För ungefär 11 år sedan så dog min mormor, och både jag och mamma stod henne väldigt, väldigt nära. Jag såg henne alltid som en "extramamma".

Jag har alltid varit intresserad av det andliga, det övernaturliga. Det kanske spelade in i att jag agerade som jag gjorde, även fast jag var rädd.

Jag och mamma hade bråkat ungefär ett halvår efter mormors död. Jag rusade upp på övervåningen och smällde igen dörren och bestämde att min mamma var helt omöjlig, haha.

Jag började prata med mormor, om hur jag saknade henne, om hur jobbig mamma var. Hur mycket lättare det var när mormor var med, då hon alltid ställde sig på "min" sida (av principskäl, misstänker jag, då jag tvivlar på att hon alltid tyckte att jag hade rätt. Jag var ju bara ett barn. Ett väldigt envist barn, vill jag tillägga).

Jag bad henne att göra någonting, att peta på mig, att visa sig, att säga något, att röra någonting för att visa att hon fortfarande var med mig. Att jag inte var ensam. Jag tror att jag grät också, jag var väldigt upprörd.

Jag satt och väntade, och väntade. Jag började ge upp efter någon minut, men helt plötsligt så välter ett ljus (konformat, ca 30 cm högt) i fönstret. Det var vinter men vindstilla ute, och inget fönster var öppet.

Jag stirrade på ljuset innan jag vettskrämt sprang ner till mamma. Allt var förlåtet, haha.

Mormor har också dykt upp inför ett medium som min släkting pratade med på telefonen. Hon beskrev mormors utséende, hennes personlighet, att hon var jordnära och hennes tycke för att cykla. Hon fick också fram att kvinnan hon såg tyckte om att vara utomhus, vilket mormor gjorde. Det var klockrent för mig, mamma och släktingen vem mediumet pratade om.

Även när vi sent på natten, runt 2.30-3.00 satt och skrev mormors dödsannons hemma i hennes lägenhet så hände något. Ingenting speciellt egentligen, men känns för mig ändå för tydligt för att vara ett sammanträffande.

Jag, min mamma, min mammas kusin och min tremänning (lika gammal som mig) satt vid köksbordet. Jag och tremänningen satt och gnällde om att vi skulle gå och lägga oss, att klockan var för mycket och att vi var för trötta.

Men mamma och hennes kusin ville bli klara, när de hade kommit in i "stämningen" så bra.

Då blinkar lampan i hallen till, de som stod på en byrå. Under hela min uppväxt så kan jag inte minnas att lampan någon gång har varit släckt, inte på natten heller. Mormor såg alltid till att den lampan var tänd. Och det var just den lampan som blinkade till, just då.

Jag ser det som en liten tillsägelse om att vi flickor hade rädd, vi behövde sova (hon var väldigt mån om mig och min tremänning), och att vi skulle sova.

Jag vet inte varför jag berättar det här. Jag är väl mest nyfiken på vad ni tror. Kan det ha varit mormor? Eller var det sammanträffanden, och att jag ser det som henne just för att jag hoppas för mycket? :)

/ Maja