Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Alternativmedicin, hälsa m.m. Andar/Spöken Andlighet Barn i Andevärlden Barn/Ungdomar Bok- och filmtips Dagens Ros / Dagens Kram Dikter, visdomsord Drömmar/Drömtolkningar Foton Frågor ang. sajten, funktioner m.m. Healing iFokus-information Info från admin Kurser Länktips Medialitet Meditation Medium Musik Mytologi/Naturväsen Mässor, storseans, arrangemang, träffar Ny medlem/presentationer OT Bildgalleri OT från tråd Off Topic Oförklarade Fenomen Redskap: tarot, pendel, kristaller m.m. Reinkarnation/Tidigare liv Seans - upplevelser & frågor Sorg Tips & Råd TV/Tidningar/Radio m.m. Tävlingar och lekar på sajten och iFokus Undersökningar UFO Upplevelser Videoklipp Övningar Övrigt
Barn/Ungdomar

Känslig son.

2014-09-16 10:35 #0 av: iksys

Hej!

Mina barn läste mina tankar som små och jag minns själv från när jag var väldigt liten hur jag lärde mig vad som var ok att säga om folk och vad som inte var ok, jag lärde mig  skilja på det yttre som människor visade upp och det inre som de höll hemligt. Min dotter som är äldst är lik mig på så sätt att hon också lärt sig. Min son däremot är mer känslig. Han var väldigt nära att dö som tre dagar gammal och hans första två år led jag av posttraumatisk stress. Han har dock varit frisk sedan dess och är en fantastisk åttaåring idag. Som tvååring tröstade han flera av sina fröknar på dagis, om de var ledsna, något som alla fröknar reagerade på som ovanligt (då de naturligtvis försökt dölja att de var ledsna). Som treåring genomskådade han alla som försökte dölja något. Mig läste han som en öppen bok, även saker som jag inte yppat för en levande själ. Detta har dock lugnat ner sig. De senaste dagarna som gjort mig bekymrad, har han plockat upp min ledsamhet, vilket gör att jag känner att jag måste ta itu med situationen, självklart borde jag se till att inte vara deppig, men det är något som släkten också dras med, så det är svårt. Jag tycker själv att jag varit ganska glad, något som alla trott utom då min son. Två gånger den senaste veckan har han sagt plötsligt att han känner sig ledsen,  jag försökte fråga varför, han säger att han inte vet och andra gången inser jag att det är jag som är ledsen, han känner det jag känner och jag önskar att han slapp. Jag tror ledsamheten främjar oss från varandra och det är bara att se på min far, han är helt absorberad av sin egen deppighet. Jag inser att jag är själva problemet, men jag undrar hur jag kan stötta min son.

/Iksys

Anmäl
2014-09-19 23:08 #1 av: Amandla

Puffar upp tråden så fler kan läsa.

Sajtvärd på Healing och Pudel, medis på Tarot och Övernaturligt

Anmäl
2014-09-19 23:34 #2 av: allhealing

#0,

vi lär oss alla när vi växer upp från vår omgivning. Alla gör så gott de kan. När du förstår att det fungerar såhär kan du börja arbeta med dig själv. Du har kommit till insikten att du inom dig bär livsmönster som inte längre speglar den du framöver önskar vara. Detta förändra man genom att ersätta en gammal tanke med en ny. En tanke i taget.

Om man inom sig bär på rädslor man lärt sig genom att kopiera sin omgivning. Och att man nu i vuxen ålder förstår att man kopierade för att vara normal, dvs göra det som andra gjorde. Rädsla kväver och gör det hela tiden utan avbrott. Rädslan äter därför hela tiden av din energi.

Om du inte längre vill bära rädslofyllda beteenden och tankar inom dig. Ersätt dessa tankar och beteenden med nya sådana. Antingen själv eller med hjälp utifrån. Din son är en fantastisk spegel att använda sig av eftersom han visar dig när du är rädd. Lita på hans superintuition på känsloplanet och använd dig av det han förmedlar. Kanske tar det tid innan du förstår vad det är han menar. Du behöver inte veta allt han upplever. Det räcker med att du tar del av hans budskap och aktivt gör det du behöver för att göra den förändring du söker i livet.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2014-10-08 00:28 #3 av: iksys

Tack @Amadla!

Anmäl
2014-10-08 00:49 #4 av: iksys

Tack @Kent Asp!

Jag ska fundera på det du skrev, men vill komplettera med att säga att jag är hög sensitiv och blir (trots att jag inte vill kännas vid det) utmattad av alltför många intryck, blir deppig och får oönskade tankar som delvis också kommer från min omgivning, jag funderar tex på att säga upp mig från ett jobb med psykiskt sjuka ungdomar. Jag vet inte om det bottnar i rädslor, men ska granska detta.

Vad är minst dåligt? Skydda mig från omgivningen, sluta mig och vara mer ensam eller att vara social och oskyddad, bli deppig? 

Hur gör man?

/Iksys

Anmäl
2014-10-08 20:22 #5 av: allhealing

#4

Det är många som är högsensitiva och upplever det du gör. Nämligen att det dränerar dig på energi. Eftersom du går runt och tar till dig andras energiuttryck utan att du är medveten om hur du ska hantera det.

Att inte vara jordad är en grundförutsättning för att du ska kunna ta till dig andras energier utan att du är medveten om att det sker. När man inte är jordad är man inte heller trygg i sin egen kropp. Man saknar helt enkelt grundtryggheten. Man har inte en stabil grund att bygga sin verklighet på. Istället använder man sig av andra människors värderingar som man tagit till sig och därefter gjort till sina egna. Dessa värderingar matchar därför inte det du definierar som grundtrygget men när du lärde dig de andra personernas förståelse och deras definition av vad de använde som sin grundtrygghet skapade du den mall du nu använder dig av och definierar som din grundtrygghet.

Det är mycket troligt att de grundvärderingar du lärt dig av andra personer är ojordade sådana. Då de i sin tur säkerligen kommer från personer som de lärt sig ifrån som är ojordade.

Många visar upp en fasad mot omgivningen samtidigt som de försöker intala sig att den egna självbilden som de döljer för omgivningen inte påverkar den dom är. Detta är inte sant. Att hela tiden gå runt och spela en roll för omgivningen samtidigt som vi invändigt är en helt annan person skapar en konstant pågående obalans.

All form av harmoni grundar sig därför i att man inledningsvis tar sig en titt på sig själv. Är det så att jag spelar en roll som jag vill omgivningen ska uppfatta mig som samtidigt som jag spelar en annan roll för mig själv? Om det är fallet kommer ojordad verklighet att vara den verklighet du kommer att befinna dig i.

Då är det normalt att som du beskriver blir utmattad av för många intryck från omgivningen.

Då har det ingen betydelse vilken miljö du befinner dig i. Det är inte miljön runtomkring dig som är orsaken till att du känner av dessa obalanser. Det är din egen inte obalans som skapar detta scenario, om och om igen.

Det du ska göra är därför att arbeta med dig själv. Själv eller med hjälp utifrån.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.