För drygt tio år sedan stod jag vid entrén på en institution och drabbades av en sådan känsla som du beskriver, insikten att här vill jag vara. Det här känns så rätt! Såg mig omkring som att känna efter hur det kändes och tänkte för mig själv: Jag kommer tillbaka!

Drömmen kändes ouppnåelig just då men jag jobbade medvetet mot  målet. Förra året i maj tog jag min andra högskoleexamen som gjorde mig behörig att söka en sådan tjänst, i juni utanonserades tjänsten på den institutionen. Det är en sådan tjänst som inte kommer ut ofta. Annonsen låg ute i tre månader, men jag såg den inte förrän den allra sista dagen. När jag såg det tänkte jag, nu är det för sent, även om jag skickar in det nu så kommer det in för sent. Sen såg jag att det gick bra att skicka via mail. 🙂Så jag skickade in den bara några timmar innan det gick ut. Sedan när det gått nästan en månad och jag nästan gav upp, fick jag ett samtal och blev bjuden på intervju. Fick veta att jag var en av tjugo som sökte tjänsten och en av sex som blev bjuden på intervju. Efter ytterligare några veckor fick jag veta att jag var en av tre som fortfarande var intressanta. Sedan efter flera telefonintervjuer med mina referenspersoner fick jag beskedet dagen innan julafton. De valde mig! 🙂

Så, ja jag tror också att hela universum jobbde för att jag skulle få den här tjänsten. Jag tror att allt händer av en anledning och jag är övertygad om att jag fick den för att någon kommer i min väg som kommer att göra skillnad för mig, eller också kommer jag att göra skillnad för en annan människa (eller fler). I flera månader efteråt gick jag runt med ett leende och fick anstränga mig för att "sudda bort" det när jag gick själv ute och passerade någon. 😃

Jag skulle vilja säga: Följ era drömmar, önska så ska ni få. Men jobba också medvetet mot målen! Jag är glad för din skull också, Upstairs_to_heaven. 🌺🌈 Det är en härlig känsla när man bara "vet".

Jag känner mig hedrad av att få höra din historia, den är fantastisk! Den inspirerar! Grattis till ditt uppnådda mål! Tack. 🙂

#2 Tack! ❤️ Tack själv för att du startade tråden och jag fick en möjlighet att blicka tillbaka och påminna mig själv om att jag följer min väg och att jag har det så bra. En sådan här dag när man gnäller över små saker som väder, bråkiga barn, städning… 😃

Oj, dubbelpost.. Redigerat av mig! 😊

Jag visste redan i högstadiet vid 14 års ålder vad jag ville, valde gymnasium som då var 2-årigt, den kallades KO-linjen den delade sig i 3 grenar. Du kunde välja att läsa vidare till kock, sjuksköterska eller inom barn och fritid. jag valde efter de två åren att jobba på Mc Donald´s sedan på Wettwx och efter det påEricsson innan det blev skolbänken och nu har jag jobbat några år med det jobb jag så gärna ville och önskade. Det var en enormt stark känsla jag hade i högstadiet och vidare genom åren, när jag gick i högstadiet var det inte så att man sa högt "jag vill jobba i skola/förskola för då var man ju knäpp, inte ens hemma sa jag något utan låtsades som jag inte visste vad jag ville. Min önskan var då också ouppnåelig kändes det som då jag hade så svårt att lära in. Därav blev det att söka arbete och jobba på de ovan nämnda arbetsplatserna, det är inget jag ångrar då det med är erfarenheter och roliga år med goda minnen. 

Även om jag tog mitt val att arbeta så släppte ju inte min starka känsla, önskan och vilja att arbeta med barn så när jag såg fröknar gå med barnen i led på utflykter och andra aktiviteter så drömde jag att jag var med dem och jag lekte i tanken att en dag så ska jag minsann visa att jag kan.

Så kom varslen på Ericsson och jag tog en massageutbildning för att kunna dryga ut den kommande studentkassan… fick fibro så jag han starta sedan la jag ner. Komvux blev det för att läsa in tredje gymnasieåret och det var där och då jag fick veta. Jag hade så svårt att förstå vad läraren ville i sina hemuppgifter att jag valde de tre alternativ jag kunde bena ut. Det slutade en dag med att min sambo inte var hemma och kunde läsa vilken som var rätt så jag lämnade in och bad honom tala om vilken som var rätt tolkad. Hahahaha han utropade "VET DU VAD DU HAR GJORT!!" Jag trodde jag hade gjort fel på alla, men han skakade på huvudet och sa "Du har gjort Svenska B 3 gånger på en termin gå ner till dyslexin. Jag fick då veta att jag är dyslektiker och tankarna snurrade "kan jag då undervisa barn? Hur som helst sökte jag in och då till skola årskurs 1-3 men då jag hela tiden tvekade i och med dyslexin tänkte jag att det kunde vara bra att bredda så jag läste in förskoledelen med och tänkte att det kan vara bra att starta där i yrket och om jag sedan önskar kan jag gå vidare in till skolan då jag redan har utbildningen. Nu är jag ju på plats och vill vara där jag är, jag är hemma på förskolan och jag bara älskar mina underbara barn 🙂

