# Hjälp med drömtydning? Author: pernillaa Hej Slumrade på soffan en sväng idag och drömde en väldigt tydlig dröm som känns meningsfull. Någon som känner sig manad att försöka tolka den åt mig? =) Jag var i en tävling mot 2 andra tjejer. Vi kapplöpte med häst. När jag skulle navigera satt jag framför en dataskärm och allt såg ut ungefär som ett online-spel jag brukar spela. Jag såg allt uppifrån och hade kartor av olika slag på skärmen och valde vägen med en muspekare. Vi skulle följa tävlingsarrangören längs en bana. Vid ett tillfälle tappade jag bort honom och de andra. Jag kunde inte tyda kartan riktigt och det var svårstyrt med muspekaren. Tillslut kom jag på vilken väg jag skulle ta. Jag hann ikapp arrangören och såg att de andra inte var med. Jag red förbi en infart och där ganska långt bort längs vägen stod tjejerna. Jag uppfattade det som om de stod och småpratade men valde att tro att de sprungit vilse. När jag navigerade var det via dator men när jag följde arrangören och det handlade om hastighet så red jag, jag var närvarande på hästen. Jag kände att jag hade kontroll och det var en otrolig frihetskänsla. När jag red längsmed arrangören såg jag att han hade en riktigt gammaldags frack. Mörkröd med lite svart och guld i och många väl utplacerade stora platta knappar. Han var otroligt stilig. Han hade svart axellångt hår och en svart hög hatt på sig. Jag kände ingen åtrå till honom utan beundrade snarare kläderna. Jag frågade lite om kläderna, hur han hade fått tag på dom och vad de kostade och så. I början hörde han inte vad jag sa och svarade konstigt på mina frågor. När jag sen fick något svar var de artiga men smått undvikande. Jag kände att jag inte fick svar på de väsentliga delarna i mina frågor om kläderna. Som exempel, när jag frågade var han fått tag på dom så svarade han kort "Från min läkare". Han svarade ju på frågan men jag ville veta var man kunde köpa sådana kläder. Så frågorna blev mer och mer ledande och upprepade. Han började berättade om vad den typen av kläder hade för historia bakom sig och vad de betytt förr i tiden, men jag som inte fått svar på mina frågor blev less och slutade lyssna. Jag lade märke till hur sakta vi sprang och började fundera över hur det varit tänkt att han skulle kunna visa oss vägen och någon av oss skulle kunna vinna loppet om vi alla var tvungen att följa hans långsamma tempo eftersom ingen visste vägen. Spurt när vi såg mållinjen eller? Sen insåg jag att han inte brukar rida så sakta utan bara gjorde det eftersom han visste att de andra var vilse och inte var något hot mot mig. Jag kände att han bekräftade att jag var en vinnare redan. Jag kände en samhörighet med honom, inte kärleksfull riktigt men värmande och bekräftande. Han tittade aldrig på mig minns jag. När vi kom fram och klev av hästarna och gick in i stallet såg jag de andra tjejerna som var där redan. Jag blev förvirrad och blev rädd att de vunnit men började sen tänka att de inte kunnat vinna utan att ha sprungit hela banan och det visste vi ju att de inte hade gjort. Jag var ändå lite osäker på vad som gällde och vem som vunnit. Var hästarna tog vägen minns jag inte. När jag gick för att klä om så hade jag skridskor på mig. När jag gick längre in i omklädningsrummet och skulle sätta mig på en bänk så var där ett sluttande tak i just den delen av rummet. Taket var som lägst just över bänken. Alltså tänk er att bänken inte stod längst bort rakt fram i rummet utan längsmed vänstra väggen när man gick in i rummet. Så det sluttande taket utgjorde som en kant när man gick längre in. Arrangören som jag följt efter fortsatte in utan problem och jag blev ståendes. Jag försökte att böja mig in och sätta mig på bänken men upptäckte att det fanns en liten vägg på bänken som gjorde att jag inte kunde flytta längre in på bänken. Jag klev ut igen på det stora utrymmet och tänkte att jag måste gå förbi