# Vad upplever och känner ni i vardagen?
Author: Lurvskogens

Hejsan.   
Jag undrar vad ni upplever och känner varje dag?

Ex känner av andar överallt eller bara vissa ställen?

Ser du dom? Hör du dom? osv?

Jag har sedan barnsben både sett och känt av dom och gör det var dag.

Speciellt nere i källaren.

Varje kväll när jag lägger mig ( sovrummet i nedre våningen/källaren och ingen vetntil där vi sover. Men så känner jag hur det blir kallt runt mig och riktigt blåser. Känner närvaro men ej så starkt men vet det finns något där.

Jag känner att det är en man som håller till där nere men gör inget mer än att iakta en.

Har även i tidigare lägenheter sett både barn och vuxna.

Jobbigast var en pojke jag såg vid sängen.. måste ha vart ca 12 år gammal med ljust page hår och stod och flinade mot mig med hanen under hakan lutandes mot bokhyllan.

Sedan har jag sett män stå vid sidan av sängen och kollat på oss när vi sover. Även sett bilder i huvudet av en mamma med sin dotter och även en man liknande sjökapten.

Även kännt när någon riktigt ruskar i sängen så den vibbrerar samt haft besök i drömmarna när dom visar sig som min man men sa att dom var inte han men visade sig så för att kontakta mig.

När jag träffade min man för antal år sedan så var jag i hans lägenhet och kände hur någon stirrade på mig och även något vasst trycktes in i ryggen när jag stod i duschen.

Jag sa då att det var en man där i hans lgh men han var skeptisk.

Denna man gjorde allt för att få sin uppmärksamhet och det visade sig tillslut att en granne berättade att en man hade hängt sig där vi bodde.

Så allt jag känner har jag oftast fått bekräftat på.

Lika så filmade jag orber och fick kontakt i anna lägenget och även flera hyresgäster visade sig ha haft påhälsning av spöken.

Vad har just ni vart med om?

Oj blev lite långt detta.

Hoppas ni orkade läsa =)

## Comment 1
Author: Michael C

Det slår mig att följande historia nog är både min första och hittills kraftigaste erfarelse av ett andeväsen. Den gjorde mig uppmärksam på saker som jag tidigare visserligen inte förkastat men heller inte tänkt på så värst mycket. Så man får väl sända en tanke och tacka för besväret.

För kanske 7 år sedan var jag på en konferens på Långholmen i Stockholm, ni vet det gamla fängelset som är ombyggt till konferenshotell. Hotellrummen är i gamla fängelseceller och sådär. En ganska morbid plats faktiskt. Varför inte bygga ett spa i Auschwitz när man ändå håller på, liksom. Så var min känsla även om det var ljust, ombonat och "mysigt" ändå.

Från rummen/cellerna gick det en trång spiraltrappa i sten upp till en matsal. Vi, ett fyrtiotal personer och folk från andra som var där på möte, gick uppför stentrappan för att komma till käket så det är som en lång kö uppför trappan.

Bakom mig känner jag, och hör, att det är tumult och trängsel bakom mig. Jag vänder mig inte om för att titta, men jag känner hur detta sker samtidigt som jag går uppför. Samtidigt "känner" jag på samma sätt hur en person tränger sig fram mellan folket i trappan, för att sedan hugga mig med en kniv i ryggen! Jag ser personens ansikte och stora flin i ansiktet, som Cheshire-katten i Alice i underlandet. Jag känner hans enorma aggression mot allt och alla och hur han valt att rikta den mot mig, och hur han flyr från platsen. Jag känner i samma följd men från ett lite senare tillfälle kort efter hur han våldsamt brottas ner av vakter och förs bort.

Allt detta upplever jag inom loppet av några sekunder, fast det förstås skulle ta längre tid att genomföra i "verkligheten". Men knivhugget gör fysiskt ont, jag känner knivbladet tränga in och jag har ont och svårt att andas i säkert 10-15 minuter efteråt tills det ebbar bort. När jag känner knivhugget vänder jag mig om och tittar men det är lugnt och god ordning i trappen, folk går tysta uppför i ett ordningssamt led. Inget tumult som jag känt och hört.

Jag skulle nog kunna peka ut honom på en bild än idag. Det var lite ovanligt minst sagt att både känna och se detta så tydligt, och att det också kom med "riktig" fysisk smärta som höll i sig så länge. Det var inte skrämmande men det är klart att jag tyckte jag hade haft otur, den helt dominerande känslan var att jag blivit knivhuggen av en medfånge som jag lätt kunde identifiera!

Denna händelse övertygade mig att det inte kan hända något farligare än vad jag själv kan framkalla. Det är väl illa nog men det jag själv kan framkalla kan jag också styra över. Det betyder att fenomenet i sig inte är farligt om jag inte undermedvetet väljer det, även om det är obehagligt och känns "äkta". Bäst att säga det så inte stackars Långholmen går i konkurs för att ingen vågar bo där! ![Glad](http://overnaturligt.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")