Annons:
Etikettmedialitet
Läst 2649 ggr
Real Eyes Realize
2016-01-30 13:43

Konstig verklighetsuppfattning?! Hjälp!

Hej,

Sedan jag är liten (10 år ) har jag återkommande konstiga verklighetsuppfattningar som får mig att känna att jag inte är jag. Jag har inte haft denna känsla på väldigt länge men nu är den väldigt stark. Sitter jag i ett samtal eller börjar jag fokusera på vem jag är så känns allt främmande, nästan som att min röst - min kropp inte riktigt hör ihop med vem jag är (innerst inne) - svårt att förklara. Det känns som att det inte är "på riktigt" . Känslan kan skapa panik ifall jag tillåter den att ta över - nu för tiden är jag van vid att ha den men det kan ändå känns läskigt.

Är det någon som har erfarenhet av detta? Eller hört talas om detta.

Tack snälla!

Annons:
Kiiwih
2016-02-03 18:41
#1

Detta känner jag starkt igen från en tid när jag, i unga tonår, led av en hemsk dödsångest. I 13-14-årsåldern börjar hjärnhalvorna växa ihop, och kan orsaka ångest, vilket hände för mig. Jag vågade en gång, ett tag efter min sista ångestattack, googla på dödsångest (annars kunde allt som handlade om ångest ge mig just ångest, jag vågade alltså inte läsa om det/prata om det knappt alls). Hur som helst, ett "symptom" som stod på en lista var just att man kunde glida iväg och känna sig främmande för hela verkligheten, alltså även för sig själv, följt av en panikkänsla (panikångest). En 'overklighetskänsla', beskrevs det som, vilket är precis vad det är! Jag flöt iväg, började tänka att "Här är jag. Jag tänker det här, jag sitter här. Varför är jag inte den personen, där borta? Varför blev jag/är jag just jag?". Allting snurrade, det dånade i mina öron, och allt kändes som en dröm. Det var extremt obehagligt, och som följd kom denna fruktansvärda panikkänslan när blodet rusar neråt och det isar i huvudet, jag blev svimfärdig. 

Efter en bortgång av en närstående i mitt liv, följt av en till (morfar, sedan farfar), samt att jag har blivit äldre, har gjort att min dödsångest/ livsextensiella ångest försvunnit helt. Jag klarar av att tänka på det, men jag gör det inte ofta, det finns helt enkelt annat/mycket roligare saker att tänka på.

Jag kan tänka mig att denna overklighetskänsla är kopplad till flera, om inte alla typer av ångest. Man behöver inte ha just ren ångest med attacker för att kunna ha symptom för ångest. Man kanske är som jag, en mer känslig person. En person som oroar sig lite mer än andra, är lite mer ängslig, har närmre till sina känslor och lätt blir stressad. Det handlar om vilka hormonnivåer som finns i hjärnan, vilka som är högst. Jag vet att jag har MYCKET stresshormoner i min hjärna, ständigt. Kanske känner du igen dig? Kanske inte 🙂

Det blev ett långt inlägg detta, men jag vill så gärna dela med mig, för kanske att du känner igen dig och har fått svar på något - iallafall en teori om vad det kan vara som pågår. Jag vet hur obehaglig känslan är, oavsett vad den må grunda sig i. 

Ha nu en bra kväll! 🙂

Evaline
2016-02-27 22:00
#2

#0  Det du beskriver låter som att du har problem med dissociation, t.ex depersonalisation och derealisation. Det är helt normalt (oftast) och kan bero på stress, sömnbrist m.m. men även psykiska störningar eller sjukdomar. Visst kan det vara något övernaturligt men i det här fallet så låter det… naturligt 😉. Ta och skaffa en tid hos en terapeut eller psykolog eller något sådant och berätta precis vad du upplever.

Lycka till! Vad än anledningen är så hoppas jag att du i slutändan mår bra :).

Real Eyes Realize
2016-05-26 16:11
#3

Tack för svar! Jag misstänker tyvärr att det är ångest. 
Känslan brukar komma i samband med att är väldigt lyssnade i ett samtal. Undrar vad det kan innebära.

Jorex
2016-05-27 00:50
#4

Hej en tanke som slog mig var  ADHD.. Då kan man bli frånvarande och känna som du om man måste ta in information eller lyssna och samtala, speciellt om det är om något som man inte själv tycker är intressant. Stämmer inte hyperaktivitet in på dig kan du även kolla in ADD som är en annan "lugnare" variant på ADHD.  Annars kan det vara tillfällig stress och jag tror det kan hjälpa att bara sluta känna efter så mycket.

Paws

Frikadelli
2016-05-28 05:35
#5

Låter som depersonalisation.

Ribessa
2016-06-05 16:25
#6

Åh hjälp! Detta har hänt mig några gånger… Fast istället för att få panikångest så känner jag mig så tom. Jag har inte ens reflekterat över detta.. Men wow, nu har man fått lära sig något nytt… (och för att knyta an med ett inlägg högre upp, jag har add)

Annons:
Upp till toppen
Annons: