Vill tillägga att jag nu faktiskt frågat min mor om hennes känslor på Auschwitz. Enligt henne kände hon inte alls som jag, men det berörde henne starkt både då och i efterhand när hon tänker på hemskheterna och vad guiden berättade.

Jag ska även tillägga att när jag va på Auschwitz 1 så kände jag en ovilja, nästan en besvikelse över att lämna stället.

Och inne på bakgården där man avrättade folk, kände jag ett obehag och som att det var långt att gå fram till den resta väggen. Jag kände en stark ovilja att gå fram till avrättnings platsen, kanske för att jag visste vad som hänt där eller pga. energier som gav mig intrycken. Jag vet inte.

Andra världskriget har alltid fascinerat mig och jag har alltid varit väldigt intresserad. Jag dras liksom till det på något konstigt sätt, sedan jag var liten. Har till och med haft mardrömmar om krig och flygplan som kommer in över där jag bor i drömmen för att bomba. 

Jag vet inte, men det känns som jag har någon form av anknytning till detta, kanske i ett annat liv. Eller så är det bara inbillning allting.

Där har jag med varit :) 
Just då var jag i en annan "tidsera" och tyckte det var häftigt att få uppleva allt… men idag så ryser jag av hela stället

Ja jo jag håller med dig, i efterhand kan jag inte riktigt hantera tanken på att jag ens vågat sätta min fot där.. Väldigt obehagligt när jag tänker på det.. tycker ändå det är mystiskt att känslan av välbefinnande va så stark när jag var där.. det är nog det som grämt mig mest eftersom jag inte hört någon annan som känt så av folk jag känner som varit där eller.. hmm?? det förblir en gåta kanske…

Har varit på båda ställena jag med, med skolan… men jag tror det har varit svårt för mig att greppa att just där skedde det fruktansvärda saker. När vi vart där var det strålande sol, grönt gräs o fågelkvitter… Möjligen att man var för ung för att förstå, eller kanske ett sätt att faktiskt inte bryta ihop totalt, för jag "stängde av" alla känslor.

Det var och förblir en stor upplevelse. Men rörd och riktigt illa till mods blev jag av Genja, mor till min mammas väninna som var där, som var fånge i auschwitz. Hennes berättelser är nog de värsta jag hört… då skakade man…

Ledsen, jag inte kan säga mer om dina känslor och så. Modigt att våga berätta tycker jag att det var så du kände.

Jag har inte hört så många berättelser mer än vissa som finns på internet, de är hemska nog. Känner en judinna som förlorade hela sin familj förutom sin syster som flyttade till Jerusalem precis innan kriget. Själv hamna hon i Theresienstadt men hon är nu gammal och väldigt förvirrad och tror att jag är dotter till någon hon kände innan kriget. 

Har städat i en synagoga i flera år när jag gick på gymnasiet, något som gått i släkten från min mormor. Min mormor är egentligen dansk med lämnade danmark när tyskarna kom till danmark och tog beslag på allt. Jag har inte velat fråga någon om deras personliga upplevelser eftersom det känns som man drar upp tråkigheter.

Vi i vår släkt är inte Judar, vad jag vet. Har en väldigt blandad släkt bakåt då min pappa är amerikan, morfar svensk och mormor dansk. Min far flydde träningslägerna i tyskland och deseterade till sverige innan han skulle vidare till vietnam.

Detta är som sagt något som alltid fängslat mig och vill gärna veta mer..

Tackar för alla svar!

Har du nogon gång funderad på regression - tror svarene ligger där.

Kansje du har jobbad i Auschwitz i et tidligre liv.?  (bara en tanke)

Det jag tänkte på var att innan Auschwitz var känt som det hemska som det var så borde det ju ha bott folk där. Det är ju en stor nationalskog om jag har förstått det rätt. Så du behöver inte alls ha arbetat som vakt som trivdes med skada och döda människor. Sen såvitt jag har läst till mig så var heller inte alla vakter på det viset, utan många var helt enkelt tvugna att stänga av och göra sitt arbete.

Kanske kände du en stor samhörighet med platsen, att du har haft ett trevlig liv på den platsen och det kan ju ha varit för 1000 år sedan som 70. Men regression skulle jag också rekommendera, är också fundersam på vart mitt stora historieintresse för just andra världskriget kommer ifrån.

Jag tänker att energin och minnena från folk som levt där och dött där kan ha fastnat i din kropp för att du utstrålade energi. Kände samma sak. Speciellt i Birkenau kände jag mig förvirrad, trött, hungrig och oroad. Kändes som om jag hade varit där länge och väntade på förändring.

Kanske samma känsla. Jag vet att jag kommer från österrike ursprungligen och att vi sen gift oss med svenskar och danskar. Så kanske var en gammal släkting.

Det är något vi kanske aldrig får veta.