Äh, det är nog bara jag..
Hej!
Ny på sidan eftersom jag igår fick nog.
Jag har hela mitt liv bott tillsammans med min familj i en mangårdsbyggnad från mitten på 1800talet. I många år, från tidig tonårsålder, fram till idag känner jag av någonting, eller någon. Väldigt påtagligt, i det här huset.
Jag har ALDRIG kunnat sova i lugn och ro i det här förbannade huset, och absolut inte hemma ensam. Jag har aldrig berättat något för någon, för folk skulle skratta. Jag vet ju faktiskt inte själv om jag tror på något? En natt hade jag en nära vän över och vi sov tillsammans. Jag kunde inte sova. För dessa (det är två stycken, unga, barn) stod som vanligt där borta och ville ha min uppmärksamhet. Min vän hade somnat och efter två timmar (jag vaken) flyger hon upp i ett ryck och flämtar att det är någon som är där och stör/skrämmer henne.
Det var droppen. Jag flyttade hemifrån! Jag berättade aldrig något för henne, utan försökte lugna henne med att hon säkert bara drömt något. Men jag kände mig bekräftad. Jag är inte blåst i skallen.
Nu har jag sedan två år flyttat hemifrån och i min lägenhet är allting lugnt. Fram till igår kväll. Det är någon/något hos mig. Närvaron är så otäckt klar och tydlig och jag är inget annat än utstirrad av den/det där. Det är samma typ som i mina föräldrars hus. Lika tydligt som alltid. Eftersom jag var trött efter en jobbig dag på jobbet sa jag till personen "inte ikväll, vi tar det en annan dag. När som helst, Men inte ikväll. Jag vill att du går nu." En kvart senare, massiv huvudvärk. Jag som aldrig får huvudvärk.
Jag har aldrig sett något, inga saker har ramlat ner osv.
Bara en väldigt stark närvaro av att någon står ett par meter ifrån mig och tittar på mig. Av någon anledning känner jag klart och tydligt att det är en äldre pojke och en yngre flicka. De håller handen. Ibland känns det helt okej, det är här och kollar läget. Ibland får jag känslan av att de (pojken) säger "passa dig" eller "tänk dig för" till mig. Och det är inte med en omsorgsfull ton. Den här lilla tösen håller i pojkens hans för kung och fosterland. Utan honom är hon inte mycket på denna jord.
Jag vet inte om jag tror på något eftersom något "fysiskt" aldrig har hänt. Mer än denna huvudvärk igår. Och huvudvärk kan man ju ha ändå. Jag undrar, tror ni jag är spritt språngande galen? Vad gör jag?! Även om det är jag som är knäpp tänker jag inte acceptera den här känslan. Hjälp?
Att tillägga är att min stereo har levt sitt eget liv och gått igång. Många gånger i veckan i det gamla huset. Kvällar & nätter. Den kan även ha stått på när jag kom hem från skolan.
I min nuvarande lägenhet har det aldrig varit något problem. Fram till för bara ett par dagar sedan. Gå gick den igång av sig självt.
Men jag vet ju att elektricitet kan spöka lite si sådär ibland.
Hm, låter ju inte så trevligt, har du provat att fråga vad de vill? När jag läser din berättelse får jag en känsla av att du själv är ganska rädd för de här barnen? Eller har jag fel? :)
Jag fick en väldigt obehaglig känsla när jag läste denna texten, fick svårt att andas, sug i magen och gråtkänsla. Konstig känsla. Fick faktiskt en bild av en större pojke och en liten flicka innan jag läste din beskrivning av dem, och även en känsla av att killen var sådan som du beskriver honom… Hmm, detta har aldrig hänt förut.
Jag vet inte om rädd är rätt ord, men jag tycker att det är obehagligt och olustigt att de är där. De har varit här så många år nu så jag börjar ändå lugna mig eftersom de aldrig har gjort mig något. Men att de finns här är absolut ingen trygghet för mig.
Jag har frågat vad de vill och då blir det lugnt ett par dagar framöver. Men sen kommer allting tillbaka. Stereon har gått igång en gång till sedan jag skrev den här tråden.
Vet inte riktigt vad jag ska göra. Nu flyttar jag vid årsskiftet, men dessa två krabaterna verkar ju följa efter mig..
Starta ny diskussion