Annons:
Etiketterandarspöken
Läst 722 ggr
Skrället
5/28/14, 9:49 PM

Känsliga barn/tonåringar?

Jag har alltid undrat över mina barn, om de är väldigt känsliga för gamla energier? Vi bodde, fram till vår skilsmässa, i ett hus byggt på 50-talet.

Det började med dottern, som nu är vuxen, att som liten vägrade att sova i sitt rum fram till ca 4 års ålder. Först trodde man väl att det var "vanligt", att hon helt enkelt hade svårt vid att vänja sig vid att sova själv. Men efter ett antal veckor, när man äntligen insåg att hon skrek närmast i panik, så fick hon sova i vårt sovrum till dess hon själv bestämde sig för att hon ville ha eget rum (drygt ett år senare).

Hon har dock alltid varit väldigt mörkrädd, även som vuxen. Hon berättade även när vi skaffade våra katter för drygt åtta år sedan att hon kände ett starkt obehag i hallen utanför våra sovrum och att även katterna reagerade. Hon är numera sambo sedan tre år tillbaka - men när hon är ensam hemma så sover hon alltid med tända lampor…

Sonen (också vuxen nu) har aldrig sagt något tidigare, men när vi diskuterade detta härom kvällen berättade han att han varit med om något riktigt kusligt för några år sedan, när han var ensam hemma en helg under sommarsemestern. Han hade varit ute på galej med kompisarna och gjorde sig i ordning för natten i badrummet. Helt plötsligt, på badkarskanten (badkaret var inte ens i närheten av honom) började en schampoflaska att vicka fram och tillbaka av egen kraft! Man kan lugnt säga att han fick bråttom ut från badrummet och in i sitt eget rum!!! Jag blev själv förvånad när han samma natt sms:ade till mig att han kommit hem och att han hade svårt att sova. Så då hade vi sms-kontakt en stund och jag tänkte inte mer på detta.

Jag kommer också ihåg att när han var riktigt liten, så gjorde han mig sällskap i källaren där vi hade vårt sovrum samt dusch/tvättstuga mm. Han "hjälpte mig" att sortera tvätten och när jag skulle gå upp till köket, ville han stanna kvar och gulla med hunden som vi hade då. Efter några minuter kom han uppspringande med hunden hack i häl. Då säger han gravallvarligt och lillgammalt till mig: "Mamma, det är en otäck häxa i trappan och jag vill inte vara därnere då!" Ni kanske förstår att håret reste sig på mina armar…Efter det dröjde det väldigt länge innan han ville gå ner till vårt sovrum.

Själv har jag nog anat ett och annat i ögonvrån, men inget konkret. Ni vet, när håret reser sig i nacken och man känner sig iakttagen, men det finns ingen där.

Förra våren var dottern hemma och hälsade på när vi bodde kvar i huset. Vi pratade medan jag höll på att laga mat i köket och hon satt i vardagsrummet och hon frågade mig om hon hann att gå ner och duscha före maten. Jag svarade på det och efter en stund noterar jag i ögonvrån att någon är på väg ner i trappan och jag kommenterar: jaha, då får du snabba dig på att duscha - maten är alldeles strax klar. Det var bara det att dottern satt kvar i vardagsrummet…och det var bara vi hemma vid detta tillfälle.

Min mamma har alltid känt av sina döda syskon och ffa min sedan länge bortgångna mormor; jag har ibland tyckt det varit lite obehagligt att sova över natt där och så länge jag bodde hemma låste jag alltid om mig i mitt lilla rum!

Är det fler som upplevt att era barn verkar reagera på sådant som ni själva inte ser/hör?

Sköt om er där ute!!!

Annons:
Tanjis
5/28/14, 11:41 PM
#1

Barn och djur är väldigt känsliga för andevärlden! Jag har inga barn sj men som liten var jag livrädd för att gå upp på vinden (vilket jag ändå inte fick), till vinden var det en vindslucka mitt i en lång hall och man var tvungen att passera där när man skulle från sovrummen till köket, vardagsrummet och så så jag och min bror sprang alltid igenom hallen så fort vi kunde med hjärtat i halsgropen. Vi hade även en katt som enbart höll sig till vardagsrummet och köket samt en hundstackare som tvingades med till mammas och pappas rum när det var sovdags med svansen mellan bena. vi bodde bara där tills jag var sju år men jag minns den där obehagskänslan och jag och min bror har nu i vuxen ålder fått reda på att sonen som bodde med familjen som bott där innan oss hade som tonåring haft vinden som sovrum. Enligt grannarna så var sonen en satansdyrkare och han och hans kompisar satt ofta där och locka till sig andar, höll på med häxeri och annat. Vi är kristna i min famils och tror både på goda och onda andar, mina föräldrar kände väl med obehag men inte som vi barn och dom försökte väl bortse från det och tänkte att gud skyddar oss från allt ont, och det gjorde han säkert för det var riktigt mörka krafter som höll till där på vinden upplevde jag det som som barn

Skrället
5/29/14, 7:17 AM
#2

Det låter inte så trevligt med ett sådant rum!!! :( Jag tror också att allting har en inneboende energi som lämnar "avtryck" och att det kan uppfattas av någon annan som kanske flyttar in många år efteråt.

Själv kommer jag ihåg när jag var liten/växte upp - om man var orolig när man skulle sova och kanske hade velat ha en liten nattlampa tänd - så var föräldrarna helt oförstående "äh, det finns inget farligt här, sov nu!". Håller med dig, tror att barn är mycket mer öppna för intryck och känner av både positiva och negativa energier. Jag lät våra barn själva bestämma i sina egna sovrum; ville de ha en liten lampa tänd, så var det helt OK och jag tror inte att det påverkar om de blir mörkrädda eller ej. Det kan nog vara skönt för barn att känna att de kan vara med och bestämma hur de vill ha det när de ska sova.

Dottern har särskilt känt av dåliga "vibbar" i den sommarstuga vi hade i nästan 20 år. Hon har sagt att det kändes som om den "rann över" med negativitet, bitterhet och som om någon/några inte hade mått särskilt bra där.

Ja, det är mycket som man funderar på så här i efterhand.

Upp till toppen
Annons: