Hej april4. Jag är också väldigt rädd för döden. För mig handlar det om att jag inte kommer att träffa mina nära och kära och att bli ensamm och inte få se mina barn växa upp. Sen vet man ju inte vad som kommer att hända när man är död. Så jag har haft väldig dödsångers innan, men tänker inte på det så mycket nu. Men rädd är jag allt. //Karini

Hej på er.Neej döden ser jag som en utmaning.jag vill kolla ljuset och träffa dom som väntar där,det ska bli så spännande och se vilka dom är.Däremot ser jag inte fram emot hur jag ska dö.Jag är rädd för fysisk smärta…..

Levande begravd har jag redan varit så den biten är passerad för många liv sedan………..PUH

Håller med dig Galdra - jag är inte rädd för att dö utan snarare för hur jag kommer att lämna jordelivet. Vill inte heller dö, hoppas få leva tills jag blir en riktigt gammal klok gumma :-)

Det är inte så att jag går runt och tänker på döden hela tiden, utan när tanken kommer, så är jag rädd att fortfarnande leva och inte kunna tala om det, när dom bergaver mig. Tanken att ligga under en massa jord och inte få luft. Annars så är jag nog en vanlig person med båda fötterna på jorden, men alla har vi våra rädslor.

#4 Den rädslan kanske handlar om något tidigare liv där det har hänt något sådant?

Ja det är mycket möjligt.Skulle va kul och kunna göra en sån resa och se vad man har varit och vad man har gjort i ett tidigare liv.

Jag tror också på ett liv efter detta och att vi träffar våra nära och kära osv.

Försöker se döden som ett nytt äventyr som väntar, eller hur jag ska uttrycka det.

Men visst känner jag mig lite rädd i alla fall, för jag tror det är naturligt att känna så.
Det är ju trots allt en okänd värld man träder in i, även om många har varit med om saker som gör att man tror att så och så är det.

Och för mig också det som gör mig mera rädd är hur jag kommer att dö.
Förhoppningsvis utan alltför svår märta och utan ångest.
Att få dö fridfullt med positiva tankar.
och att på det sättet få gå över gränsen in i den andra världen.

#4 ja men idag kollar dom och en läkare måste skriva ut dödsattest.Sen får kroppen ligga i kylrum ett tag-fram till begravningen.Så idag begravs ingen levande.Om inte du är medlem i Bandidos eller nåt annat käckt samfund,då vet man aldrig….

Jag är inte rädd för döden, jag tycker det ska bli coolt å äntligen få veta vad som verkligen händer..men det e klart, jag vill ju absolut inte dö innan jag har hunnit få gjort allt jag vill få gjort ^^

Jag är inte rädd för döden…ser det naturligt och att alla kommer en dag och hamna där…sen vad det händer efter döden tror jag att man går in i ljuset och återförenas med de andra som har gått bort före….

Jag är inte rädd för döden…det är naturligt och att alla vi kommer att gå egenom detta…sen vad som händer efter döden så tror jag: man går in i ljuset och återförenas med de andrra som har gått bort före oss…

Jag tror inte på döden! Är för egen del helt övertygad att döden inte existerar. Min tro är att livet fortsätter. Jag ser det vi kallar för "döden" endast är en övergång till någonting annat. Detta är "min" tro. Har ändå djup respekt för andras tro. Känner samtidigt att jag inte vill försöka övertyga någon annan.

Läste senast igår på aftonbladet om ett spädbarn som läkarna hade sagt var död och lagt i en sk liksäck. Det visade sig att barnet levde. Likadant med en äldre man. Honom hade dom oxå lagt i en liksäck i tron att han var död. Då var det nån som upptäckte att han levde när han hostade i säcken. Jag vet inte vad man ska säga…….sånt här händer som tack och lov inte ofta.

#13 Jag läste också det igår men i Sverige har vi andra rutiner och bestämmelser när en person är dödförklarad så jag tror inte att det är så vanligt. Dom incedenterna inträffade på samma sjukhus så dom har säkert lärt sig något nu och gör det mer säkert framöver =)

#12  Så tänker jag också d.v.s. att livet fortsätter fast på ett annat sätt, en övergång till något annat.
Min mamma och jag brukade ofta säga det till varandra på våra promenader på våren.
D.v.s. att våren är ett bevis på att livet fortsätter.