den där väggen och sätta mig på bänken på andra sidan eftersom det var för lite utrymme precis på kanten där men upptäckte att det var grus på golvet och tänkte att jag skulle förstöra mina skridskor om jag gick där och inga skydd hade jag heller. Jag såg på arrangören som gick utan problem med sina skridskor. Jag visste att han hade skydd på sina skridskor men förundrades över att jag inte såg några. Det kändes viktigt att följa arrangören, som för att visa för de andra tjejerna att jag var vinnaren och att jag hade skapat ett band med arrangören. Istället blev jag ståendes där och skämdes. När jag tittade ner på mina skridskor igen var de mina vanliga skor. Glad i hågen klev jag in över gruset men hade plötsligt mina skridskor på mig igen. Sen är det ett hopp här. Plötsligt gick jag ut ur omklädingsrummet, ombytt och klar och utanför, på golvet, låg en liten morot. Det var priset vi fick för att ha vunnit de olika etapperna. Vi fick också poäng i ett system av något slag men priset var en morot. Vad det slutgiltiga pricet efter poängen räknats var, det visste jag inte. Jag undrade om den var till mig eller om det var till någon av de andra tjejerna. Konstaterade sen att de hade gått före mig och eftersom den låg kvar så måste den vara till mig. Korridoren där den låg var väldigt ljus och fridfull. Det gick människor där i lugn och ro med leende på läpparna. Jag var på sjukhuset. Jag plockade upp moroten och kände att den var så värdefull där den låg i min hand och den skänkte mig så mycket glädje. Jag såg att den inte var skalad men det bekymrade mig inte så mycket. Jag pillade upp en liten bit av skalet i ena änden och otroligt nog följde hela skalet med när jag drog. Det satt väldigt löst och var väldigt tunt. Den kändes bara mer värdefull när skalet lossnat så lätt. Jag tog en tugga längst ut på morotens spets som var så tunn, och det var den absolut godaste moroten jag någonsin ätit. Jag var så lycklig. Jag gick längs korridorerna med den känslan av glädje, seger och självförtroende. Det var ingenting överdrivet eller hysteriskt över det, alltså jag hoppade inte omkring eller dansade, utan det var väldigt lugnt och behagligt allting. Här är ett hopp till. Klev in på en toalett på sjukhuset och fick se ett litet kuvert på golvet som jag har gjort åt min pojkvän för att då och då stoppa gulliga lappar i och lägga i badrumsskåpet(alltså kuvertet finns på riktigt). Jag började undra hur det hamnat där. Plockade upp det och hittade en massa pappersark där jag skrivit till min pojkvän om att vi behövde prata om en sak. I verkligheten kan vi prata om allt men här framstod det som om han inte ville prata alls. Jag minns sista raderna där jag skrivit att jag lovade att på ett säkert sätt göra mig av med allt material som kunde visa på vad vi pratat om och att vi pratat. Konstigt eftersom vi skulle prata, inte skriva. Också lovade jag att göra mig av med de här breven på samma sätt. Jag mindes plötsligt att jag veckan innan legat på golvet där och skrivit detta. Fick panik över att jag glömt brevet och att det legat där sen dess. Tänkte efter och insåg att de legat där en vecka och tänkte att det måste varit hundratals som använt toaletten och kunde ha läst det jag skrivit. Tittade runt i rummet och hittade en påse med ett gammalt inslagspapper**_(<---i drömmen)_** _**(i verkligheten--->)**_som jag faktiskt letade i förrådet idag och insett att min pojkvän slängt utan min tillåtelse._**(Tillbaka till drömmen--->)**_ I påsen fanns också tejp, kartongbitar, en sönderklippt systempåse av papp och guldfärg. Precis det vi har i en påse hängandes på en krok i förrådet i verkligheten. Jag fick ännu mer panik över att även påsen varit där hela tiden och tänkte att pojkvännen kanske misstänkt vad som hänt ifall han märkt att påsen varit borta. Sen minns jag ingenting mer. // Pernilla ## Comment 1 Author: pernillaa \*putt\*