Jag har jobbat på ett sjukhus i 10 år har suttit och hållt så många i handen när dom gått över,,känslorna är mycket varierande,endel går över av fri vilja,har längtat efter det då är övergången fridfull,men dom som inte egentligen vill lämna detta liv ännu,det känns mycket stor skillnad då i övergången!

Sedan har jag även suttit med min morfar,mormor,farmor,farfar,när dom dött..har hållt dom alla i händerna..men det var inte förren min farfar gick över,han gick sist,så använde jag mig av healing,och jag tyckte att övergången gick lite lättare,och lite fortare,,sände så mycket kärlek och ljus som det bara gick,,

Jag har suttit vid svärmors sida när hon dog…Alla i rummet kände hennes närvaro tre timmar senare.När jag satt vid min sambos faster var det inte samma sak…Hon var borta ,helt enkelt.

Nåt som var ganska obehagligt;När svärmor låg komatös satte hon sig rakt upp,tog tag i mitt halsband(en guldkedja) som för att studera det närmare…Sen la hon sig ner och dog!Min sambo förstod heller inte varför hon gjorde detta!

#1 Vilket fint stöd du har varit,Sol-Angelika,till många som gått över!!Kram Ewa

Hej. Jag har själv varit med vid flera olika slutskede, men mitt färskaste och naturligtvis jobbigaste var för endast 1½ månad sen, då min pappa gick bort. Jag förstår precis vad du menar då jag ochså kände att man skulle göra något. En inre känsla bara. Det var precis som om någon ledde min hand till ett visst ställe på pappas kropp. Jag satt vid hans sida under hans sista 2 dygn och upplevde otroligt mycket under den tiden. Min healingförmåga är inget jag betvivlar, för jag märkte starka reaktioner på honom då detta hände. I positiv anda naturligtvis.

Du skulle kanske hjälpa och heala hans känslor för att han skulle våga gå över. I slutskedet tror jag att man kan lugna och hjälpa på detta viset. Otroligt fint det du berättar !

Tack för att du delade med dig ! ////  MariaJ:-)

Jag var med när min far gick bort för två år sedan, men det var som att han redan var borta när vi kom till sjukhuset. Men att han väntade in med att ta sitt sista andetag tills vi var där. Vi hann precis dit…

Jag tror att när någon snart ska dö,så är personen inte helt närvarande längre i denna värld,där av den känslan,även när personer har drabbats av Altzeimer,demens tror jag att man "står med en ben i varje läger",,

hej sol-angelica….detta om Altzeimers du skrv om..hur menar du då….menar du att dom har en fot här på jorden..och en fot på andra sidan…..

min far lider av altzeimers..inte tror jag att han har någon fot på andra sidan…för om han skulle ha det så skulle han känna igen både min mamma och min ängel….för när vi visar han foton på mamma o ängel..så vet han inte vem det är….han vet ju inte äns att det är mamma på bröllopskortet på väggen…om han nu skulle ha en fot där då skulle väl han känna igen dom o veta vem dom är…det ända pappa kommer ihåg nu är hans barndom o första jobbet…han är i barnstadet o tonåren…mer framåt i livet vet han inte…han vet inte att han är gift  har barn o barnbarn o barnbarnsbarn….han vet inte äns vad jag hetter…han vet inte äns om min syster har varit där för fem minuter sen…han vet inte äns att mamma är död..han vet inte äns vad han hetter själv…han vet inte äns att det är han oxå på bröllopsfoto…han sägar att han inte vet vem dom är…nej så jag tror han har båda fötterna på jorden..fast han är liten person nu…barn/tonår…inte en dag äldre…dom sista 60 åren kommer han inte ihåg..han har nu aldrig upplevt dom nu i hans tillstånd..som han är i nu…kram i solen

ja,,jag håller med #3

Till Er,,

som har varit och fortsätter att vara närvarande vid övergånget, (privat o dyl)

