Läbbigt! Jag skulle nog få rysningar.

Jag har berättat min story här tidigare men kan dra den igen. Storyn om "Smörgåsen som försvann".

 Klockan var väl typ 23 och alla hade lagt sig. Jag o frun skulle också gå till sängs. Hon var i nedre våningen o bökade med nåt. Jag satt på andra våningen och kollade på TV.  Hon ropade och frågade om hon skulle göra en macka till mig också och jag svarade "Ja tack".    Jag gick ner för jag skulle hämta snuset och telefonen. Jag mötte henne i trappen. Hon sade att jag kunde släppa in hundarna som hon nyss hade släppt ut. Ok, svarade jag och gick till bokhyllan i det kombinerade kök och vardagsrummet. Jag såg mackan vid spisen. Såg att det var en Skogaholm ostmacka. Jag tog snusdosan och telefonen och vände mig om och gick 6 meter till ytterdörren och släppte in hundarna. De rusade uppför trappen direkt (Pappillion). 

Jag gick för att ta mackan.  Den var borta!! Rysningarna gick längs ryggen och nerför benen och upp igen.  Jag ropade till frun: "Mackan är borta! Det spökar här!".  Hon ropade tillbaka "Det är ju det jag sagt hela tiden!".

Från den dagen vet jag att det finns andar som kan "ställa till det".  Den händelsen var en av många varierande händelser men ändå lika tydliga.

Trevligt att läsa era egna upplevelser! 🙂🌺

Hoppas att fler vill berätta vad dom upplevt. 🙂

En gång när mina barn var små så skulle de  resa bort under helgen till en släkting. Den yngste satt på golvet och lekte med några små plastfigurer, så jag bad honom att antingen packa med dem i väskan eller lägga tillbaka dem där de skulle vara. Han letade och letade efter sina genomskinliga figurer eftersom han ville ha dem med, men kunde inte hitta dem någonstans, under tiden började jag städa och plocka, bland annat ställde jag tillbaka videofilmerna i bokhyllan. Efter att barnen hämtas av släktingen hittade jag de genomskinliga figurerna - ståendes i bokhyllan framför videofilmerna… 

En annan gång satt barnen runt köksbordet och "pärlade", la pärlor i mönster på små plastplattor (klassiskt pyssel, ni vet). Rätt som det var for en platta full med pärlor ned på golvet så det fullkomligt rann pärlor överallt. Plattan däremot var och förblev spårlöst borta! Jag hittade den aldrig mer. Den hade en speciell form så den blev inte sammanblandad med de andra, den råkade inte glida in under kyl, frys eller spis heller för där kollade jag såklart.

Har alltid undrat vem det var som skämtade med oss 

I mitt barndomshus "spökade" det ofta. De kunde vara vatten kranar som slås på, viskningar i hallen på nätterna och farfars tavlor trillade ofta ner oförklarligt från väggen, fast att spiken satt kvar på väggen och hänget i tavlan var hel. Märkligt nog var det alltid just farfars tavlor. Vet att han var rätt självkritisk som konstnär och ogillade sina verk. Kanske tyckte han att dom hörde hemma nån annanstans? Minns en gång när vi satt hela familjen och åt middag. Så mitt i middagen hörs det en hejdundrande smäll i vardagsrummet. Vi alla rusar dit och letar efter vad det kunde vara(?) Vi trodde nästan att de var nån som kastat en sten så fönstret gick sönder. Och som vi letade sen. Vi kollade tillslut runt i hela huset, till och med skåpen i köket där vi hade suttit. Det kan ju vara nån hylla som hade rasat men allt var ju helt? Vi hade ju inga grannar heller att skylla på eftersom huset stod enskilt. Det tog några dagar och sen efter vi kommit hem efter att ha varit ute så kommer vi hem och hittar farfars stora tavla mitt på golvet i vardagsrummet. Spiken var kvar på väggen, hänget satt kvar i ramen men glaset var spräckt och låg utspritt på golvet. Det har ännu inte köpts nån ny ram till tavlan så nu står den i förrådet. Tyckte verkligen farfar att den var så förskräcklig?

