putt, denna grupp gäller de som är mediala och vet med sig att ha haft trauman mm, i barndomen, vilket verkade vara flera stycken.

barndomen den präglar oss och sätter sina spår i vuxna livet och jag har märkt att mycket som vi reagerar på som vuxen är sånt som är obehagliga händelser från barndomen.Många gånger vill vi inte minnas det.

Har själv jobbat mkt med mig de' senaste åren.Men har en del kvar.Svårt att bryta mönster (skydd,som man byggt upp,genom åren) man .Jag har hiita mina mönster/upprepningar(och vet också varför jag har dom)Mendet är svårt att helt bryta dom.Men att vara medveten om sin brister/mönster, då har man kommit en bra bit på vägen.Att bryta och ändra mönster,är något som man inte gör över en dag.Har gjort ett jätte jobb.Men en än återstår en del att jobb med,att förändra.Men jag inser att det får ta sin tid.Det har ju varit med mig,i nästan 50 år,så dom (mönstrena/bristerna) sitt rätt djupt.Även om man inte vill minnas,så sitter dom kvar. Jag försökt förtränga mina i många år tills det bara brast.Men sedan vill man ju inte gräva i sina minna,varje dag och inte prata om sina minnen/smärta till vem som helst..Man får ta  steg för steg,ibland faller man tillbaks,för sedan åter igen ta ett steg framåt.

Kram//molly

JO, jo men att tränga undan är ett sätt att hantera. Det funkar ett tag, men sen brister det, det gjorde det för mig också.

Det är riktigt att man skall välja vem man öppnar sig för.

Jag känner också igen att "you´ve got to name it, before you can claim it", dvs. du måste medvetandegöra ditt specifika problem innan du kan förändra det. Göra om den jobbiga energin, till någonting positivt.

Visst stämmer det också att det vi reagerar på i vuxen-livet ofta har uppstått i barndomen.

Men hur gör vi när vi bär känslor av att någonting inte känns bra i en situation, men inte förstår varifrån den känslan har uppstått. Dvs. vi kanske har förträngt källan till ångesten, för att klara av att existera?

Visst är det så!! Tog många år innan jag förstog att jag själv måste börja med förändringen.Hade många och långvariga derpressioner.Fick i början enbart medicin och sjukskrivning,som hjälp.Visst förstog jag att mkt hade med min svåra uppväxt att göra.Men trodde om jag nu tar dessa mediciner o är hemma ett tag så är jag snart bra igen!! Hade väl och så ett par samtalskontaqkter,som var helt vädrelösa!! Men för par år sedan träffade jag en kvinna (psykolog) som passade mig.För henne kunde jag inte lura,vilket jag lätt kunde med dom andra.Hon hade förmågan att se igenom mig.Efter ett tag fick jag ett förtroende för henne.Hon har varit till stor hjälp.Hon gav mig redskap,råd (böcker att läsa,små övningar,uppgifter)Hon hade också samma humor som jag,vi kunde också skratta tillsammans.Hon fick mig tänka på ett annat sätt,sluta känna mig som offer,utan en person,som var mkt mera än så..

Hon stött mig när jag bestämde mig för videra utbilda mig.Vi har alla ansvar över våra liv.Man kan inte ändra på det som varit.Man måste förlåta sig själv.Man lägger oftas omedvetet skulden på sig själv.Sedan förlåta personerna som är inblanda.Dom gjorde det bästa utifrån sitt syns sätt.Eller själv mådde mkt dåligt.Och in mitt fall,kan jag heller inte prata med dessa personer för att reda ut alla VARFÖR!! efter som dom gått bort.Min f.d sambo. ,hade en liknade uppväxt,han sa alltid "att jag har då glömt och släppt det som varit" Tyvärr är det inte så.

Han har stora problem med alkoholen,stora känslomässiga problem.Han ljuger om allt,har så alltid gjort (pratade med en av hans barndoms vänner) ett behova att hävda sig.Synd för han,var/är snäll och ödmjuk,bara han vågade släppa sin ångest och mindervärde komplex han hela tiden brottas med.Men han vågar/eller inte vill inse att han har mkt som måste få komma upp till ytan.Men detta måste han själv komma till insikt med.

Kram//molly

#5 känner igen det du beskriver både från ditt liv och din fd. sambos historia. Många av de människor som jag stöter på genom stödcentrum beda eller som kommer fram till oss när vi är ute och informerar om sexuella övergrepp, berättar liknande berättelser om hur det är, efteråt, i livet.

Att äntligen ha hittat en terapeut som kunde se igenom dig var nog vägen till läkning för dig. tyvärr är det ju så att man ljuger bäst för sig själv.
Stödcentrum beda är en av flera föreningar som kan vara ett bra komplement på vägen till läkning, utanför den sk. öppna vården.