Lucid dreaming eller andlig kontakt?
Hej! Är helt ny här på sajten, var med om en sån ovanlig grej inatt att jag kände mig tvungen att söka svar. Det verkar finnas en hel del kunniga och engagerade medlemmar här på sajten så jag bestämde mig för att fråga er.
Inlägget blir nog ganska långt, är väldigt tacksam om du orkar läsa igenom hela och berättar era känslor och reflektoner om det som pågår i mitt liv.
Under hela min uppväxt har jag drömt en hel del mardrömmar och har alltid varit väldigt rädd för mörker. Har ofta gått runt (speciellt i barndomshemmet) med en känsla av att vara iakttagen. När jag blev "äldre" började känslan avta mer och mer men sedan jag som tonåring bytte rum i familjens kedjehus har jag ständigt haft en känsla av att jag inte är ensam. Någon tittar på mig. I mina mest rebelliska perioder har jag också drömt en hel del mardrömmar och haft så kallade sömnparalyser, tänker att det har mycket med puberteten att göra. I drömmarna är jag vaken men ser någon gå runt i mitt rum, eller hör tunga steg precis utanför dörren, knackningar i väggarna och en känsla av att ständigt vara iakttagen. Det har varit lite från och till. Min mor och min morbor är väldigt intresserade av det övernaturliga och har väl smittat av sig med sitt intresse även till mig, vilket i sin tur har lett till att jag har läst mycket om detta och kollat på mycket tv-program som handlar om detta och pratat mycket med folk. Vilket i sin tur kanske betyder att jag har "öppnat upp mitt sinne" för andlig kontakt.
Iallafall så flyttade jag hemifrån för ungefär två år sedan och sedan dess har dessa drömmar och iakttagelsekänslor avtagit märkbart, en del sömnparalyser men inte alls lika många och intensiva som förr. Det var exempelvis en natt då en svart skepnad kom in i min lägenhet och gick genom alla dörrar, liksom sökte efter något. Men annars har det inte alls varit lika intensivt.
Nu har jag flyttat hem igen över sommaren och bott här nu i drygt fem nätter. De första fyra nätterna har inget särskilt hänt alls, har fått lite konstiga vibbar från vissa platser i huset men inget annat. Fram till inatt.
Jag gick och borstade tänderna runt tolv-tiden för att sedan gå och lägga mig, påväg in till mitt rum så fick jag tillbaka exakt samma påtagliga iakttagelsekänsla jag haft sedan jag var yngre. Det finns en speciell hörna i rummet som jag får den här känslan av. En känsla av att jag inte får titta dit utan måste gå in direkt och snabbt stänga dörren efter mig. Och hjärtat börjar dunka hårdare och jag känner mig verkligen illa till mods. Det är ju svårt att gå och lägga sin och sova med den här känslan i kroppen. Jag läser iallafall i min bok för att koppla bort känslan och tänka på någonting annat. Jag läser ut boken. Går upp och går på toaletten. Kollar klockan, den är 02:58 nu, paniken väller upp igen påväg in tillbaka till mitt rum. Jag lägger mig i sängen. Lägger mig och blundar.
Jag vet inte hur lång tid det har gått och det är mycket svårt att avgöra om jag är vaken eller inte. Nu till saken som hände inatt.
Någon lägger sig bakom mig i sängen och lägger armarna runt mig. Jag vaknar inte. Jag sover inte. Jag ser men jag ser ingen fysisk person fast jag känner att någon ligger där. Tyngden, beröringen, det enda som saknas är andetag. Denne någon smeker mig bestämt och tryggt och jag får tillslut en känsla just av att vara det, trygg. I början kände jag mig rädd, vem är detta och vill hen mig illa? tänkte jag. Men sedan så accepterade jag känslan och kände det liksom som att något välkomnade mig hem. Sedan försvinner kontakten med kroppen och jag kan röra på mig igen.
Efter ett tag kunde jag somna och jag drömde lugna stillsamma drömmar där jag kunde styra mig själv och vandrade runt bland människor jag aldrig har träffat, i drömmen hörde jag mig själv tänka om och om igen: nu drömmer jag och jag kan styra det själv.
