Annons:
Etikettupplevelser
Läst 701 ggr
Apekatt
12/10/14, 4:01 PM

Olika karaktär/personlighet på energier??

Hej! Vet inte om det är rätt kategori, men jag undrar bara om nån har varit med om samma sak och om det jag tycker mig uppleva är vettigt, eller bara något jag fått för mig? Det här är lite av en fråga i två delar.

Fråga ett:
Ni vet hur man känner av energier från människor? Man får liksom en speciell och väldigt nyanserad känsla i maggropen från olika personer? Jag vet inte om jag kanske bara är tossig eller så, men jag tycker liksom att jag kan känna av träd och växters och platsers "karaktär". När jag var liten  och var ute i naturen var jag (utan att någon hade sagt åt mig och lärt mig natur-vett och etikett) väldigt noga med att vara snäll mot allt som fanns där. Jag ville inte bryta kvistar eller något, som mina kamrater brukade göra, för jag var övertygad om att då gjorde man naturen illa och jag ville inte skada den och göra den ledsen.  Kommer också ihåg att jag "pratade" med träd när jag var liten. Brukade sätt mig under granar och dylikt, för att det kändes tryggt och jag tyckte de kändes vänliga mot mig. Det var liksom mitt sätt att visa att jag tyckte om naturen och var tacksam för allt den gav och så ville jag ge tillbaka i form av att "finnas där" för trädet. Det låter nog rätt flummigt, men det var så jag kände. Och jag har faktiskt börjat känna av det nu igen. Hade en period då allt sånt dämpades rätt rejält pga av min tillvaro körde ihop sig rätt rejält under ett par-tre år och jag blev superstressad och rätt deprimerad. Men nu har jag rätt ut det och tagit mig igenom den mörka tunneln och kommit ut glad och hel på andra sidan igen. Och iom att jag själv började må bra igen och kunde slappna av, har jag börjat känna alla såna där saker igen. Är det rimligt, eller var det barnslig fantasi och önsketänkande som nu börjat komma tillbaka? Vad tror ni?

Fråga två:
Jag var också väldigt hänsynsfull mot djur. Har aldrig, inte ens när jag var i dagisåldern, varit krävande mot djur och t.ex. knackat på glaset på zoo för att få deras uppmärksamhet. Tvärtom var jag alltid väldigt tyst och lugn som barn. Men djuren har på något sätt ändå kommit till mig. En gång när jag gick i lågstadiet så kom jag in i aphuset och jag hann stå där i en halv minut innan en apa hoppade ner och tog tag i min hand och började stryka kinden mot den. Och sen kom det fler och så bara satt de på räcket runt omkring mig. Och jag var bara tyst och sa ingenting. Jag tänkte inte riktigt att det var något speciellt. Jag blev ju väldigt glad och jag kommer ihåg att jag tyckte det var en häftig upplevelse, men mest för att jag blev så glad och kände mig hedrad över att aporna ville "visa sig" för mig. (och nejdå, det är inget jag drömt ihop. Min pappa fotade när det hände och jag skrev ner det i min dagbok efteråt, så är 100% säker på att det hänt.) Det var inte förrän långt senare som jag insåg att det var rätt speciellt och kanske inte var något som händer alla varje dag. Jag var mest bara väldigt glad och nöjd och tacksam för att jag fått dela stunden med aporna. Och det är jag fortfarande. Hur som helst, jag har fortfarande rätt bra kontakt med djur, men efter den svåra perioden jag hade har jag mycket svårare att känna av dem på samma sätt, vilket jag saknar. Jag vill kunna vara där för "mina" (de är ju sina egna, så känns lite konstigt att säga att de är mina, bara för att de bor hos mig) katter så mycket som möjligt, vilket jag inte känner att jag är nu. Jag vill hitta tillbaka till den inkännande personen jag var innan den svår aohc jobbiga perioden. Har någon ett bra tips på hur man hittar tillbaka och tränar upp sinnena igen? Jag har ju kommit en liten bit på väg, men det fattas fortfarande en hel del för att det ska vara som förut, tycker jag.

