Varför kan jag inte glömma mötet? Vad tror ni?
Hej alla glada!
Skulle vilja berätta om något som "hände" mig för ungefär två månader sedan. (Tilläggas kan att jag under en ganska lång period innan händelsen hade affirmerat en hel del och tänkt väldigt mycket och länge på saker som rör kärleken)
I alla fall..
Jag sitter på en utomhusfest hos en släkting, i stort sätt alla har anlänt och sitter och äter, och då värden fyller jämt kryllar det av en massa, för mig, nya och okända ansikten. Plötsligt ser jag en kille (man) komma in i trädgården ungefär 10 meter framför mig och jag bara fastnar och tänker i princip "oj, vem är det?!". Visst var han snygg men det var egentligen inte där intresset låg. Jag kan inte sluta sittra och sitter och tittar diskret under mina solglasögon. Det komiska är att min faster som sitter bredvid mig frågar "är det där nån du känner eller?" för att hon, som hon senare beskrev det, kände en vibb i luften från mig när han kom in.
Eftermiddagen flyter på och det blir aldrig så att vi hälsar för det är så mycket rörelse. Däremot känner jag att han hittar mig med blicken hela tiden, men slår ner den när jag tittar tillbaks. Jag gör detsamma.
När jag sen kommer lite närmare och sitter mitt emot honom, med ganska många meters avstånd, i en stor grupp med solstolar är det nåt som känns så bekant eller tryggt när jag får ögonkontakt med honom, och jag kan inte förklara varför.
Under kvällen dansar vi och har jätteroligt, utan att fortfarande egentligen ha presenterat oss eller hälsat, det funkade helt enkelt bara och kändes inte som att det behövdes. Jag upptäcker hela tiden att han dras dit jag är och vise versa. Han fäller en del kommentarer senare in på natten och vill att jag ska sitta i hans knä, men jag sätter mig bredvid (då jag under detta tillfälle har pojkvän, men som jag är otroligt osäkert över mina känslor till). Han vill ta min hand, glider hela tiden närmare och närmare och vill hålla om. Jag förklarar att jag gärna sitter vid honom, men att jag av respekt håller mitt avstånd. Jag har aldrig tidigare känt en annan människas närhet så naturlig så snabbt och att det på nått vis bara kändes bra.
Tyvärr flyter tiden på så otroligt snabbt och trots alla långa härliga timmar blir det inget riktigt farväl, det kändes väl lite som att ingen av oss riktigt ville att det skulle vara ett hejdå. Dumt nog byts inga nummer och inga kontakt uppgifter. Jag hade ju pojkvän..
Det har gått nästan tre månader och jag kan inte sluta tänka på denna människa. Varför kan jag inte släppa honom? Bara tanken på att få vara nära honom igen gör mig alldeles skakis, men samtidigt ledsen eftersom jag inte vet om det någonsin kommer hända igen.
Jag har affirmerat och bett om Tecken, för att jag vill veta om detta är som jag inbillar mig eller inte. Någon dag efter att jag på allvar bett om ett faktiskt Tecken så sitter jag hemma hos min kompis, som för övrigt är den enda som vet om detta. Vi har precis haft en lång diskussion om just honom och har hittat på ett smeknamn till honom. Jag vänder mig om tittar på en av hennes tavlor. På denna tavla, av ett stadsmotiv, ser jag en stor banderoll, där detta smeknamnet står…..
Ni underbara, känsliga, snälla, öppna människor, hjälp mig med tankar och erfarenheter! Kram
Hej,
Vilken vacker berättelse, den får mig att känna mig varm inombords.
Livet är fyllt av mysterier, och jag tror att det kan vara att du har en speciell koppling till denna människa, alltså, det är något "kemiskt" som stämmer.
Befinner mig själv i den situationen, med en kvinna som bor i ett annat land som ger mig sån glöd, att jag nästa själv tänder eld.
Denna känslan är även vanligt, i alla fall för min del, att känna för vissa vänner och släktingar också. Vad det är som gör att man blir så låst i känslan, det vet jag inte, men det är underbart, samtidigt som det är sorgset, då man vill träffa människan, men aldrig vet om så kommer att ske.
Jag söker själv efter Tecken, eller en liten hint, försöker också finna svar från människorna här på forumet samt via spåkula, pendel, böner och Meditation, men utan större resultat, dvs en aha upplevelse för mig.
Även fast jag inte vet hur just du upplever, så har jag förståelse för det du känner.
För din skull, så hoppas jag innerligt att det blir som du vill ha det.
=)
Beautiful Dreams…
Förstår er känsla och jag tänker att vissa personer som vi möter känner vi så stark tillhörighet med av en orsak. Kanske har vi levt nära i ett tidigare liv och någonstans minns vår själ det eller så stämmer vår personkemi väldigt bra här och nu- det finns olika åsikter om det. Hur som, tänk igenom det ni har och det ni sätter på spel genom att inte följa era hjärtan, för den skull, såra inte andra mer än nödvändigt om ni har någon att bryta upp ifrån.
/ Skogshumblan
Medarbetare på tarot och healing.
"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.
#2 vill följa mitt hjärta, men går nog inte, så sorgen kommer vara stor hela livet, men hällre att jag är sorgsen än någon annan.
Beautiful Dreams…
#3 Tack för att du tog dig tid att läsa och delade med dig! Jag har ju också tänkt i banorna kring det här med kemi, för något måste det ju vara. Det jobbiga är att inte veta om det är besvarat.. Visst märkte jag att han var attraherad av mig men mer än så vet jag ju egentligen inte. Vad är det som gör att du inte kan följa ditt hjärta? Vet du hur hon känner? :) #2 Ja, man får försöka tänka så. Dock är det där med mitt förhållande, som jag skrev, en helt annan historia och alldeles för invecklat men det har ju inte med mötet med den andra personen att göra, för jag hade nog känt samma sak i vilket stadie i livet jag än hade varit. Ja, det är inte lätt det där. Någon som har erfarenheter av sånt här som faktiskt har utvevklats till nåt annat? :)
![[Sol69]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#3 Måste fråga dig. Varför kan du inte följa ditt hjärta? Och varför skulle det betyda att du har sorg hela livet? 🤔
Kan du inte fråga din släkting, värden som fyllde år eller någon annan som var på festen om de vet vem han är? 😉
#6 Jag vet vem han är och värden känner honom. Saken är bara att jag är i ett förhållnde som gör det hela otroligt komplicerat. Mina känslor hade varit komplicerade redan innan detta mötet. Detta gör att det är svårt att ta kontakt på rätt sätt utan att såra nån. Plus att jag inte vill verka för på.. Vi har ju trots allt bara träffats en gång..
Men jag kan verkligen inte glömma eller släppa det, hur mycket jag än försöker..
Starta ny diskussion