När jag var yngre var mina drömmar inte alls av samma slag utan de var klart mycket obehagligare, jag har däremot nu senare i livet börjat acceptera att jag kanske är mer mottaglig än de flesta. Men vad säger ni här? Sömnparalyser eller kontakt eller hur ska jag tolka detta?

Sömnparalys bruka vara att man känner sig förlamad o inte kan röra sig. Man kan bara röra ögonen.
Men det du nämner om drömmen. Jag vet ju inte hur du upplevde det hela Men måste fråga innan jag tänker min tanke jag har.. Kändes drömmen verklig som att du var där på riktigt? Alltså den kändes inte som en vanlig dröm? Den var mer verklig som att man var där på riktigt. ? 🙂
Ny dag nya möjligheter
Ja, det var det som gjorde mig extra förvirrad. Det var som en Sömnparalys, sånna har jag ju haft innan, i och med att jag inte kunde vända mig och och se vem som låg bakom mig men det som var extra annorlunda var jag kunde "ta emot" omfamningen. Liksom lägga min arm ovanpå den andres arm. Och så har jag aldrig haft en Sömnparalys som inte var obehaglig.
Det kändes exakt som att jag var lite nyvaken och seg och någon låg bakom mig i sängen och "skedade" mig. Det kändes väldigt intimt, liksom.

Jo jag har haft Sömnparalys själv flera gånger men var länge sedan sist som tur är. Dom är inte roliga. Är ju att man är emellan sömn o vaket tillstånd. Man är i ingen mans land kan man säga. Man är ju mer i sitt undermedvetna på kvällen, o när man sover ännu mer i det undermedvetna. Så kontakt med andar är lättare då.
Ny dag nya möjligheter
När vi sover så rör vi ju oss ofta från kroppen. Och är man van med sömnparalyseringar så händer det till slut att man lär sig kontrollera sin själ och röra sig ur kroppen. Det var nog inte din kropp som vände på sig utan du gick nog ur den och tittade bak. Bara en tanke. Rätta mig om jag har fel.
Det jag fastnar för att jag känner igen mig så kolosalt mycket i din story från när jag kom i tonåren och bodde hemma. Sömnparalyserades ofta och det var inte roligt. Och hade alltid någon där och speciellt en man som låg bakom mig. Men det kände jag bara . Jag såg honom inte. Jag flyttades sedan till en fosterfamilj och fick sova i lugn och ro.
2 år senare sov jag hemma igen och direkt när jag kommer in i mitt rum så känner jag att allt är kvar. Och på kvällen så kommer de nära igen och jag blir yr och så ser jag honom för första ggn luta sig över mig och jag blir sk*t skraj hahaha och hoppar till.
Så känner igen mig så väl. De trivs hos dig och de dras till dig eller han eller de. De känner igen sig i dig eller så välkomnar du dem.
Jag har nu efter 10 år lärt mig hantera det hela.
Dont be afraid. De är mer ofarliga än de levande..tro mig.
Händelsen du beskriver med att du accepterade "skedningen", det hela blev tryggt och försvann sedan är ju väldigt vanligt vad gäller våra innersta negativa känslor.
De negativa känslorna kan gnaga oss i åratal och vi kan försöka motsätta oss alla dessa hemska jobbiga känslor, men det är inte förrän vi accepterar att de är där som de faktiskt försvinner.
Något säger mig att du kommer ha mindre otrevliga påhälsningar från och med nu och eftersom du är andligt öppen av dig mer av den goda varan.
Så personligen säger jag bara grattis, en ny period i ditt liv har börjat.
Kram,
Lynx
I våras upplevde jag precis samma sak. Jag hade bett om att träffa min mormor i sömnen. Vaknade mitt i natten av att jag kände någon som låg sked bakom mig och kände även den där tyngdkänslan. Mormor! tänkte jag och somnade igen. Tyngdkänslan försvann snabbt men jag blev så glad och varm inombords. :)