Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Alternativmedicin, hälsa m.m. Andar/Spöken Andlighet Barn i Andevärlden Barn/Ungdomar Bok- och filmtips Dagens Ros / Dagens Kram Dikter, visdomsord Drömmar/Drömtolkningar Foton Frågor ang. sajten, funktioner m.m. Healing iFokus-information Info från admin Kurser Länktips Medialitet Meditation Medium Musik Mytologi/Naturväsen Mässor, storseans, arrangemang, träffar Ny medlem/presentationer OT Bildgalleri OT från tråd Off Topic Oförklarade Fenomen Redskap: tarot, pendel, kristaller m.m. Reinkarnation/Tidigare liv Seans - upplevelser & frågor Sorg Tips & Råd TV/Tidningar/Radio m.m. Tävlingar och lekar på sajten och iFokus Undersökningar UFO Upplevelser Videoklipp Övningar Övrigt
Sorg

När en förälder går bort

2014-07-21 23:39 #0 av: skullcandy

Jag känner att jag behöver skriva av mig någonstans då allt känns jobbigt just nu. Min pappa låg på sjukhuset i en månads tid och väntade på att genomgå en levertransplantation. Vi var hoppfulla hela familjen - allt skulle ordna sig tänkte vi. Igår morse fick jag beskedet att min pappa hade gått bort.. Det känns så overkligt allting, hans saker ligger på sin plats där hemma som att ingenting har hänt. Som att han fortfarande ligger på sjukhuset och att vi fortfarande väntar på att han snart ska komma hem.  Allt gör ont just nu, känslomässigt förstår jag att han är borta men huvudet hänger inte riktigt med. Mitt i all sorg vet jag att jag kommer känna tröst när det värsta är över, på grund av min syn på livet efter detta. I mitt hjärta vet jag att han har det bra, det är vi som lever som får acceptera att han inte finns med oss längre. Det som tynger mig är att det fanns så mycket som var oavslutat oss emellan. Vi var lika jag och min pappa men vår relation kunde vara ganska turbulent. Ena stunden skrattade vi åt ett skämt tills vi grät, lite senare kunde vi stå och skrika på varandra. Det värsta av allt var den förbannade alkoholen. Den gjorde honom till någon annan, till någon som jag inte kände igen. De senaste två åren insåg han att han var tvungen att välja: Familjen eller alkoholen. Han valde oss, vilket jag är evigt tacksam över. Under denna tid läktes många sår och det gör det lättare för mig att gå vidare. Blomma

Anmäl
2014-07-22 00:04 #1 av: _Fisken

Tänker på dig och jag vet av egen erfarenhet vad du går igenom. Kram

Anmäl
2014-07-22 00:05 #2 av: Castiel.

Jag vet inte hur det känns att förlora en förälder, men jag har förlorat en del vänner och släktingar genom åren, första bortgången var min morfar år 2006 då han dog i sömnen efter en propp i hjärnan. Jag kände honom dock inte så väl men var fortfarande ledsen för det var ju trots allt min mammas pappa. 

De vänner jag har förlorat har gått bort i självmord, och det finns en del frågor kring deras bortgång men jag kommer aldrig få något svar. Nu senast gick min morbror bort i levercancer och en inflammerad blindtarm, han var bara 52 år gammal. Han reste dock jorden runt ett ex antal gånger eftersom han jobbade på ett fartyg i Norge, så han fick ändå uppleva en massa saker. 

Som sagt, jag vet inte hur det känns att förlora en förälder, men vi här på iFokus finns för dig och jag tror nog att många förstår hur det känns att förlora någon man stod nära. 

Det kommer ordna sig Blomma

The truth is rarely pure, and never simple. ❞

Sajtvärd på Supernatural iFokus & Thailand iFokus. Medarbetare på YouTube iFokus.

Anmäl
2014-07-22 00:13 #3 av: lemuh

Jag tappade mina föräldrar väldigt tidigt i mitt liv är 22 år i dag.  Jag tappade min mamma då jag var 3 i cancer och min pappa när jag var 7 i en arbetsolycka hade turen att få bo hos min farmor och farfar. När min pappa gick bort så blev min farfar sjuk och 2011 dog även han i cancer efter att ha kämpat emot cancern i 12 år, men ändå kan jag inte säga jag vet hur det känns för det känns olika för alla och alla hanterar sorgen och livet efter olika. Det jag vet är att de är viktigt att hålla ihop med sin familj så gott det går och det kommer vara jätte jobbigt i början även senare också men det blir bättre, ta en dag i taget och kom ihåg att prata om det som har hänt kommer att hända. 

Anmäl
2014-07-22 00:16 #4 av: ALPHIRA

Är med dig i sorgen. Vet inte hur gammal du är, själv var jag 20 när min pappa dog.

För mig kändes det som en evighet innan jag kom över hans död. Han var alkoholist men närvarande och ytterst kär för mig. -Det har gått över 40 år men jag tänker på honom ofta.

Jag känner att han är med mig och skyddar mig.

Du säger att många sår har läkts. Det måste kännas skönt!

Ja tror din pappa ser din saknad och din tacksamhet.

Oftast blir mycket som blir osagd, så är det nästan alltid. Det kan ses som et lärdom i livet.

Styrkekramar till dig! HjärtaKramas

Anmäl
2014-07-22 00:22 #5 av: skullcandy

Tack så mycket för era fina svar, det värmer! Kram BlommaKramas

Anmäl
2014-07-22 00:24 #6 av: skullcandy

Jag är 23år och min pappa var 56. Glad

Anmäl
2014-07-22 00:42 #7 av: ALPHIRA

Jag var som sagt 20 och pappa var 52.  Vi är nästan lika gamla, höll på säga..Glad

I vilket fall som helst, livet går vidare. "Dom" vill inte heller att vi sörjer för mycket. Även "dom" måste få lugn och ro för att gå vidare.

Anmäl
2014-07-22 06:09 #8 av: pirri17

Min pappa dog också nu den 13 juli 2014 på grund av en olycka för 1 och halv månad sen innan han dog. Han blev 73 år! Han skulle ut och fiska, ramlade på stenar och slog i huvudet på en sten där någon hittade honom och låg i koma på Karolinska sjukhus och sen piggnar och vaknar upp och var som vanligt hemma och dog

Anmäl
2014-07-22 09:05 #9 av: _Fisken

Ledsamt att höra. :'(

Anmäl
2014-07-22 13:10 #10 av: skullcandy

Det är lätt att glömma bort hur skört livet faktiskt är. En kropp klarar inte hur mycket som helst! Även om psyket tror det. Jag beklagar sorgen pirri17. Blomma

Anmäl
2014-07-22 20:40 #11 av: Bufflan

Jag förstår vad du går igenom :(

Min pappa gick bort på nationaldagen och jag är glad över att jag känner av honom från andra sidan annars skulle jag antagligen bli tokig pga allt jag måste rensa i hans hem. :s 

Kram

Anmäl
2014-07-22 23:20 #12 av: fossingen

#0 Beklagar. :(

Min pappa gick bort på morsdag i år och han var också på sjukhuset ett par veckor (han dog hastigt och ingen trodde det skulle gå så då prognosen vart bättre och akut sämre). Är 24 han var 60 år. Så du är inte ensam. Det är jättejobbigt och svårt att förstå/acceptera så tidigt, det kan vara svårt en lååång tid. Jag förstår inte ibland idag heller. Men jag vet att min far vill att vi ska ha det bra.

Anmäl
2014-07-23 00:37 #13 av: skullcandy

Ja, det var väldigt obehagligt att se sin pappa bli dålig på kort tid. Speciellt när vi var inställda på positiva nyheter. Jag är glad över att ha en stöttade familj och pojkvän som ställer upp för mig när det känns jobbigt. Har aldrig varit bra på att öppna upp mig för andra men det känns bra att kunna göra det här. Känns bra att prata med folk som är/ har varit i samma sits! Tack till er andra som skrivit också!

Anmäl
2014-07-23 00:47 #14 av: _Fisken

Jag och mina syskon var med på vårdcentralen tsm med min far när han drog sista andetaget. Han hade varit sjuk typ 6 mån. Det var en chock och det tog tid att sörja. Många år. Visst fungerade livet efteråt men under vissa stunder kom sorgen över mig. Ibland grät jag. Men jag återhämtade mig. 

Anmäl
2014-07-23 00:56 #15 av: skullcandy

#14 Jag har svårt att föreställa mig hur det skulle kännas att vara med om något sådant.. Det är klart att det måste sätta sina spår!

Anmäl
2014-07-23 01:10 #16 av: _Fisken

Våra hjärnor har skyddsmekanismer tror jag. Död är lika naturligt som födslar. Därför tar man sig igenom det. Dessutom tror jag att de "döda" lever men bara på ett annat sätt. I ett annat plan.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.