Detta baseras på vad jag själv upplevt de senaste 2 åren, mina observationer och tankar kring det.

På universitetet var det en föreläsare som pratade om hur vi är olika delar.. som kan vilja olika saker. En del kanske vill gå upp på morgonen och dra igång med frukost, Meditation eller gå en promnad medan en annan del vill ligga kvar och sova. Och det kan nog de flesta relatera till.

Vid vidare samtal med föreläsaren menar han att allt av vad vi möter i yttre världen har vi också inom oss, och att det vi ofta stör oss på i det yttre allt som oftast också är något i oss själva som vi inte accepterat och vill kännas vid.

Det var inget nytt för mig när han sa det, men jag har dock upplevt bra mycket tydligare aspekter av detta sedan jag gjorde intervjun, i form av att upptäcka att beteenden och personlighetsdrag jag fördömt och motsatt mig är något jag själv haft i betydligt större bemärkelse än vad jag anat och därigenom också motsatt mig och fördömt delar av mig själv. 

När jag motsatt mig en del av mig själv, så är det som att jag inte vill kännas vid den och jag försöker att liksom ignorera den eller hålla den borta så den inte får ges något som helst uttryck genom min person. Och som C.G Jung sa att "Until you make the unconcious concious, it will dictate your life.", så är jag övertygad om att allt behöver integreras och ges någon form av uttryck i ens liv, varför det jag motsätter mig KOMMER att upplevas på något sätt i mitt liv, vilket blivit genom andra personer. De delar jag själv motsatt mig inom mig har getts till uttryck genom andra personer i min närhet istället. För det som är jag måste ges uttryck på något sätt i min livsupplevelse, och kan det inte det genom jagupplevelsen så gör det det på något annat sätt i ens livsupplevelse då vi när allt kommer omkring är livet själv och allt och det inte egentligen finns någon separation.

Och detta leder mig till insikten om det som så många andliga mästare pratat om "Vikten av att älska sig själv" och vad det handlar om i relation till detta jag skrivit om, att vi är flera delar, som alla vill ha uppmärksamhet och bekräftelse av att de existerar.. barnet som inte får någon uppmärksamhet blir ett jobbigt barn som hittar på massa otyg :P men om man möter barnet med närvaro och SER det så blir det relativt lugnt och nöjt i sig självt efter en stund. Lika med delarna i en själv. De vi vägrar se blir motstridiga och börjar kämpa mot varandra om uppmärksamheten och det blir inre stridighet inom oss och kaotiskt. 

Men om vi kan se och acceptera alla delar av oss och omsluta dem i kärlek så är de tillfreds med varandra och sig själva för de har inget behov av att göra något för att få något annat än uppmärksamhet acceptans och kärlek, precis som med oss som personer :)

Det blir lugn, frid, och tolerans mellan delarna inom oss och därigenom även i vår yttre verklighet. 

Vikten av att våga möta alla aspekter av sig själv, och att inte motsätta sig något och att kunna omfamna hela sig själv i kärlek och hur det spelar roll i relation till vår yttre verklighet och vår upplevelse av andra.

Peace starts within ourselves!