# Miracles
Author: [Borttaget]

Det var en tid då jag satt vid Lake Ontario en sen kväll, och tittade ut över ett stilla vatten. Fullmåne och stjärnklar natt, mindes och förundrades över hur världen förändras i vår tid. det kändes ovant att sitta på Cherry Beach och se månen vandra över himmelen från ett annat håll, men jag kände mig inte ensam när jag satt där den sommarkvällen. Bland snäckor och strandväxter som glimmade blöta från månljuset kunde jag nästa känna allt här i livet. Att vara connected till universum. Livet i Toronto var inte precis lätt heller, då jag arbetade hårt som volontär för det hemlösa genom olika AA möten, AAA möten, drog release collegial groups, sucidal group, detaine releases där människors från fängelse instutioner skulle interneras i samhället igen efter många år bakom lås och bom. Mån av mycket när man satt där och begrundade sin tid så fick jag en större medkänsla för människor, en större respekt, blev en annan person än den jag var. Jag växte inombords efter alla dessa syner av människor som far illa här i världen. Hur mycket än jag hjälpte dom, såg dom falla i misshandel, misär, rån, mord, utsparkade från hem eller släppta från fängelser, så såg jag att många föll in i en ond cirkel. Många har jag hjälpt ut till ett bättre liv, men det fylls på konstant av nya människor.

Tanke sätt som fallerar, kommunikation som inte fungerar. Den männskliga faktorn som man brukar säga. Just den här erfarenheten när man både levt som rik och som fattigt tillsammans med dom hemlösa. Så ger det en mycket stor känsla för omvärlden. Att kunna respektar och bemöta nya människor med ett annat seende. Man säger också när man ser på tv om misär och elände att ja här har vi det bra i Sverige. Då börjar man undra hur det egentligen är ställt i de människor som säger så. Det är dags att hoppa av pedistalen och börjar utveckla sig tycker jag. Jag missunnas inte denna kunskapen utan tycker det att man bör dela med sig den.

Därför så tänker jag med utvalda delar berätta lite om episoder från min tid i USA och Canada. Tider som var svåra men man lärde sig såpass mycket att hjärtat är större än någonsin. Som person får man nog större respekt och förunderlse hururvida en människa som jag kunnat klara mig med en liten ryggsäck, kläder som jag hade på mig, och 90 dollar på fickan. Att kunna klara sig leva i 2 år på den amerikanska kontinenten utan någon som helst kontakt med anhöriga eller knapp kontakt med Sverige alls.

För att börja lite smått som en utvald del som även förändrade min själ. Det var en tid då jag inte fått någon sängplats på det ställe i Toronto jag arbetade som volontär på. Fyra dagar för att vara exakt. Det var sen vår, skifte till sommar, året var 1997. Jag gick på Queen street east på väg mot family centre för att göra mitt dagsarbete men hade inte ätit på 3 dagar. Helt slut var jag och jag hade jobbat svart men inte fått betalt. Dygnsrytmen var ändrar då jag arbetade på ett bygge under nätterna, så jag gick omkring som en zombie dom dagarna.

Kände mig allt för deprimerad för att göra mitt dags arbete på familje centrat. För varje steg som jag tog, desto djupare grävde jag ner mig i mitt inre och kände mig utlämnad åt världen. Det var svårt då jag tänkt att snart det är dags för mig att lämna denna värld. Djup sorg över att allt var till ända, hungern var stor och törstig. Att kunna känna en sådan känsla när man går förbi fik och restauranger, där rika och medelklass sitter där och äter i godan ro. Hur kan dom egentligen, vad är det för värld egentligen vi lever i. Att vi verkligen inte vågar dela med oss till dom som är så svårt utsatta i en storstad att det ter sig som en öken.

Just så kände jag mig gående där på trottoaren mot centrum. Att vandra i en öken utan mat och vatten, i en storstad Mot ett oändlig arbete. Lite helt otroligt egentligen.

Tufft var det. Livet är inte som här i Sverige. mån´t om mycket hårdare attityder och andra värderingar. Men som sagt, för varje steg så blev depressionen värre. Tårarna rann och fötterna värkte efter nattens arbete. Nästa dag skulle jag jobba 16 timmar på att riva ett hus ute i en förort. Min förhoppning om jag verkligen skulle klara av det när jag var såpass trött när jag gick där över kvarteren. Det tog dryga 55 minuter att gå till centrum.

När depressionen var som djupast så kom jag äntligen fram till den park i närheten av familjecentrat. En bar rakt över korsningen fanns det ljud ifrån, Country musik strömmade ur högtalarna. Till vänster över gatan var det en MC butik Någon hade köpt en ny motorcykel för 10000 dollar. han stod och pillade på den. Butikerna till höger om mig hade stängt för lunch. Men precis när jag gick i värsta hunger och törst nöd så såg jag runt hörnet ett soppkök i parken. Just vi den stunden, rann tårarna än mer, men kände en sådan oerhörd värme skölja över mig att jag kan inte beskriva den. Dom depressiva tankarna bara rann bort. Sprang över till köket och ställde mig i kö. Kommer knappt ihåg hur många korv med bröd jag åt men mätt blev jag.

Just den här värmen var så speciell. Sen också just att soppköket men grill stod där just den stunden var lite speciell med. Jag klarade mig gott och väl framöver när jag visste att det fanns hjälp att tillgå. Jag bestämde mig för att fortsätta kämpa mig vidare, jag skulle klara mig genom en svår tid. jag bara visste det.

Det var just denna episod som jag satt förundrande en lång tid på Cherry beach vid Ontario Lake. Att när man minst anar det så kommer det ögonblick i ens liv som man knappt ser skeendet av i börjat. Som om en supernova faller ut, man hinner inte titta upp förrän det är över.

Just det här med livsplan i detta skeende är något som man tänker efter på. Att man verkligen vågat, att förändrat sig själv. Starkt mod.

Det finns dock andra episoder som tar en annan vändning men har så många olika budskap och lärdomar att berätta om. Det är av godhet man kämpar sig igenom och delar med sig av sådant här.

Kram på er alla. 

/Keiran

## Comment 1
Author: sweethoney

Visst är det så att man i retrospekt kan titta tillbaka och se och känna när livet tog en annan vändning. Ibland inser man det direkt när det sker, och ibland tar det ett tag. Jag tror att det är så att när man inser vändningen så tar man ett stort steg i sin utveckling. I alla fall har det varit så för mig.

\*kram\*