All heder åt ER

tack vill jag säga först,,

Sedan för att svara på det med demens,,fick höra detta av någon som lever i andligheten 110% lite väl mycket tycker jag men det för ju stå för den personen,,han förkalarde det på ett sånt sätt så det lät trovärdigt,,men kommer inte ihåg riktigt hur han förklade..min tolkning är väl lite för jordnära,,(;  så kanske dumt att jag tog upp det på ett så kortfattat sätt,,

skönt att läsa deta inlägg då jag nu har en kär bekant som ligger i resperator och nedsövd,hennes man orkar inte se henne så det är jag som är där,hon har legat nu i över 2 v och läkarna ger inte mycket till hopp.Har sett när jag är där så stiger blodtrycket men igår gjorde det inte det och hon kändes mera tom ,inte i sin kropp.

Nu har mitt sista hopp försvunnit att ett under ska ske och att hon kommer tillbaka och jag undrar så varför inget händer åt nått håll,utan svaret är alltid när vi ringer,fortfarade stabilt,kritiskt.Känslan jag får är att hon går inte bort och hon kommer inte att bli bra.Alla hennes organ är svårt påverkade och skadade efter en stor infarkt men är op och den gick bra.Förtidigt åldrande  i organen av hennes levende.63 år.suck!

Så jag har undrat om jag ska sitta hos henne om slutet närmar sig eller vara hos hennes man som mår dårligt,även han besvär med hjärtat och gråter mycket.

Bäst vore ett under och hon blev frisk.

he jAgneta_w…ja du det är ett svårt val…men om det var jag   så skulle jag sitta hos kvinnan..in i det sista…hennes man har väl någon annan som kan vara hos honom…tror han tackar dig av hela sitt sorgsna hjärta att du var vid hans fru sista minuterna…så slipper han känna ångest att hon fick lämna detta själv…så sitt hos henne…kram

tack för ditt svar,jag känner nog så inerst inne.

Satt hos pappa, då för ett år sen när hans kropp inte orkade längre. Inte förrän några timmar före han somnade in kände jag att han gav efter för sjukdomen och slutade att kämpa. Pappa kommer fortfarande och hälsar på, vilket jag är mycket glad över.

genom mitt yrke får jag också möjlighet att närvara under människors sista timmar, jag skriver möjlighet för att jag upplever det som något högtidligt. Jag tycker också att det är viktigt att hjälpa till att göra de sista timmarna till en trygg och lugn stund och för de anhöriga till något de kan minnas med ljus i sinnet.

Jag är mycket glad att jag fanns hos pappa och skulle aldrig vilja ändra på det, något jag kan rekomendera andra!

tycker att du ska göra det du känner..det får du glädje av i framtiden…själv satt jag hos min mamma tre dagar..var vid hennes sida  höll henne i handen..nynna amingsing greas för henne..hon tryckte sin tumme i min hand det sista hon gjorde..och titta på mig..sen var allt över…satt yttligare 4 timmar efter hos henne..fast hon var borta då..ville inte lämna henne direkt..satt o titta på henne..såg en förvandlig på hennes hud…hon blev yngre o slättare i hyn…är glad idag över att jag var vid hennes sida….kram

tack för allt fint ni delar med er :) var länge tveksam om jag skulle ställa min fråga.

det är skönt att kuna prata om detta svåra ögonblick i livet.

Jag satt hos Anita hennes sista och är så glad för det.Hon kom aldrig till medvetandet men jag hade ialla fall lite musik på och drack kaffe och småprata som vi brukar gjöra.

Min dotter kom dit en stund mitt på dagen och då passa jag på att berätta för henne vad som händer när någon ska gå över.berätta om lugnet hur fidfullt allt blir och ljuset att någon brukar komma och hämta upp domm.m..tanken var att även lugna Anita.

Hon kom en vecka före och sa att hon inte kunde gå över för hon vänta på något och hennes kropp var slut.

Sista dagen på morgonen vakna jag av att jag prata med någon-sa att jag kunde inte gå in till Anita förren efer kl 5.

Titta på klockan och den var fem i fem,åker iväg ska stoppa i 30kr i parkerings avg.för ett dygn man vet ju aldrig.Men den tar bra i mot 20kr och tiden går ut 16.55,gissa om jag blir snopen.

Så jag för springa ut före fem,rädd att hon ska gå bort innan jag kommer tillbaka.KL. 16 55 ser jag en man på parkeringen och tänker det är Anitas son och det är det så, jag får inte gå in till Anita för Syster tycker han ska få vara inne själv,dom har inte träffats på ca 20 år. 

Jag väntar en timme när han åker gå jag in till Anita och hennes blodtryck sjunker och hon lever 1½ tim till.

Så det var honom hon vänta på och han har nu varit och hälsat på Kjell och ska komma på begravningen.

Ur allt elende kan något gott komma.

beklagar din förlust av din vän..hoppas av hela mitt hjärta att du fick en fin känsla i ditt hjärta nu när du var hos henne dom sista minuterna..eller dagarna…ljus o värme för din vän..kram

#16 Det var fint gjort av dig tycker jag. Även om hon inte var vid medvetande så kände hon nog att du satt där.

För ett par veckor sedan satt jag och vakade över min farmor. Hon hade bara legat i koma ett dygn och jag hade varit hos henne på kvällen. Kände ändå att jag ville åka upp till henne nästa morgon. Jag hann knappt komma dit förrän hon gick bort. Kändes som att hon väntade på att jag skulle komma och då kunde släppa allt. Allt var så lugnt och fint och jag är jätteglad att jag satt med henne.

#16,17 Otroligt fint av er,blir  berörd av era berättelser.Det är vanligt att man inväntar   någon speciell person,innan man färdas vidare,och då,när just denna person finns där för att hålla ens hand,då släpper man taget,slappnar av och tar färden över.Även om sorg,ledsna och saknad tar vid,så kommer ändå så fina minnen av sådana ögonblick,där ni var viktiga personer i en väns/anhörigs övergång.Kram till er,Ewa

_Det är mycket sällan man ser ett lidande vid dödens inträffande. Oftast så blir den döende lugn. Man känner det så starkt att dom släpper taget och går vidare till andra sidan. Att hålla handen, prata är nog det finaste man kan göra i den stunden.

När det gäller akuta dödsfall så är det svårare att "hinna med", men det är mycket sällan man upplever att de har det jobbigt att gå över. Det är mera att man som personal inte hinner med. Ofta går det ju väldigt fort. Men det är som med förväntade dödsfall, det inträder ett lugn, själen finns inte kvar, den har gått vidare.

Det är jobbigt för de anhöriga som inte hinner ta farväl men då är det en stor tröst att kunna tala om för dom att patienten inte led när han/hon dog.

När det gäller förväntade dödsfall så är det inte alls ovanligt att de väntar in anhöriga/vänner/anhöriga innan de släpper taget._

_Jag tror att de som dör i sömnen gör det för att göra det är lättare för de anhöriga, det är min teori om det. Ska bli intressant se om det håller när jag kommer över på Andra Sidan.

_Kram
Anne Mari

Jag satt hos min pappa när han gick bort. Han hade en fruktansvärd dödskamp innan p g a syrebristen som lungcancern orsakade. Han låg med syrgas, men i slutskedet drog han själv bort syrgasmasken och efter en stund infinner sig ett otroligt lugn hos honom. Hela tiden hade jag varit "stark" och funnits där för honom, men när jag började förstå att slutet var nära så brast jag i gråt och sa: "Hur skall jag klara mig utan dig, pappa..?!" Då sökte han efter min hand, och trots att han var fullständigt uttömd på krafter, så kramade han min hand jättehårt. Det kändes som han ville trösta mig och sa: "Det kommer nog att gå bra det, du klarar dig". Sedan lade jag ner huvudet på kudden bredvid honom, och kramade honom tills han slutade att andas. Det är nog den finaste stund jag någonsin har fått uppleva - trots sorgen och förlusten av världens goaste pappa…

Hej!

När det gäller demens så tror jag inte alls att de lever med ena foten i de olika världarna. De lever här och nu.

Även om man är dement så har man känslorna kvar. Minnen finns där även om det är svårt att plocka fram dom.

Har arbetat med dementa de tre sista åren och oj, vilken kärlek och glädje det finns hos dem. Där kan man verkligen tala om livskvalité. De har varandra, även om de är osams emellanåt så när de ska iväg på utflykt så oj va de håller ihop.

Vad är livskvalité? Är det bara "friska" förunnat? önskar att ni kunde få se "mina" dementa patienter, känna deras kärlek och glädje över att få leva.

Oj, vad jag kommer att sakna dom nu när jag går tillbaka till akutsjukvården.

Nä, jag tror att de lever här och nu. Andra Sidan upplever vi alla först när vi dör. Det är min övertygelse och tro.

Kram
Anne Mari

Slulle bara vilja skriva några rader om när min pappa "drog" i höstas.

 Han hade prostatacanser. Sista veckan…såååå dålig. 2 dagar innan han stack, så var jag hos honom. Jag bara SKULLE, trots att jag träffade honom dagen innan och barnen ville gå ut i svampskogen. Nåväl, jag åkte dit med min systers mamma, och son och vi hade 2 underbara timmar OCH han var typ klar och pigg hela tiden..förutom att han ofta frågade vem det var som stod bakom mig?? hähä….

Natten innan han dog kunde jag inte sova…jag bara tänkte på att jag skulle vara hos honom!! Om jag ändå hade fattat min känsla? På morgonen kom mina bröder och berättade att pappa dog på morgonen, precis då jag slumrade in en tim :-(

Vi åkte till honom…han var så fin. Medans vi var där kom flera släktingar och jag bad ngn hämta mina barn. Sen var vi där alla i ngr tim, vi fikade skrattade, grät klppade på pappa som inte fanns där. Mina barn var mycket nöjda att dem fick komma ( om de ville) nånån….så var det, MEN jag grämer mig att jag inte var med när pappa drog sitt sista andetag….

Hej!

Han visste att du fanns där ändå! Det är så härligt när man ser att familjerna samlas när någon dött. Man minns det fina som varit, det gör inget om anhöriga är där ett dygn, huvudsaken att dom får ta ett farväl i sin takt.

När jag läste ditt inlägg så måste jag ju berätta att när det gäller väntade dödsfall så är det mycket vanligt att den döende är väldigt klar. Även om han/hon varit förvirrad innan så är han/hon väldigt klar. Det brukar ske ett dygn innan. Hm, skulle vara intressant att göra en studie ang detta. Då förstår man att döden snart kommer.

Kram
Anne Mari

Tack annemarili.

 Känns bara så dumt att jag inte fattade att han var på väg.

Men känns så fint att vi var hos honom. Det var inte ett dugg otäckt. Ungarna kände på honom och pussade honom….Jo, det vore himla intressant att göra en sån studie…Har även jag hört om det innan..men nu fick jag som lite bevis…..Kram / Pia

När min morfar dog stog vi nästan hela familjen samlad runt om honom. Jag stod nere vid benen. Efter en stund när han tagit sitt sista andetag kunde jag nästan höra hur det var något som for iväg…det liksom pyste och drog bort på nåt sätt…och jag tänkte som så att nu åker moffas själ till andra sidan.
Det var en enorm upplevelse..eftersom allt skedde på ett sånt fint sätt. Inga plågor hade han då eller något sådan utan orken var slut och hjärtat orkade inte längre..och ansiktet förvandlades till ett fridfullt sådant..
Han hade annars i 13 år legat förlamad i sängen efter en propp som gjorde att han inte kunde prata eller röra sig. Usch vilket liv han fick med tanke på att han var klar i huvudet trots allt. Han var mycket ledesen emellanåt över detta..och liggsår fick han ju eftersom cirukulationen blev som den blev. På slutet började dessa att lukta illa.
Dagen efter att han hade gått bort så kunde vi känna denna doft till och från hemma…och jag sa att nu är morfar här och ser om oss.