Visst är det en underbar känsla när man bara vet att man hamnat rätt? Oavsett hur många genvägar eller omvägar man tar så leder alla vägar rätt till slut. 🙂

👍för alla "fröknar" och det fantastiska jobb ni gör varje dag!

Japp! 
Kortfattat.

Nej, jag följde inte någon väg.
Jag fick en snilleblixt vid 25.5 år!!!
Och nu är det en dröm som går i uppfyllelse mer och mer för var dag som går! Detta är mitt KALL 😃🥳❤️✨

Tack! Det är underbart att höra era erfarenheter och historier. Det känns verkligen i hela mig hur rätt det är. Om jag bara går ur banan lite så knuffas jag tillbaka och fortsätter att slutföra mål efter mål för det känns som det är så starkt. Det är därför jag "föddes" för det. Så jag kommer vara hängiven tills jag uppfyllt min livsdröm

Jag fick min snilleblixt redan under gymnasiet då jag fann en gren av jobbet jag pluggade till som verkade intressant.
Jag testade att ha praktik inom detta arbetet och även att jobba med det.

Och tillslut fick jag chansen att studera till det och även jobba inom det. Och har inte ångrat en sekund.

Jag har ju alltid känt och haft en önskan om att arbeta med människor på ngt sätt. 

Jag funderade dels på att arbeta med barn och dels på att arbeta inom vården när jag gick i skolan.

Men jag hade det jobbigt i tonåren och hade  det svårt med skolan.

Jag var skoltrött  och skolan var trött på mig så rektorn frågade om det var lönt att jag fortsatte skolan och erbjöd mig att sluta redan i 8an och i stället ordna en praktikplats ngn stans.

Nu godkände aldrig mina föräldrar detta så fick gå  nioende klass också.  

Men redan måndagen efter skolavslutningen började jag arbeta på en industri.  

Jag hade fotograferingen som hobby och fick en del frilans uppdrag som fotograf av tidningarna i trakten och det ledde till att jag sedan hamnade i tidnings branchen, 

Efter 24 år på samma arbetsplats med en trygg anställning och  med en bra lön.  

Så en dag så kände jag att jag mådde inte bra av att sitta framför datorn längre. 

Det var något som fattades och det var detta med att arbeta med att hjälpa människor och den sociala biten. Visserligen så tog jag emot mäniskor för medial vägledning på kvällar o helger. Men kände att mitt arbete höll på att äta upp mig. 

Både de på mitt arbete och min omgivning belv ju chockade att jag  lämnade denna trygga anställning.   

Jag började  istället arbeta som medium på heltid  i stället. Men svårt att försörja sig på att arbeta som medium.

Så jag hoppade in extra som personlig assistent och elevassistent.  Arbetade sedan  en period på dagligverksamhet och på boende med autistiska personer.

Här kände jag mig verkligen hemma långt i från den lön jag var van vid   sedan tidigare men nu mådde jag bra med mig själv igen.  

Men det behövs ju utbildning för att få ett fast arbete  inom vården så efter alla år satte jag mig på skolbänken igen. 

Det var fruktansvärt tufft och är dessutom dyslektiker så gjorde inte studierna lättare precis. Men jag trivdes och kände detta var helt rätt  väg för mig. 

Nu är livet bra märkligt ändå efter utbildningen så hamnade jag återigen på en tidning. Som reporter på en handikapp tidning. 

Arbetar med vård frågor och handikapp frågor så har blivit en kombination av mitt  gamla och nya yrke och trivs alldeles utmärkt med detta.

Dragningen jag har haft  sedan barndomen med att arbeta med ett vårdande yrke tog över till sist även om det tog många år. 

Även anledningen till att jag dragit ner på det mediala arbetet åldern tar ut sin rätt och jag orkar inte arbeta så mycket och intensivt längre som tidigare.  

Så min inre känsla har ju alltid visat mig detta.  

Men i´min egna vilja har ju lett mig in på andra vägar. 

Även om det nu skulle vara förutbestämt så kan vi påverka detta genom vår egen vilja och ändra på det förutbestämda. 

Lasse