av min allra vad jag minns första upplevelse i det övernaturliga.

Jag var mellan 12-14 år och fruktansvärt(sjukligt) mörkrädd.

inbillade mig saker under sänger garderober osv.

Denna gång var jag ensam hemma och då extra rädd. Hade lagt mig under täcket noga sett till att det inte fanns något hål öppet från täcket och tryckt in mot väggen.

Endast super litet hål så jag kunde få luft.

Tillståndet denna gång var krampartat, skulle inte sticka ut en tå ens.

Förklarar detta så ni förstår det totalt omvända som händer här efter.

Vet att jag var ensam hemma, trots det så hör jag att någon går ute i lägenheten.

Det som händer är att jag reser mig som i trans i "MÖRKRET" går ut ur mitt rum, utan att tända "LAMPAN" går vidare ut i stora hallen mot ljudet jag hör, fortfarande utan att tända lampor och totalt orädd!

Sätter mig på hallbyrån med spegeln bakom mig, mitt i mörkret och framför mig är köket ett långsmalt kök i början.

jag sitter och stirrar rakt fram mot det jag tydligt inte dovt HÖR men inte SER.

En människa som går fram och tillbaka hasandes  som det låter i tofflor. ställer bestämt ner ett glas på arbetsbänken.

Sitter där en stund helt orädd kommer ihåg att jag i bakhuvudet tänkte hur är detta möjligt? svårt att ta in över huvud taget.

Reser mig och går tillbaks in och lägger mig för att somna.

Försökte sen återberätta för ett par men fick höra att det förmodligen var från grannen etc. och att det måste ha sina förklaringar .

Men min oräddsla då?

Hur som helst så var jag så pass ung ingen tanke som i dag på andar eller liknande.

Det var någon som ville mig väl och tog bort min rädsla.

Och jag var/är så tacksam vem det nu än var.

Tänkte inte på denna händelse på många många år men nu har den påmint mig om att det var det första efter flertalet andra händelser och ett tumult av prövelser jag gått och går igenom sedan två år tillbaka.

Jag är övertygad om men vet inte riktigt hur, det finns en annan dimmention och vi omges av själar och andar.

Helt klart