# Är det bara jag som är rädd? Author: Gummiankan Hej! Jag är en helt vanlig tjej som verkligen har ett problem... Jag har tvångstankar och tror dessutom på fenomen, eller såkallade spöken. Alla jag har berättat detta för IRL tror att jag är helt borta i huvudet :( och jag vill veta om det bara är jag som har det såhär och om det kanske är så att jag måste få hjälp, för jag skadas verkligen utav att ha detta beteende. De flesta i min omgivning säger bara "Det finns inga spöken" "de gör en inte illa om de ens finns"... HUR kan man vara säker på detta!? Mina tvångsbetenden för att undvika att fräffa på ett fenomen är så stora och är jobbiga att behöva följa hela tiden. Här är en lista på saker jag måste göra eller vägrar att göra: * När jag går på toa så måste jag tända innan jag går in och gör det jag ska, sedan när jag går ut måste jag ställa mig utanför toaletten och sedan sträcka in handen bakom mig och släcka... för att jag inte vill se ett fenomen i speglarna. * När jag kollar på TV och sedan ska stänga av så måste jag kolla åt ett annat håll för att inte se något i den avstängda apparaten, och så undviker jag att kolla mot den sedan också. * I ett rum jag ska in i är mörkt så måste jag blunda medans jag går in och tänder en lampa. * Jag kan inte titta mot förnster om det är mörkt i resten i rummet, även om det bara är en lampa på i rummet... det är nästan värre. * När jag ska gå och lägga mig så måste jag ha en nattlampa på vid sängen när jag kliver i sängen, sedan så måste jag blunda och sträcka mig efter knappen till lampan och tittar sedan inte igen förens det e morgon, om jag känner mig extra utsatt någon gång så måste jag även sova med alla kroppsdelar innanför täcket... även huvudet. * Min sambos familj har en stuga i Storåbränna... i det äldre huset så dog hans mors farmor.. de har berättat att det knekar i trapporna ibland om naten och detta göra att jag undviker att gå till det huset. * Jag kan knappt kolla på gamla foton, för jag tror att jag ska upptäcka ett fenomen på bilden. Detta är det jag kommer på nu, men det är mycket mer än detta, tror ni att jag har ett sjukligt beteende för att undvika fenomen? Ska jag ta åt mig när folk tycker att jag e pantad som tror på detta, och har dessa tvågnsbeteenden? ## Comment 1 Author: Celia Jag känner igen en del sedan jag var yngre. För min del har de flesta konstigheterna försvunnit av sig självt, så jag kan nog inte ge några goda råd :( ## Comment 2 Author: Celia P.S. Nej du ska inte ta åt dig! Bry dig inte om vad andra säger, fokusera på dig själv :) ## Comment 3 Author: Stravaganza Jag vågar inte gå in i ett mörkt rum... ## Comment 4 Author: The_Rat Nä inte jag heller, Stravaganza!  :O Ibland blir jag t.o.m. rädd när jag är ensam i lägenheten. Men det är bara ibland, och när det är kväll. Jag är egentligen så j\*vla feg när det gäller mörket, spöken o sånna saker. ## Comment 5 Author: Stravaganza #4 Skönt att inte vara ensam om det, hihi. Ibland känns det som om man hör röster när man är ensam. Men det är nog just därför att jag är ensam och hela min koncentration riktas mot ljud... Jag hatar mörker också. Så himla feg när det gäller det. ## Comment 6 Author: Tuva-Lena #5 Du kanske är en person som väldigt lätt känner av energier, men inte vet hur du skall handskas med dom, och då upplever du dom självklart skrämmande. Jag tycker att du skall stanna kvar här hos oss, och lära dig av alla inlägg och kanske få några tips om hur du kan lära dig att hantera det här. Elisabeth, vår sajtvärd, är bra på att förklara på ett sätt som avdramatiserar det hela. :) ## Comment 7 Author: Gummiankan #4 Det är väldigt ofta som jag är ensam i lägenheten också, jag inbillar mig oftast att det står någon och kollar på mig, och så oftast brukar halva kroppen bli varm (ena sidan lixom) och den andra är iskall. Dessutom får jag för mig att jag hör ljud, som knarranden från fotöjlen mot TV:en... och att någon går förbi bakom mig ute i hallen.... det brukar oftast knaka i det nylaggda golvet :( ## Comment 8 Author: Stravaganza #6 Om någon är villig att hjälpa mig, så. För själv vågar jag verkligen inte göra någonting utan att ni har sagt om det är rätt eller inte. :) ## Comment 9 Author: Gummiankan Glömde skriva att jag oftast känner en obehaglig berörning över ryggen när jag sitter vid datorn (ryggen ut mot hallen)... och jag