Inte rädd för döden….Tidigare hade jag det tom som en "räddare"……

För mig finns ingen död, endast liv i omvandling……..och det ger mig en fantastisk möjlighet att planera i det oändliga om allt jag vill göra…..Universum är en ljuvlig tummelplats…..om jag har någon rädsla så skulle det i så fall vara om vilket sätt som Moder Jord släpper taget om mig när det är dags att starta resan.

Jag är inter rädd för döden men Döden är rädd för mig kanske.

Jag är inte rädd för döden, tvärtom när det är dax ser jag med spänning fram emot den..vill hinna uppleva att mina barn blivit vuxna o klarar sig utan sin mamma..sen har jag inga problem med dem jo…vill inte ligga med svåra plågor o tyna bort, det gjorde min mamma o det tyckte jag var hemskt, skillnaden mellan henne o mig är att  hon hade en otrolig dödsångest, den släppte inte förrän hon gled in i medvetslösheten.. Tänk att få träffa "alla" igen, spännande!

Kram på er!

//Sussie

Själva döden skrämmer mig inte, vi födds och dör, naturens gång. Men jag hoppas att jag får lämna detta liv stillsamt utan smärtor och andra plågor.

Själva övergången till Andra Sidan skrämmer mej inte.Tvärtom,när det är dags då går jag över i full förvissning att nära och kära står beredda att ta emot mej.men som några av er andra skrev,tiden innan,om man ligger i svåra plågor,eller om det går snabbt och jag inte hinner ta adjö av ungarna,det skrämmer mej!

Jag är inte rädd för döden men en viss spänning kan jag känna ibland, som när man ska ut på semester eller vad som helst som inte hör till det dagliga.

Det jag innerligt önskar är att när jag kommit så långt inte ångrar något eller har sådant som är oklart.

Jag var rädd för döden när jag däremot liten. 5-6år…kännde hela tiden så hjärtat slog…

Döden skrämmer mig inte, men däremot tiden innan. Jag har jobbat i vården i många år och sett hur jobbigt det kan vara att bli gammal. vet inte vilket som är värst, demens eller att bli handikappad.

Man blir lite skadad av att jobba i vården, eftersom man mest bara ser baksidorna. Alla de som är pigga långt upp i åren och sen bara somnar in missar man.

Rose

#23 Jag har också arbetat inom vården på ett äldreboende, och har sett en del jobbiga saker.
Önskar ibland jag inte hade sett det……..för det ökar på rädslan för hur det kan bli den sista tiden ( åren ) innan man går över till andra sidan…..
Men jag kan tänka mig att då döden blir en befrielse, och att något gott och ljust väntar i en annan värld.
Och det är så jag själv ska försöka tänka när den dagen kommer….

Jag är så glad att min mormor klarar av att bo hemma och klara det mesta själv fortfarande, hon fyller 90 år imorgon! Morfar bor också hemma och han blir 90 i januari!

Den 18 augusti blir det 90-års-fest utanför Åtvidaberg där min kära mormor bor, det blir många, hon har 11 barn och ca 50 barnbarn! Det är 5 generationer i vår släkt nu 

Jag är mest rädd för att dö medans mina barn är unga eller att de dör före mig.. Jag vägrar dö förrens jag är en gammal tant & mina barn ska oxå dö som gamla människor…  Om jag dör medan de är unga/små, vem ska då ta hand om dom?

Åh! Underbart!! Tänk att få 50 barnbarn Och elva barn är inte illa. Vilken fantastisk kvinna! Det är väldärför hon hållt sig så pigg och frisk. Med så många unga runt sig

#27 Hon har haft det tufft i livet. Hon blev lämnad med 11 barn av mannen och sen brann huset ner bl.a. Hon bodde i Eklången =) Men det som har hållt henne uppe är givetvis barnen men sen är det musiken, hon sjöng, spelade mycket gitarr och cittra. Sen träffade hon en man som hon nu lever med fortfarande, han kom in i hennes och barnens liv och blev pappa, morfar och farfar till allihop, han har inga egna barn =)
Hennes liv har varit väldigt mycket upp och ner så det gjordes ett stort reportage om henne i Hemmets Journal för några år sen =)

