Jag är nu 16 år, snart 17. När jag var två och ett halvt år så dog min pappa, så jag kommer ju inte ihåg honom. Men ändå så känner jag en väldigt stor sorg. När jag var yngre så skojade jag om det, och sa t.ex "Nä men jag fick ju pengar när han dog", men ångrade mig alltid precis efter att jag hade sagt såna saker. När jag tittar på bilder då jag t.ex sitter i hans knä eller är i hans närhet, så kan jag på något sätt se ett väldigt starkt band, har aldrig sett det med mig och min mamma, och då kommer för övrigt jag och hon inte överens om någonting i princip. Ibland så har jag gråten i halsen bara att jag tänker på att jag vuxit upp utan honom, jag har aldrig fått chansen att lära känna honom på riktigt. Han var alkoholist, och var förmodligen därför han dog (hjärtat orkade inte mer). Men hur ska jag komma över sorgen som jag aldrig tycks släppa? Jag har haft dessa tankar och känslor så länge jag kan minnas.