känner att jag måste känna efter men det är inget där.. ## Comment 10 Author: Stravaganza Jag tycker det hela är skrämmande och obehagligt. Ibland när man blir ensam hemma har jag nästan lust att ringa mamma men får behärska mig för att sen inte göra det. Det liksom känns i luften att det inte bara är jag där och sen när jag springer därifrån är det som om någon följer efter mig, man hör till och med hur det knarrar ibland. Det hela skrämmer slag på mig. :/ ## Comment 11 Author: dilba Alla människor har knasiga saker för sig men Tvångstankar och tvångshandlingar är inte sunda beteenden om de blir handikappande för en i livet. Oavsett om det gäller "fenomen" eller andra mer "vardagliga" saker. Jag tror du kan behöva hjälp både med lite medialvägledning och psykologhjälp för dina tvångsneuroser. Du är inte pantad för att du tror på andar och fenomen. Men du kan inte låta detta ta över ditt liv! Kramar/ Dilba ## Comment 12 Author: Gummiankan #11 Jusst nu så ligger dessa tvångsbeteenden och trycker ner mina axlar... det är jätte svårt att förklara för folk varför jag verkligen gör såhär :( ## Comment 13 Author: elenor Gummiankan, Vill instämma med Dilba! Detta låter som tvångsneuroser. Det du beskriver är förmodligen tvångstankar, som du behöver få hjälp att bemästra. Tror inte att de har något med andlighet att göra, utan har helt andra orsaker. Kanske en obalans i de kemiska processerna i hjärnan! Tycker att du ska söka hälp för detta, inom sjukvården, innan du blir fastsnärjd i något tvång, som du inte kommer ur. Kramar och lycka till! Elenor ## Comment 14 Author: Clary #10 Jag tycker att du till och börja med ska prata med dina föräldrar för om jag såg rätt är du 14 år. Håller också med elenor när det gäller gummiankan, om att ta kontakt med sjukvården, tvångstankar bör man försöka ta itu med. ## Comment 15 Author: Stravaganza #14 Varför skulle jag det? Jag tror faktiskt inte dem skulle bry sig nämnvärt. Och ja, jag är 14 år. ## Comment 16 Author: Clary Varför du skulle tala med dina föräldrar om att du är rädd? Ja för mig är det ganska självklart, så gjorde mina barn om de var rädda. Det är de som förhoppningsvis kan hjälpa dig i första hand, det är det man har föräldrar till. ## Comment 17 Author: Stravaganza Men äsch. Dem har inte tid för mig, vettu... ## Comment 18 Author: Morsan1 #17 Ledsen att höra att du känner så ang. dina föräldrar. Men det kanske finns en kurator eller skolsyster på din skolan som du kan vända dig till. Eller någon annna vuxen som du kan prata med, kanske en fritidsledare osv.. ## Comment 19 Author: Stravaganza #18 Det vågar jag inte, att prata med någon kurator eller så. Jag klarar mig utmäkrt själv faktiskt... ## Comment 20 Author: Morsan1 Ja det är upp till dig att välja vad du vill och vad du tycker att du behöver. Jag håller fast vid att jag tror det är skönt att prata med någon, det tycker varjefall jag. Det verkar som du har ett behov av det eftersom du skriver här till oss. Önskar dig allt det bästa Kram Åsa ## Comment 21 Author: galdra #19 Det tycker inte jag det verkar som eftersom du skriver om dina känslor här.....Jag råder också dig till att tala med dina föräldrar-klart dom tar dig på allvar och kan hjälpa dig vidare. ## Comment 22 Author: dilba Det finns på de flesta större orter  barn och ungdomspsykmottagningar dit du kan ringa. De kan hjälpa en med alla möjliga problem tex tvångsneuroser och problem att kommunicera med föräldrarna. Själv var jag en rätt stökig tonåring och jag fick jättebra hjälp av dem, de ordnade psykologledda gruppsamtal för hela familjen för att vi skulle få hjälp att förstå varandra bla. Jag tycker att du ska ringa till dem, och se vad de kan göra för just dig.  Jag förstår hur det är att inte tro att man kan prata med mamma eller pappa, men faktum är att när allt kommer till kritan så älskar de dig över allt annat på jorden och jag är ganska säker på att de kommer att ha tid med dig om du berättar hur dåligt du verkligen mår. Kram och lycka till! ## Comment 23 Author: Stravaganza Det är väl inte alls klart? Ni vet inte alls hur det är. Dem ska ju alltid tala om för mig hur stolt dem är över mina systrar som är så skärpta och söta, medan jag är ful och dum. Att jag är värdelös och att ingen älskar mig, och att jag förstår allting. Jag har odlat ett förakt mot dem genom alla år. Mer än så är dem inte