraften att vara stark i situationen, till skillnad mot om jag låtit mig gå runt och varit orolig, och med det blivit svag och bräcklig".

Det kommer över mig ibland, oron. Då tänker jag på positiva saker som gör mig glad istället.

#11 Ja det får vi verkligen hoppas! :)

#12

Väldigt fint sagt, det stämmer så bra, men är så svårt.

Visst försöker man, men tyvärr ligger det i min natur att vara orolig, så är inte så lätt. Men det är kloka ord!

#13

Det är jättesvårt, men nog så viktigt. Det gäller allt egentligen, att vända på sina tankar 🙂

För mig innebär det en stor trygghet att veta att det inte finns någonting efter döden. Det ser jag fram emot och jag hoppas innerligt att jag har rätt. Det är ingenting hemskt med att inte vara, det vet man ju inte om.

Hej! Åh vad "skönt" det var att läsa det här ifrån en tjej i 20 års åldern (precis som mej!) Lider av extrem dödsångest och vet snart inte vad jag ska ta mej till. Jag går visserligen på rehabilitering och vi jobbar sakta men säkert med detta. Men det känns som det är omöjligt att ändra tankesätt.. Du kan läsa min historia här (men först vill jag varna att om du är känslig att läsa om döden så läs inte, så du inte börjar må sämre menar jag. För det vill jag ju inte): http://angestsjukdomar.ifokus.se/discussions/529d485e8e0e7450000006ec-dodsangest-del-2 Kram

Jag har läst allt om döden redan, jag blir lika rädd ändå, haha.

Känner verkligen igen mig i allt du skriver. Undviker saker för att jag är rädd för att dö, rädd för att inte existera, kan inte bestämma mig om jag ska kremeras eller bli jordbegravd. Finns det en själ är jag rädd att bränna upp den, haha, och med maskarna… ja, det finns så mycket som oroar mig. Och som sagt, livet har gått så fort… en fjärdedel av livet är redan klart, bara sådär, men man kan ju lika gärna dö imorgon så kan ju lika gärna gått 100 % redan. Haha, men känner igen mig i dig väldigt mycket! :)

Jag har sett så många döda jag kan med säkerhet säga att det inte finns någon död - Vi rör sig mellan världar så att seie.Vi fortsätter att se ut som människor också.

 Och har våra liv i en annan dimension.👋

kram

Hej EmelieSaraViola,

Din rädsla är inte ovanlig, rädsla är en del av ditt medvetna som ständing kämpar för att hålla dig kvar i rädsla.

Lyssna när rädslan kommer, vad händer inuti dig? Hur känns rädslan? Eller rättare sagt den negativa energin. Är den varm? Kall? Skarp eller molande? Vart befinner den sig i din kropp?

Lyssna också på din tankegång. Vad säger ditt medvetna? Hjälper ditt medvetna den negativa energin genom att säga saker som gör att den negativa energin växer?

Så nästa gång du känner att denna energi vaknar, stanna upp, lyssna.

Med lyssna menar jag att du inte fäster ditt medvetna vid känslan. Ditt medvetna kan vi beskriva som "rösten i ditt huvud" eller dina tankar.

Genom att lyssna kan du finna att dina tankar dör ut, den negativa energin som vaknat påverkar inte dig längre. Du kan kanske fortfarande känna energin i din kropp, men den har ingen makt över dig. Du inser att den inte behövs, den gör ingenting gott för dig, du är fri den.

Vad du gjort nu är Meditation.

Du befinner dig i ett tillstånd utan det medvetnas påverkan.

Under Meditation stänger du av det ständigt aktiva medvetna. Det överaktiva medvetna är inte du. Ditt sanna jag Är under Meditation.

Detta är ego död. Och när egot dör är du ditt sanna jag: ren glädje, frid och kärlek.

Där finns ingen död, ingen smärta. Det är en del av illusionen som är egot. 

Det finns ingen början och inget slut, du är evig. Du är det gudomliga.

Om du har frågor, fråga.

Frid

Jag har också läst allt om döden. Blev sjuksköterska. I jobbet går det bra, man har någonstans skyddsbubbla man finner sig i. Men nu när mamma dog för tre veckor sedan i cancer rent för ung så är det ett rent helv. .. Finner ingen mening med något. Ibland har jag fått känning om att hon är hos mig som jag skrivit om i andra trådar här. När hon dog kände jag en vind stiga upp sedan var allt helt stilla som tiden stannade. Helt overkligt