Hej, inatt drömde jag väldigt märkligt. Jag drömde om en vän till en person jag gillar och där var också 2 bilar, en svart och en grå, plötsligt blev allt svart, jag höll på att dö, jag bad i drömmen att jag vill inte dö. Konstiga ljud hördes, likt ett gammalt internet-modem från 90-talet. Plötsligt var jag vaken i huvudet, fast utanför min kropp, kunde inte styra musklerna, men jag kunde styra medvetandet. Dock var det bara en dröm, för det stämde inte överens med inredningen i mitt sovrum. Men det var verkligt. Jag drog i min "själ-svanns", så att jag inte tappade bort min sovande kropp eftersom jag lämnade rummet. Jag drömde även om ett barn, ett barn som sa namnet på hon jag älskar. Om jag nu ska glömma henne som ni säger, för att få må bra, varför drömmer jag om henne hela tiden? Klart jag inte kan sluta tänka på henne då. Drömde också om en sjö, där jag med många andra människor, (både de jag kände och inte kände satt och fiska). Jag simmade runt i sjön men den var död på fisk. Det fanns mycket mönster och andra saker, och några bläckfiskar om jag inte minns fel, men ingen fisk. Vattnet var så klart och man kunde hålla andan under ytan hur länge som helst. Jag tror jag håller på att bli knäpp, för min hjärna kan inte släppa henne, och jag håller på att dö i sömnen. Hur kan man känna så starkt för en annan människa som man dessutom aldrig träffat i verkligheten, att man är beredd att ge upp, om man inte få vara med henne? Japp, knäpp är nog rätta ordet :) Men skämt och sido, finns det ett stadie mellan obe och sömnparalyz?