# Jag skulle verkligen behöva hjälp Author: Inna74 Livet känns verkligen hopplöst just nu. Jag känner hela tiden en inre kamp som leder till deppighet hela tiden. Ont i nacke och armar som ger en enorm trötthet...undrar om det är svaret på att något är fel? Var tog glädjen vägen? Jag tror jag har kommit till insikt med arbetslivet- men det känns otroligt otroligt jobbigt- som att göra slut i en relation! Det är en relation som är på upphällningen där iochförsig. det är ju en lön, och pengar måste man ha. Jag är LIVRÄDD för hur det blir om jag slutar! Vad vill jag? är vilse i livet trots att jag snart är 40...Jag vet att jag inte vill må dåligt varje dag jag ska/är på jobbet, jag vet att jag inte kan ändra på andra- men dock mina egna inställningar (svårtsvårt, men det går säkert med tiden) Vill bli glad & Fri ! Jag är så tacksam för alla slags råd jag eventuellt får från er, jag skulle uppskatta ett råd från ovan, de brukar ju vara kloka. Jag ber om att få insikt och att få bli sedd, men jag är blind... ## Comment 1 Author: elnamaria Jag har oxå haft en sådan pärs det senaste året, först när jag tog mig själv på allvar o la allt annat åt sidan så mår jag mkt bättre, tror att mina avslappningsövningar som jag gör varje dag som tar ca 30 minuter håller på att ta mig tillbaka till allt det roliga igen:) Känns som om flera kg trillat bort från axlar och huvud. Lycka till!! Även om detta inte hjälper dig så har du ngn att prata med:) ## Comment 2 Author: Angellove Oj, så bra jag känner igen mig. Jag hade för flera år sedan en jättehäftig utmattningsdepression och då "försvann" hela min familj och allt jag tidigare brytt mig om. Inget existerade för mig. Jag lyckades ta mig ur det på ett bra sätt men det satte igång en process hos mig. Ända sedan dess har jag jobbat med olika delar med mig själv. Ett hästjobb men tydligen nödvändigt. Idag har jag äntligen kommit fram till vad som är mitt livstema och min livsväg men vilken tid det tog! Och då är jag mycket medveten om att många går sitt liv här på jorden och inte ens funderar på vad som är dera livsväg...synd för dem, jag tror att man med jämna mellanrum ska "jaga" sin väg. Och på den vägen åker man ner i dalar så det bara sjunger om det. Tid för att tänka efter och utvärdera, eller vad man nu vill kalla det. Det behövs ofta sådana stopp där man verkligen känner efter i sin kropp hur det känns och vart man är på väg osv. Livet är ju inte spikrakt. Så mitt tips är att du lyssnar mera på dig själv och kanske tar hjälp av meditation, yoga eller nåt annat som faller dig i smaken. Det lossnar så småningom, gäller bara att ha tålamod, vilket sannerligen inte är det lättaste. Lycka till! ## Comment 3 Author: Inna74 Ja det är nog sant som ni båda säger...tack för att ni "lyssnar" Här går man omkring och tycker sig ha gjort allt, läst alla självläkande andliga böcker som man kan komma över- läst och tagit till sig så många sanningar- men inte levt dem. Mina dalar har varit väldigt många- det känns lite som att hålla näsan över vattenytan. Samtidigt vet man så väl att det finns många många som har det så mycket värre, som man önskar hade ett mycket mer värdefullt liv. Där är man ju lyckligt lottad själv... Jag vet liksom inte HUR man GÖR för att ta mig själv på allvar, eller vad mitt livstema kan vara...jag söker och letar med en dålig ficklampa. (Dåligt sken- lite skumljus bara, man hittar väl med tiden) Men jag vill gärna hitta halvvägs i allafall! Man har förhoppningsvis en egen guide vid sin sida- jag vill tro det- och denne brukar jag be om hjälp när jag känner mig riktigt nere. Jag tror han hör dåligt eller annars är det jag som döv. ## Comment 4 Author: Angellove Haha, ja, det är ju inget vidare att ha taskig hörsel. Jag brukar tycka att största ansvaret har man för sig själv. Och att man alltid har ett val. Man har ett ansvar för att välja rätt...för sitt eget bästa. Naturligtvis kanske man inte alltid väljer rätt meddetsamma men då kan man göra ett nytt val. Jag tror att så snart du gjort ett val och känt efter hur det känns i kroppen så känner du om det är rätt eller fel, och ber du då om hjälp av dina vägledare (kalla dem gärna hjälpare istället för guider) så visar de dig om du är på rätt väg eller inte. Bjud in dem och be om konkret hjälp. Jag har den uppfattningen att ibland får man inte hjälp med det man ber om, utan man får hjälp på annat sätt som är ännu bättre. Återigen tycker jag det är viktigt att kolla igenom saker som händer runt om en med jämna mellanrum. Vissa saker kan vara hjälp som man inte ens tänker på. Jag tror också att djup äkta tacksamhet hjälper oss att snabbare komma till våra mål. Gäller att fokusera på rätt saker. Nu är det lätt att skriva ner en massa saker och "ge råd" men det är inte alltid lika lätt att efterfölja dem, det vet jag. Hoppas ändå att du får nåt som du kan spinna vidare på och som ger dig drivkraft. Önskar dig universums kärlek och ljus. Kram ## Comment 5 Author: [Borttaget] #3 Ha ha, det sista känner jag mig så väl igen mig i! Jag har också börjat känna mig nere, ja faktiskt levnadstrött. Jag har sökt febrilt efter min guide. Jag ser att han talar till mig men jag hör inte ett ord. Jag ser mig själv när jag försöker förklara att jag inte hör och det kommer inte ett ljud över mina läppar heller. Måste säga att jag är besvkiken. I ett års tid har jag försökt hitta lugna platser och tidpunkter, sett till att ha fötterna på marken eller i golvet (som alla säger att man ska) mediterat och kallat på honom. Vi hör inte varandra och jag måste säga att jag tycker inte detta gav vad jag hade förväntat. (obs min åsikt) Guiden ska väl vara ett stöd och en h jälp? Men var annars kan jag gå med mina frågor?? ## Comment 6 Author: allhealing Allas sanning ser olika ut. Ändå går det i alla dessa sanningar att urskölja mönster som ställer till det. Det mönster jag ser hos dig även om du inte skriver om det är behovet av att kunna kontrollera händelseförlopp och skeenden. Om du inte får kontrollera har du lärt dig att du "tappar kontrollen". Kontroll är ett inlärt beteende som vi lärt för att skapa begränsad trygghet, dvs en trygghet inom vilken vi känner oss någolunda säkra. Att är man sedan växer och utvecklas som människa ändå bär med sig en i det förgånga tillräckligt stor trygghet att navigera inom men som här och nu är för liten skapar ett behov av att frigöra sig. Det är denna fångenskap som är upphovet till det du nu upplever inom dig. Det du behöver är därför hjälp med att släppa gamla mönster och beta på nya ängar.