Alldeles för mkt för att berätta allt. Min far lever inte längre. Var svårt sjuk i slutet o pga att jag är utstött ur släkten så träffade jag inte pappa i slutet. Men, var ute o gick på morgonen. Pappa körde förbi i sin vita Saab. Vi hälsade. Blev sen så jäkla arg. Hur kunde hon( min mor) släppa ut honom svårt sjuk för att köra bil? Nåja, inte mer med det. Min familj var ute vid stugan. På kvällen ringde min man o berätta att min far dog under dagen. Innerligt tacksam att jag hälsade på honom en sista gång. Några veckor senare pratade jag med min syster o berättade detta. Hon satt helt tyst. " men pappa var på sjukhuset då. Uppkopplad o medvetslös " Tänk att han älskade mig så mkt för att säga ett sista hejdå från andra sidan ❤ Vår förra hund o min själsfrände som visar sig som ett litet virvlande klot runt barnen när de är sjuka. Han puttar på mitt ben, sätter sig i mitt knä. Min mans mob som ringde o på skärmen stod vår väninnas nr o namn. Men hon satt med oss med mob på bordet. Detta hände 2 gr. Var då kalas för min svåger. Deras far gick bort månaden innan. Inget på hennes samtalslista. Lovar att det var svärfar. Körde bil o såg ett starkt varnande ljussken i en korsning. Svängde in på en parkering o åkte hem. Annars det vanliga. Dörrar som stängs, leksaker som låter, skepnader i huset. Min far, mannens mormor. Någon som greppar mitt ben under natten. Sa till pappa att han får gärna hälsa på. Men inte i sovrummet. Dynor på altanen som blir skitiga när ingen är där.

Åh! Jag har upplevt så mycket, men här kommer min senaste upplevelse. 

Varje år vid denna tid köper jag en amaryllis. I år köpte jag en vit. Tidigare har jag bara haft röda. 

Amaryllis är en blomma med lång stjälk och just denna är djupt planterad i jord och står i en ännu djupare ytterkruka. Varje dag har jag kollat om blomman behöver stöttning av en pinne, men stjälken är kraftig och blomman har stått spikrakt utan att svikta, så någon pinne har ej behövts. 

Här om morgonen vaknade jag tidigt och somnade sen om på soffan. Vaknade någon timma senare av att hunden skällde. När jag steg upp såg jag att amaryllisen låg på golvet under fönstret med lök och allt. Och löken är tung! Krukan hade inte vält utan det såg ut som att Amaryllisen "hoppat" ur krukan och ned på golvet! Inte ens maken… som avfärdar allt oförklarligt som "trams" kunde förklara hur det gått till. :D 

Kvar stod alltså krukan med ett stort hål i jorden där löken tidigare suttit stadigt. 

Jag har mina aningar av tidigare förfäder. Förr fanns bara röda amaryllis… och hen gillar kanske inte det "nymodiga vita". :D

Eller vad tror ni?

#0 Det är någon som vakar över dig. :)

Förresten: har du samma nick på en annan sajt? ;)

#8 Nej, har inte samma nick på någon annan sajt. Finns det fler Tant Grön?

Kommer ihåg när jag var liten och bodde på en äldre gård.
Hade ett rum som hade snedtak och var rättså långsmalt. Jag hade min säng i ena änden av rummet, den nådde från sida till sida och jag låg alltid med huvudet utåt. I andra änden av rummet hade jag en sk. "walk in closset". Det var ett sådant typiskt kryputrymme som finns i gamla väggar. Varje natt öppnades denna dörren, om så bara 1-2cm. Det kan inte varit drag eller liknande då man riktigt fick trycka till den för att kunna stänga och de var svår att öppna.
Vi bodde där i lite mer än ett år och varenda natt så öppnades den.
Sen i samma hus så var jag hemma från skolan sjuk. Mamma var i affären och jag låg i vardagsrummet på ovanvåningen och kollade Nickelodeon. Trappan ner är i andra hörnet av vardagsrummet och helt plötsligt så kommer hunden upp springandes och rakt upp i soffan, något hon sällan gjorde. Efter det hör jag flera väldigt tunga och högljudda steg i trappan. Jag tittar dit men där är inget. Det slutar precis på sista trappsteget och sen blir det helt tyst.
Kan tilläggas att vi hade inga innekatter, inga andra djur än hunden och min mamma kom hem ca 10 minuter senare. Vanliga knarrningar hörde man hela tiden men detta var riktiga högljudda tunga steg.

Där jag bor nu, i en större äldre villa. Äldst i byn men vet inte exakt hur gammal, kanske strax över 100år är nog stommen. Bor på andra plan och även här är det kryputrymmen i väggarna. Har ett på mitt rum som nu är totalt igenbommat då jag kände mig väldigt illa till mods när den gick att öppna. Vet inte varför men så fort jag satte skrivbordet för så har det inte längre varit några problem.
Jag har egen toalett och balkong. Varenda kväll när det är mörkt, så kan jag svära på att det är någon, eller något, som tittar på mig från balkongen. Känslan är där oavsett om jag är ensam eller inte. Sen ungefär 2-3 ggr i veckan så kan jag känna att något iskallt ställer sig bakom mig, bara där jag sitter blir det kallt. Skulle jag resa mig och gå iväg så blir det varmt igen. Jag kan riktigt känna precis som att någon skulle stå bakom mig. Är så i ca 2-3 minuter sedan bara försvinner det igen. Sitter inte i något drag och är inte från samma håll som balkongen.

Har hänt mycket i mitt liv, varje ställe jag bott på har det hänt saker. Inte bara jag som upplevt utan även kompisar, föräldrar, syskon osv. Börjar undra om det är någon som följer efter mig då jag bott på väldigt många ställen.