Hej, det har jag. Jag förstod inte alls hur jag skulle kunna klara mig utan honom, jag var säker på att det skulle vara vi, dock hade jag tydligen fel. Det tog flera månader innan jag kom över honom och det var riktigt svårt… Sedan fann jag en, jag blev helt kär i honom men han utnyttjade mig så det funkade inte heller och jag håller på att komma över honom nu. Och det blir så att man blir kär igen om det förra inte funkade, man kan nog inte veta när man är med de rätte, men man ska absolut inte tänka nej, men han är inte den rätte för jag har trott det innan, man ska alltid tänka positivt. haha känns som jag virvlar runt lite nu, men; du kommer komma över honom, tiden läker sår. Ge det bara tid!
Kram

Är du säker på att det inte går att lösa? Det krävdes sjukt mycket från min sida i mitt förhållande men efter mycket blod svett och tårar är nu min make mkt mer öppen för det andliga och stöttar mig i det jag gör. Har ni barn ihop? Ge inte upp för lätt om du älskar honom även om han verkar totalt avstängd och igenbommad just nu. Kram, Lynx

Jag känner igen mig i det du beskriver och när jag väl mötte min själsfrände så tänkte jag "Ja! Det är ju så här det ska kännas!". Det är min erfarenhet men vi har alla våra individuella resor som vi ska göra. Och det är olika hur mycket "motstånd" vi ska ha i våra liv/våra relationer.

Jag håller med, man vet svaret på det där bäst själv egentligen. För min del var jag väldigt nära att ta mitt pick och pack och dra eftersom det allvarligt talat kändes som om jag var tillsammans med en vägg. Gud vet hur nära jag var på att ge upp. Den som fick mig att göra ett sista kraftryck var faktiskt min och min makes ettåriga och enda son. Och idag är jag är så glad att jag inte gav upp, min man behövde bara någon som kunde kämpa för honom och ha tålamod och kärlek så han också fick möjlighet öppna upp sig och idag visar vi varandra väldigt mycket tacksamhet. Han till mig eftersom jag hjälpte till att öppna en helt ny värld för honom och jag till honom eftersom jag utvecklades väldigt mycket medialt under vår svåra period.

När jag läste ditt inlägg ohoneday skrek hela min kropp: ge inte upp för tidigt!

Men det är såklart ditt liv och ditt beslut och du vet ju bäst hur mycket du orkar med och hur mycket du älskar honom och är beredd att göra för honom. Så lita bara på dig själv i frågan. Du har svaret inom dig.

Som melodica menade, en persons resa är aldrig en annan persons resa lik.

Lynx1: Hej & tack för ditt svar! För att förtydliga historien så var vi väldigt unga när vi träffades och det har verkligen varit en berg- och dalbana som heter duga! Vi har varit tillsammans i över 7år men bott ihop i snart två (jag är 23). De sidor som jag på sätt och vis visste fanns redan innan har förstärkts i samband med samboskapet. Nu när vi inte längre är omringade av våra familjer har jag märkt att vi inte har (och har nog aldrig haft) speciellt kul ihop. Jag känner i allmänhet att våra personligheter skiljer sig för mycket. Jag har fått lite av en mamma- eller storasysterroll i förhållandet, trots att jag inte själv har bäddat för detta. Jag känner inte att jag har en jämbördig partner utan snarare bara nån att "hänga med". Han är väldigt logisk och enkel, har svårt att ta egna intiativ, lite fantasilös och faktiskt ganska tråkig när jag tänker efter. Jag påstår inte att jag är den ultimata partnern men skillnaden är att jag är väldigt kreativ, har ett behov av personlig utveckling och att ha en meningsfull och fin vardag. Som du själv säger, gud vet att jag har kämpat många gånger och länge! Jag skulle verkligen aldrig ge upp för lätt. Vi har inga barn än och jag vill heller inte sätta mig i en sits där jag om tre eller fyra år känner såhär, men sitter fast p.g.a. barn. Ett såhär stort beslut måste tas innan och jag måste vara helt säker på mina känslor innan det blir tillökning! Varför är jag då kvar? Givetvis älskar jag honom för att han är min första kärlek, för att han är en väldigt stor del av mitt liv och har funnits där så länge. Dock vet jag inte riktigt hur mycket romantiska känslor jag har kvar. Sen är man självklart rädd för framtiden och det ovissa, och inte minst för att såra någon. Melodica: Hur var dina tidigare förhållanden och vad hade du för tankar och känslor när du var i dem? Vad är det som gör att det är så annorlunda nu? Kanske är det inte just så att det behöver va den rätte för att man träffades unga och har hållt ihop så länge.. Tack för era svar! Ser fram emot fortsättning!

Hej ohoneday! Jo, i mina tidigare relationer har jag alltid känt att det fattats någonting, att jag känt mig "otillfredställd" mentalt. Att jag inte blivit förstådd för den jag är. I min nuvarande relation så är allt bara så självklart. Jag längtar inte någon annanstans, om du förstår vad jag menar. En bra sak som jag brukar ha som kompass i relationer allmänt är: tycker jag om mig själv med denna person? Tar han/hon fram mina bra sidor? Eller tvärtom? Det är min erfarenhet. Hoppas det kan hjälpa dig! Allt gott!

Melodica,

Tack för ditt svar, det hjälpte mig väldigt mycket och bekräftade egentligen bara mina egna tankar! Det är väl kanske det, att jag inom mig nånstans känner att någon annan är menad för mig. Dessutom tog du nästan orden ur min mun, för då jag har pratat med vänner om detta så har jag sagt i princip "jag som person förlorar en bit av mig själv när jag är med honom".

Har bara en fråga till som jag glömde ställa innan, om du har tid och ork att svara.. Dina tidigare relationer, har de varit "normala", alltså så att detta nya du har inte framstår som himmelskt bara för att de gamla var väldigt dåliga? En tanke jag själv har haft när jag läser andras historier..

Kram

Skulle även vilja fråga allmänt vad ni anser och tror om s.k. "tecken". Saker som kommer till en på otroligt märkliga ställen och som man oftast med ens kan förstå på ett eller annat sätt. Tror ni på sånt? 🙂

Hej ohoneday! Angående #7. Tidigare relationen har varit med "bra" personer. Den personen jag lever med nu har jag varit tillsammans med i 6 år men vi båda visste från början att det ska vara vi. Vi är själsfränder vilket gjorde att det kändes som vi kände varann från början. En av de få saker jag aldrig tvivlat på här i livet.