Hej, vill här dela med mig av mina känslor och tankar som jag har för en människa jag tycker om, via en lite berättelse/novell. Hoppas ni gillar det =)

Jag står där, med blicken riktad i tomma intet, något saknas, något som gör mig hel. Jag vet inte vad det är, men det kommer då och då, och har gjort så hela mitt liv.

Vintern är här, och jag är mer vilsen än vanligt, men i den jobbiga situation, utan jobb och ett få antal vänner, händer något. Jag får kontakt med en ny vän, en som bor i ett annat land, och hon visar sig vara en jordnära människa.

Hon bygger och stärker mitt inre och får mig åter igen, att se positivt på livet. Jag får fler vänner, tack vare hennes kloka ord, och mycket i livet börjar lösa sig.

I denna stund träffar jag även en annan människa utanför Sveriges gränser, det är denna fina kvinna berättelsen handlar om.

Hennes bruna ögon, lyser likt den vackraste sirap du kan utvinna från ett lönnträd. Dom ger mig styrka, dom får mig att brinna, inombords. Leendet hon har, värmer min själ och mitt hjärta. Mina gråa ögon börjar lysa blått, mitt hjärta börjar att brinna av kärlek och min själ börjar att sväva. Jag är kär!!!!

Dagarna är som en underbar dröm/saga, vi pratar med varandra flera gånger om dagen, våra själar lyser starkt. Något saknas ändå, är det att få vara tillsammans med henne? Jag tror det!

- Du, du är i mina tankar hela tiden! Jag kan inte släppa dig, du är som en drog för mig, en drog utav kärlek.

Drömmarna blir mer intensiva om henne, samtidigt som jag sakta börjar tappa henne mer och mer. Gillar hon mig inte längre, Skriver jag för mycket eller har hon hittat någon annan? Många frågor, men inga svar!

Dagarna går och vi skriver allt mindre och mindre till varandra.

Sorgen kommer, för att man håller på att förlora någon, någon som betyder mer än någon annan i mitt liv någonsin har gjort. Jag blir desperat och förlorar mycket på vägen, jag börjar att isolera mig och går ner flera kilon. Min Själ gör ont och mitt härta svider som om jag får knivhugg i det.

Jag gråter Floder, söker tröst hos människor, vänner, via vården och via det övernaturliga (andar och gud) men allt känns så tungt. Jag har aldrig i mitt liv varit så ledsen som nu..

Hoppet kommer och hoppet går.

Den ena dagen är tyngre än den andra, flera människor säger att jag ska glömma henne, det finns fler! Saken är den, att det finns ingen annan hon!  Hon är den enda! 

I Natt drömde jag om henne igen,  lika vacker som vanligt, och lika kärleksgivande som innan.

Idag Kontaktade hon mig igen, är detta ett Tecken, eller bara en önskning från mitt hjärta, oavsett vilket, så var det helt underbart.

Men jag är otroligt vilsen i mitt liv igen.

Kommer jag att få bli ett med denna vackra människa?

Gud, du som har skapat oss och där med även kärleken, låt mig få vara med henne, för jag vet, att hon är kärlek!!

Love…

Mår inte riktigt bra, så berättelsen blev inte alls så bra som jag hade hoppats på, men men,  den kanske glädjer någon =)