I tisdags var den svåraste dagen i mitt 23 åriga liv. Vi fick låta vår 14 åriga katt Tiger somna in då han var väldigt dålig. Han har funnits vid min sida i mer än halva mitt liv. Sovit med mig i sängen i princip varje natt och gått efter mig dit jag har gått. Han var min absolut finaste, trognaste och äldsta vän någonsin, och nu känns allt så outhärdligt tomt.

Jag har många i min omgivning som varit med om samma sorgliga sak och som har fått se, känna och höra sina djur efteråt. Jag hoppas för allt i världen att jag också ska få göra det och undrar om det finns någonting speciellt man kan göra för att lyckas?