Tacksam för svar! :)

Annons:
[Diddit]
12/12/14, 12:28 AM
#1

Hej, blev intresserad av din text, jag är exakt likadan, jag satt oftast för mig själv, gick ut i hagen själv och min ponny kunde lixom lägga sig i mitt knä och jag fick smeka honom på kinden,jag har aldrig varit rädd för ett djur, ( förutom spindlar och sånt jag har forbi för ) var likadant när jag var på ett '' zoo '' med klassen, folk knackade på fönstrena och störde djuren och jag blev arg, när jag var på en djurbutik här i karlskrona så har dom djur där, då var det en leguan, som tittade på mig hela tiden, den fick mig att känna mig lugn och han pratade genom sin blick till mig, jag förstår inte varför djuren alltid har dragits till mig, men jag älskar djur mer än människor.  Jag går på naturbruk, och då skulle vi till en vetrinär för att se hur det ser ut när dom filar tänderna på en häst, då hade dom en stallkatt där, alla satte sig ner och ville klappa och sånt, men katten kom till mig, satte mig på huk och den hoppar upp i knät och stryker sitt ansikte mot mitt. det finns flera saker, djuren känner ju av våra känslor, ser rakt igenom oss. jag tror att, barn som har haft svår uppväxt, eller är väldigt känsliga eller liknande, det är dem djuren bryr sig om mest. när jag var ca 5-6 år, så hade vi en schäfer, som hade blivit flyttad till min familj då den mådde inte bra hos den andra familjen, han var rädd för människor, men jag var den enda som kunde komunicera och röra honom. pappa sa alltid '' gå inte nära honom, han är farlig'' men jag visste att han var inte farlig, han var bara rädd och hade haft det svårt, min kusins kille var väldigt glad för mig, och kastar upp mig i luften, hunden morrar åt honom och försvarar mig, och skulle bita tag i honom men han råkade bita mig istället, och vad det sorliga är att pappa avlivade honom, för att han var en '' risk '' för familjen. jag älskade hunden, och jag saknar honom. och i den åldern hade jag nog inte kunnat gjort något, men grät när han sa att han skulle avliva honom.

pirri17
12/12/14, 2:47 AM
#2

Hunden vet att du förstår hunden bättre än andra i din omgivning! Sen tyckte jag synd om julgranen som har hårda klämmor med elektroniskt ljus så jag föredrar annat ljus på sladd utan klämmor till granen såna som man brukar ha runt fönster!

Brunett

Denna kommentar har tagits bort.
tarantass
12/12/14, 3:07 AM
#4

Författaren Sara Lidman (http://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Lidman) har berättat någonstans, att när hon var liten var hon vän med en ung gran i skogen. Hon brukade gå ut till den och de delade både sorg och glädje. Så kom hon i tonåren och insåg att nu måste hon växa ifrån sådana barnsligheter och bli förståndig. Sagt och gjort. Hon gick till granen och sade att nu var det slut.

Hon flyttade hemifrån och blev vuxen. Det gick väl några år och hon blev litet mindre vuxen, sådär som man kan bli när man blir vuxnare. En gång när hon hälsade på därhemma bestämde hon sig för att hälsa på sin gamla vän. Granen var död.

Så var rädda om en sådan gåva. Många kommer inte att förstå den. Men det finns inte för många som kan bringa fred mellan oss och andra arter.

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

[Diddit]
12/12/14, 12:37 PM
#5

pirri 17

Skulle du kunna berätta mera om just den sortens djurkomunication, hur man kan börja arbeta med det osv ?

Apekatt
12/13/14, 9:51 AM
#6

Wow! Trodde ingen skulle svara. Vad kul att ni gjorde det!! Och diddit, vad hemskt med hunden :( känner igen det där med att djur väljer att komma till en :) och wow, visste inte det där om sara lidman! Vad roligt. Och skönt att man inte är ensam, utan att det finns fler som känner igen sig! Var det nån som hade tips på hur man utvecklar sin förmåga med djur? Handlar det om att slappna av och meditera eller något sånt?

Annons:
Upp till toppen
Annons: