Här har du en i alla fall

eller är det bara så enkelt som att detta är ett typiskt kvinnligt problem?

vabava?

**Sticker upp fem fingrar i luften….
**

Men HUR gör man för att se till att få behoven fyllda?

jag oxå

ingen som h ar förslag på HUR man gör?

Nej tyvärr inte…Skulle också behöva höra lite förslag på det

jo, jo, uppmuntrande klyschor är nog det sista man orkar höra, då, som: tänk positivt, affirmera, meditera, promenera, kanske man bara MÅSTE få lov till att deppa ihop, ett tag?

Ja,jag vet faktiskt inte…..nu är det väl lite enklare när ungarna blivit större,men när dom var små,så hade jag ingen större hjälp från någon och när kvällen kom,stöp man i säng. Fanns liksom inga andra val än att finnas där för barnens behov och gubben då…

**Nu går jag hemma med sjukbidrag och kan i princip göra vad jag vill ,men jag känner det ändå inte som mina behov blir fyllda…jag vet inte hur jag ska fylla dom eller vad jag behöver….det känns som något fattas bara….Kram
**

kan det vara så att vi har det materiellt sett, såpass bra, så att vi inte längre har ett behov av andra människor för att kunna överleva dagen, och därför så lever vi i ett känslomässigt armod?

Här är en till…

Jag tror att den stora frågan är, vad har jag för behov?? Innan man hittat svaret på det är det svårt att göra nåt åt det.

Uppmuntrande klyschor hjälper inte ett dugg det håller jag med om, tror också att det är ett typiskt kvinnligt problem eller att vi törs erkänna det utåt.

Hur man ska bära sig åt??? Inte en idé, har bara försökt vara och lyssnat på basbehoven, äta, sova, läsa och promenera och varit ensam.

Att undersöka vilka behov man har får man nog försöka göra när man tycker bra om sig själv.

#13, jo, jag och min nu snart 21-årige son gick igenom behoven och listade dom, när han var 4 år:

1. bajsa

2. äta

3. sova

sedan blir det svårt, för det är ju de basala kroppsbehoven, när dom är tillsedda så är det nog känslo-behoven som kommer in:

ex. bekräftelse, omtanke, ömhet

och som tredje kategori, så borde det ju bli det analytiska och psykologiska behoven?

Kärlek, bekräftelse, omtanke, ömhet jo det är är nog de behoven som är de största. Älska dig själv, javisst men det gör man dessvärre inte jämt. Behovet av andra människor är nog lika stort idag som det var förr men vi ska ju vara så duktiga o klara oss själva. Vi lever, många av oss, i våra hus, lägenheter utan att ha kontakt med grannar och familj. I och för sig, familjen kan jag klara mig utan.

Tomhetskänslan är inte alls lätt att fylla.

Jag har haft perioder där jag jobbat tills jag varit färdig att spy, då behövde jag inte fundera på andra behov, ett sätt att fly.

Sökandet är väl ett sätt att försöka fylla upp det hela med någonting bestående.

En komplicerad fråga som det inte finns ett svar på.

Den som inte deppar ihop i bland är inte normal……så det gör jag ofta…..alltså normal

Den som inte struntar i andra ibland och bara tänker på sig själv är en dåre……jag är ingen dåre

Du är du och om du ändrar dig för att tillfredställa någon annans förväntningar så skapar du förpliktelser som du inte har lust att ha hur länge som helst….ja ja ytterligare ett problem att ta hand om om några år…. var den du är när det sker…..visa dina känslor, behov mm lär din omgivning att du "är många"…så slipper det bli en massa bråk och missförstånd

Jag älskar mig själv precis som jag är….varje del utav mig är mig kär….och det ändras hela tiden och jag älskar det också….

Häpp tjejer….det verkar som det är oss det hänger på….tänk på att det är vi som uppfostrar pojkarna…

kram Oona

Jag gillar mitt eget sällskap.Har ett stort behov av ensamhet så jag kan höra vad jag själv tänker.Jag jobbar med människor och får ge och vara social så pass när jag är i tjänst.Så jag är ensam ,pysslar i trädgården.Jag har aldrig tråkigt,sysselsätter mig med sånt jag gillar.Sen har jag haft många "vänner "som man blivit besviken på och då kan det kvitta-då är jag hellre ensam.

Vem har ork att vara trött på sig själv när alla andra är sjuka runt omkring . Ibland undrar jag om man inte behöver få lite omskakande händelser, för att upp skatta sitt äget liv och kanske vara nöjd med att man är frisk, för om man blir riktigt sjuk så finns inte någon återvändo och ingen ork att vara trött på sig själv, så nu får man vara stark och bli en hjälpare.

Me too..=(

Jag instämmer nog med Galdra här. Är oxå inbiten "ensamvarg" om jag får chansen. Visst gillar jag att umgås med folk ibland, men tyvärr så blir jag fort trött av för mycket folk omkring mig. Jag laddar batterierna bäst i tystnaden, eller ute i ljudet av naturen när jag promenerar. , långt ifrån bilar och folk som stressar. ibland så känner jag mig som att jag inte riktigt "passar in" i denna tidsålder..Ibland så undrar jag varför jag hade så bråttom och skulle ner i just ett liv här och nu i denna teknik- värld som existerar..näe, jag känner mig nog mera hemma bland urbefolkningen som lever nära naturen…Fast skulle man behöva leva som urbolkningen gjorde, så skulle man ju helt klart behöva gå en överlevnadskurs först..hmm…

Less på den jag blivit/aldrig blev, less på tillvaron, less på vansinnigt störda & störiga människor överallt, less på att ha "dumpats" i asgammal, nersliten minilägenhet med det mest mikroskopiska kök jag sett, utan riktiga matlagningsmöjligheter, samt  ingen dusch i lyan heller.

Less på att vilja mycket men tydligen inte kunna/ha möjlighet till nåt.

Less på människors ondska & svek, som drabbat mig ända sen barndomen.

Less på nästan alla så kallade vänner, som bara vill knega & dricka öl, liksom.

Less på att vara solo, har varit singel länge nog nu.

Less på att det är så ont om vettiga kvinnor man kan lita på, så jag hellre är singel än fast i en dödgrävarrelation till.

 That's me, folks.

Det är ett tungt jobb att vara jag 

Lightseeker! Jag vet inte om den här tråden var tänkt för att  man skulle vira in sig i "offerkoftan" eller om man skulle försöka ta sig ur den?????

Kramis

Oftast kallas det att man ser sig som ett offer bara för att man åkt på stryk av tillvaron & är förtvivlad över det.

Hjälper inget att höra sånt, men tips & råd vill vi gärna ha :)

(Edit: läste mitt namn istället för Lightseeker i svaret ovan, vete 17 varför. Tillfällig sinnesförvirring?)

**#22 Vad jag förstått så var det för att komma ur den! Att vädra sina tankar och få lite tips o råd,när ens egna sitter fast i samma mönster….tycker det var en bra tråd…
**

Jag skulle vilja skriva att jag har varit i botten många gånger i mitt liv, men ändå lyckat ta mig upp.. Det som har hjälpt mig är kärleken till mina barn, och kärleken till livet.. Att fastna i dåliga mönster eller att man deppar ner sig över att man gjort fel val i livet, eller att man drabbats av någon sorg…. är ju något som vi alla ska ta oss igenom. Vi måste ju det.. Vi måste ju finna våra egna lösningar…Hur vi sen hanterar det är ju också de verktyg som finns i ryggsäcken.. 

Att tro att man är behövd och att man är på jorden av en anledning, har också hjälpt mig. Att veta sitt syfte med livet och våga följa sitt egna flöde är nog också viktigt.. Det är också viktigt att ha sin nära och kära samt vänner omkring sig att gråta hos .. där man kan vara sig själv i alla lägen..

Såhär tror jag ///  Kram till alla …Maria

Lightseeker, jag har haft depressionsproblem sen jag var liten och känner väl igen dom mörka tankar och problem med självkänsla som finns i mig.

Det som har hjälpt mig mest är dom år jag gick i terapi, KBT, hos en bra terapeut, en man som var ovanligt öppen för nya ideer och följde mig genom många tårar och insikter.

Också insikten om att viss mat, som socker och spannmål, gör mig sjuk och deprimerad har varit ovärderlig. Lightläsk kommer aldrig mer över mina läppar sen jag insett vilka ångest-attacker jag får av det.

Sen känner jag starkt att shamanism kan hjälpa mig. De trumresor och upplevelser jag haft har varit otroliga och verkligen gett mig glädje och styrka. :)

Sen är det ju så att alla måste hitta sin väg i livet. Man måste lära sig hantera sorg och ilska och besvikelse för dom sakerna kommer alltid att finnas där… Men man kan lära sig att leva med dom.

uff, var på samba-träningen med min lilltrolla och nu fanns här massvis att ge respons på, vad kul:

#22 vira in sig i offerkoftan eller tar sig ur den, spelar ingen roll, att kunna dryfta hur olika vi känner är givande, tack för din omtanke.

#21, verkar som om du och jag har liknande problem när det gäller tilliten, så jag vet hur det känns. Att önska att träffa någon med djup, men inte våga försöka, det är mitt problem.

#25 instämmer i mycket av det som du skriver, det skulle kunna vara mina ord.

#26, Schamanismen tror jag också kan vara nånting för mig, så det är väl dags att börja med mer än att nosa på den.

SJälvkänslan och bristen på den, är periodisk. Det är som att sitta i en liten roddbåt mitt på stormande hav. Ibland är havet lugnt och jag bara gungar med, det är när havet stormar som jag tappar greppet, periodiskt, och inte orkar vara med längre. Det är som jag har beskrivit förut: det känns som om jag vore ett mänskligt flugpapper, all skit fastnar på mig.

Kanske det sista är kännetecknande för empatiker, kanske fånig tanke men dock en tanke från en som alltid har varit väldigt grubblande och inkännande, redan som barn.

#23

Det verkar som vi hanar har samma problem, medans honorna bara gnäller om annat *flinar*

Skämt åsido, här har ni en som e less på att det givna ordet plötsligt tappat sitt värde.

Å jag börjar faktiskt åxå undra om det verkligen finns ett fruntimmer man kan lita på.

Ondska å svek sedan barndomen, men ändå sitter du nu i din egen lägenhet med tillåme ett kök? det har ju gått bra för dig. Man måste väl ändå vara nöjd med det lilla, och att man ändå har hälsan. 

Skaka hand me Skogskraft 

SEV

Vi kvinnor är ju "skapta" till att ta hand om.Vi har moderskänslorna och ömheten.Vi känner empati och vill hjälpa!Det är vi!Såna är vi!jag tror att vi har lite för lätt att bara släppa allt som har med en själv att göra,för att rycka in till nån annans hjälp och behov.Iallafall är jag sån!Jag mår bra av att få ställa upp och hjälpa till,men sen efteråt….Åh!tänker jag…Nu har jag ju glömt bort det där igen!!!Ja ja,jag får väl ta det en annan dag…

 Vi "ser med hjärtat"….

LIVET är inte alltid enkelt men man ska inte göra det svårare än det är säger jag som fått min bil förstöd och är nu utan,sitter långt ut på landet.

SATT igår på trappen och hängde lite med huvudet och undrade vad som skulle få mig att bli glad och uppåt,blev skrämd av att jag inte kom på något.

Men sen den 30 april har jag haft 5 dödsfall,det har gått i ett så när saker börjar lugna ner sig,går saker sönder i hemmet+bilen.

HAR inte fått besked om sjukbidraget än så vet inte när jag får pengar eller inte.Faktiskt bekymmrar det mig inte,det ordnar sig,där har jag kommit långt,förr skulle jag haft magsmärtor av oro.

Nu har jag fått lite andra uppdrag inte mycket men ett pass man ska väl säga ifrån men det är gamla människor som behöver lite hjälp.

Tänka på sig själv det behövs ork till det,först vill jag bli av med förkylningen sen får jag nog ta promenader i skogen och leta svamp,slappa lite framför tv eller datorn.Inte fundera så mycket på tråkiga saker.ALLT ORDNAR SIG,fast kanske inte idag.

SÅ vad lär jag mig av detta:njut av stunden,du har rätt att ta det lungt,att bara vara.Försöker övertyga mig att jag har inga probelm utan det fixar sig.

Sen så finns det visst kvinnor man kan lita på,tråkigt att ni inte har hittat någon sådan men den som söker skall finna.

Räcker upp handen & håller med många här inne :)

#30, håller med, det är män som är ärliga i sitt uppsåt som är svåra att hitta

Jag tror det är rätt så vanligt för kvinnor att känna så när barnen blivit stora och det känns som att man levt hela livet med att uppoffra sig själv och lägga sig själv i andra rummet. Jag är just nu hemma med mina barn och det upptar all ens tid, men jag älskar det och vi har underbart tillsammans, men naturligtvis hamnar allt annat vid sidan av och man tänker att det där skall jag hinna med när de blir stora. Då ska man ha tid för sina rabatter, skriva böcker, kanske måla tavlor, hinna sortera och städa bort skräp m.m m.m Jag sänder en kram till alla er som skött era barn och verkligen gett dem allt. Det har de varit värda och mådde säkert bra av, men nu är det er tur att ta för er och passa på och göra det ni alltid velat!!! (om det är möjligt..)

Sen vill jag berätta om en intressant föreläsning som jag var på här i Finland. Vet inte om ni känner till begreppet modern zoone? Har även varit på en behandlig som jag varmt rekommenderar. (även om alla symptom man vill bli kvitt först förvärrades..)

denna Paula Nordkvist menade att livet återkommer i cyklar och att allt man varit med om, psykiskt och fysiskt, ger sig till känna i kroppen. Det finns olika zooner längs hela kroppen som representerar olika tidpunkter i livet. Har man varit med om något traumatsikt en viss tid i livet får man besvär med den delen. Själv hade jag fula ärr på vissa ställen på kroppen som hon hävdade hade att göra med händelser i mitt liv. Det var väldigt intressant. Vänstra sidan representerar din mors sida och dina relationer till henne och anddra längre bak i den släktleden och högra då naturligtvis din fars sida.

Sen vidare så menade hon att allt kommer tillbaka efter 18 års mellanrum. Fråga inte varför, för det kunde inte ens hon svara på. Det är bara 18 helt enkelt tydligen. T. ex många får sitt första trauma vid skolstarten. En jobbig tid och mycket nya upplevelser. Då åtekommer den här känslan i 24 års åldern i form av nåt besvär eller kankse bara en downperiod.. och visar den sig inte då så dröjer det 18 år igen..

En annan period som är känslig är tonnåren. De som inte fick leva ut sin tonnårstid eller var med om något traumatiskt får besvär där kring 50. Kankse en orsak till många klimakteriebesvär? Det var rätt intressant för hon ber'ättade att det var många 48 åringar som plötsligt bytt jobb (eller kanske karl?) mitt i allt och börjat bete sig som tonnåringar igen.. Det var två kvinnor på förelsäningen som häpet kunde konstatera att det var samma sak för dem. De hade varit 48 när de plötsligt sade upp sig från sitt gamla jobb och hittade ett nytt.

 Hoppas det här kunde hjälpa till lite. Kram på er alla.

www.modernzone.fi

Har ni sett disneys robin hood? Det finns en såååå härlig låttext i den… "Every town…has its ups and downs….sometimes ups outnumbers the downs….but not in nottingham…" Det är när alla som ej betalt skatt sitter svältandes i fängelset som tuppen sjunger dessa ord…det roliga är att rätt som det är stormar robin hood fängelset, så hoppet var inte ute….. tecknat men tänkvärt!

#33 Vet du, det liknar Rosenmetoden lite det du berättar: Att alla traumatiska upplevelser vi har haft i barndomen, sätter sig på olika ställen i kroppen - men orsakar fysisk smärta - om man inte har bearbetat det man upplevt.

Elisabeth Rosen, en amerikansk sjukgymnast som har utarbetat en metod att "ta upp" alla trauman från tidig barndom till ytan. Behandlingen syftar till att bearbeta dessa trauman, och i och med det skall också den fysiska smärtan upphöra. Ungefär…

#33 och #35, Intressant att ni tar upp olika kroppsbehandlings-metoder, modern zone hade jag inte hört talas om tidigare så det var ett hemskt fint inlägg i tråden som du har lagt ner din tid och omtanke på, loreena. Det skulle nog vara intressant att låta denna paula nordqvist komma också till vår förening för kvinnor som har varit utsatta för sexuella övergrepp, komma och berätta om denna metod.

Rosen har jag dock själv prövat vid 3 olika tillfällen och kan varmt rekommendera den. Vi har precis fått en liten slant för medlemsvård som jag har fått i uppdrag att fördela på något matnyttigt. Jag hade då just bla. rosen-metoden i åtanke.