Det är min mormor som alltid har varit min andliga lärarinna på jorden så hon står mig så kär och hon har kallat mig för lilla ängeln ända sen jag föddes och jag får heta så fortfarande 

Åh! Det är Kärlek det!! En man som tar en kvinna med 11 barn. Måste vara riktig kärlek Och en modig man!. Ja, då har du henne att tacka för mycket. Den starka kärleksfulla kvinnan. Och det är ju sant! Du är en ängel

Tack Anki!  
Ja det är riktig kärlek!  Jag har min mormor att tacka för hela mitt liv, utan henne vet jag inte hur jag hade klarat mig! Den dagen hon går över vet jag att jag har en till vägledare med mig och det ser vi fram mot båda två, men jag hoppas få ha henne kvar på jorden ett tag till!  Hon är inte rädd för döden och alla hennes berättelser om övernaturliga upplevelser kommer att finnas med i min bok som jag håller på och skriver. =)

Kram

Spännande med boken där! Jag tror din mormor känner igen sig i dig . Men visst är det underbart när man vet att man kan arbeta tillsammans på ett annorlunda sätt även efter det här livet. En otroligt fin gåva

Kram

#31 Ja det är så underbart att man kan finnas sida vid sida och hjälpa varandra både i livet och efter livet
Min sons pappa hjälper mig såå mycket, han gick över för nästan exakt ett år sedan. Jag saknar honom massor i livet men är så glad och tacksam för hans stöd och hjälp

Nej nu måste jag sova om jag ska orka imorgon!

Kram och natti, sov så gott!!!

Natti Natti! Jag ska också sova nu! Dröm sött Allihopa!

Jag är inte rädd för döden, känner att idag jag funnit så mycket som gör att jag ser det på ett positivt sätt. En sak jag vill dela med mig är , när min dotters farmor gick bort hastigt, då min dotter var 5. Jag var jätte ledsen och grät ganska mycket, då sa min kloka dotter till mig. " kära mamma, varför gråter du, farmor har ju det bra där hon är, hon har ju inte ont mer. Du förstår mamma, hon är en speciell ängel nu, och sitter och tittar på oss, och sen längre fram kommer hon tillbaka till oss, fast inte som farmor utan då är hon en annan. Så snälla mamma gråt inte" Jag blev paff, visst är det härligt, med den synen, fast man då inte var äldre…. Kram på er alla

#34     Gulligt sagt av din dotter…ett klokt barn du har och vis!

Jag har fått ärva min meadialitet eller det andliga av min mormor och mamma…mormor lever inte längre…är väldigt glad över det…tackar gudarna och änglarna för det och att det har hjälpt mig igenom de svåra deppiga tiderna…

#34 Det var verkligen fint sagt av ett litet barn och att hon med dom kloka orden tröstade dig är beundransvärt! Hon har ju så rätt!

Visst hade hon det, och hon är fortfarande mycket klok tjej, med mycket inom sig. Så visst är våran barn underbara

Jag är inte rädd för döden i sig utan det är nog snarare att jag inte skulle få träffa barnen nåt mer, och hur det skulle gå för dom… För ett par år sedan i samband med en operation så hade jag riktig dödsångest, eftersom jag inte ville lämna min son…

#38   va jobbigt hörru…jag var lite skraj när jag skulle sövas när jag läkarna skulle operera bort halsmandlarna…att inte vakna upp alls liksom…men det gick ju bra ändå:D

#39 Ja alla mina operationer har lyckats…men samtidigt så ökar ju risken att det ska hända nåt ju fler gånger man utsätts…

#38 Det har även jag haft, och det visade sig att min oro inte var helt obefogad….Men nu är det "bra"…..

Jag är inte rädd för döden. Alla kan dö när som hellst. Jag har nästan dött en gång.

Robin

jag är rädd för livet och hur jag lever det. På rätt eller fel sätt.

Jag är rädd för att ångra någonting, när det senare är dags att dö- en klok människa sade en gång att det enda hon ångrade var de saker som hon inte hade gjort.

Jag har haft en NDU och är inte rädd för resan, dock för HUR jag dör och tiden innan.

Kanske har jag också minnen från sk. tidigare liv (vet inte om jag tror på det, riktigt, ännu) eftersom jag är rädd för höga höjder och för att bli instängd på trånga utrymmen och kvävas där.