När mormor gick bort hanna jag inte dit. Hon var fullproppad av morfin eftersom hon hade cancer. Dagarna före var hon som i en helt annan värld och berättade att morfar ofta var där och hjälpte henne på toaletten. Hon saknade honom väldigt mycket.
Morgonen efter att hon hade gått bort…kände jag tidigt på morgonen hur det var en sval hand som smekte mig på kinden..det var den underbaraste smekning jag någonsin känt av just en hand…och jag tänkte som så..men jösses så go gubben e…men när jag tittade upp och kvickande till så såg jag ju att han låg o sov o dessutom snarkade…Då förstod och kände jag att det var mormor som kom förbi

När farmor dog hann jag inte heller dit. Hon somnade in lugnt och hon hade också cancer…men jag har inte känt någonting alls från henne på samma sätt som med mormor och morfar. Däremot kom hon på min födelsedag förra året..hon öppnade till och med ytterdörren…Pappa som var hos mig blev alldeles blek eftersom detta var de sista han hade väntat sig. Jag visste direkt att de var farmor..för hon gick alltid och öppnade dörrar

Kramis

#22 Har arbetat i det som tidigare kallades för långvård,och jag håller helt och fullt med dej Anne-Marie,vilken livsglädje och kärlek dessa dementa förmedlade.Skrattar då jag läser ditt inlägg,för många härliga episoder dyker upp,med just dessa patienter./Ewa

så glad över era berättelser,läser och tårarna rinner.Det är för mig skönt i mitt sorgearbete att få hör flera som har varit med om detta.För det är något speciellt att sitta vid en dödsbädd,en högtids-stund på något sätt.

Jag har hört att det sista som lämnar en är höseln och att rotchakrat slutar så går det upp till kronchakrat där själen försvinner ut.

Kram till er alla och tack för att berättar,vi har begravning nu på fredag och vet inte hur jag ska klara det får panik bra jag tänker på det.Men har jag följt henne så långt så ska jag göra detta med.

Jag vet ju att hon lever men det är mitt ego och saknad som känns svårt ännu.Glad ändå för jag vet ju att nu har hon det bra.

Vilken mix i kännslor.

Håller med er om vilken livsglädje och kärlek man får tillbaka när man jobbar med dementa, eller bara med människor överhuvudtaget. Att få finnas vid deras sida in i det sista, är för mig något mycket fint. Att få känna deras känsla av att dom känner sig trygga och harmoniska, av att man viskar till dom att man finns hos dom, att klappa om dom, inför deras resa. Få uppleva mångas glädje att äntligen gå vidare, att det finns något nytt som väntar. Dom flesta jag suttit hos har utstrålat ett lugn. Och jag är glad att få bära med mig dessa tillfällen. Kram på er/ FiaH

#28 Begravningen är också en högtidsstund, precis som själva döendet. Det kommer att gå bra! Jag tänder ett ljus för dig och Anita på fredag. Säkert kommer många andra med mig också att tänka på dig.

#30 TACK känns skönt att veta,begravningen är kl 11.00.Magen är lite orolig och jag är förkyld men det beror nog på att jag tröttat ut mig lite.

Ni anar inte hur starkt det känns för mig allt stöd av er jag fått,det är alltid jag som är den starke men just nu är jag svag men på något stilla och lugnt sätt.

känner av att Anita är här ibland hon får mig att villa pyssla och dona är hemma.Hon var såndan,älska blått så allt i hennes kök var blått.Just nu har jag lite svårt för den färgen.I mig själv känner jag att allt kommer att ordna sig.

Försöker sätta in en bild på Anita o Kjell den sista bilden på dom tillsamans.För att tack Anita för allt hon har gett av vänskap under dessa år.En dag kanske jag får veta varför du såg ljuset i mig första gången du såg mig.

När jag jobbade på långvården var jag livrädd att de skulle gå bort just som jag kom in i rummet. Jag är nämligen livrädd för döda ögon…