värda... ## Comment 24 Author: Stravaganza Först**ö**r, menade jag faktiskt. ## Comment 25 Author: Hoppfull Stravaganza; jag förstår dig precis! Jag är i dag 40 år med egna barn i din ålder men jag har aldrig kunnat prata med mina föräldrar. Faktum är att de lyssnar fortfarande inte och tar inte mig på allvar... mina systrar däremot... ja, du vet nog hur det känns! Däremot så finns det andra vuxna att prata med, ring till bris telefon. Där är du anonym och dina föräldrar kan inte se på telefonräkningen att du ringt dit! Där finns vuxna som tar dig på allvar oavsett vad det handlar om! Och så finns det många här som gärna lyssnar och stöttar! Och kom ihåg en sak, DET ÄR INTE DITT FEL, att dina föräldrar inte "ser" dig! Det handlar om dem och inte om dig! Kramar!!! ## Comment 26 Author: Storvreten Jag har också små saker jag gör. Jag måste ha en lampa tänd innan jag lägger mig, men sen kan jag släcka den när jag har lagt mig. Men då ser jag för min inre syn att ett huvud kommer sakta upp på sidan av sängen :S Sen så när jag står och borstar tänderna i badrummet så kan jag inte titta i spegeln, för man ser fönstret som är bakom mig. Det är superläskigt. Jag kan absolut INTE titta ut genom fönster länge när det är mörkt ute, och mörka rum är superläskiga. Och så kan jag ibland bli panikslagen för ingenting i ett rum. Inte kul alls! När jag sitter vid datan sitter jag också med ryggen mot en hall. Datorn är alltså i ett hörn av hallen. Jag hör konstiga ljud bakom mig och får kalla kårar när jag är uppe själv osv. Nu har jag fått pratat av mig, fast kanske inte vissa saker hör till ämnet XD ## Comment 27 Author: dilba #23 precis så som du skriver kände jag mig i din ålder. Först som vuxen förstår jag att min pappa faktiskt älskade mig innerligt, men just för att jag vet hur det är att känna så så rekomenderade jag dig ju nåt annat, som du ser i mitt inlägg 22. För oavsett om dina föräldrar bryr sig om dig eller inte så är det dina känslor och dina uppenbara problem som är viktiga. DU BEHÖVER STÖD OCH HJÄLP, MED ELLER UTAN DINA FÖRÄLDRAR. Men som du säkert förstått så är de flesta här på forumet lite äldre än du och har egna barn, och det medför ju att vi har andra perspektiv på detta med föräldra-barn relationer. Jag för min del skulle vilja att mina barn pratade med mig om de mådde dåligt. Om du inte tycker att det är värt ett försök att prata med dem så gör det inte då! Men se för all del till att få hjälp så du har möjlighet att få må bra. ## Comment 28 Author: Ashtar #0 det enda jag kan säga är att ta inte åt dig av vad andra säger! Och **tanken skapar känslan!** föreställer du dig att något dåligt/läskigt ska hända händer det, men föreställer du dig att allt är bra så är allt bra! Så fort du känner en dålig känsla ska du tänka positivt och på roliga saker du tycker om, det är en stor tröst, och allt blir ofarligt då! En posivtiv tanke är hundra gånger starkare än en dålig! Lycka till! ## Comment 29 Author: Stravaganza Men jag vet inte vem jag ska vända mig till. Och säg för all del inte att jag ska berätta det för mina föräldrar, för dem tar inte ens mig på allvar. ## Comment 30 Author: [Borttaget] Finns spökar och andar på riktig?![Oskyldig](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-innocent.gif)![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 31 Author: Hoppfull Hit kan du ringa för att bara få prata med någon helt anonymt. De pratar med ungdomar i din situation hela tiden så de kommer att förstå och även kunna hjälpa dig att gå vidare om du vill. Man måste inte ha enorma problem för att ringa bris, det räcker med att man vill ha någon att prata med. [http://www.bris.se/](http://www.bris.se/) ## Comment 32 Author: dilba hmmmm...läste igenom tråden igen.....vad konstigt det blev här...det var gummiankan  som startade tråden och som jag trodde att jag pratade med...men tydligen hängde jag ine med på att disskussionen bytte fokus till att röra stravaganza istället...så går det när man är riktigt vaken..... ## Comment 33 Author: Gummiankan #32 Jo... jag fattar inte riktigt varför andra måste ta andras trådar direkt... ## Comment 34 Author: dilba Ja men gummiankan, jag tycker verkligen att du ska ta kontakt med barn och ungdomspsyk, jag tror att de skulle kunna hjälpa dig. Det är inte bra när tvångstankarna påverkar en i ens vardag, det blir väldigt lätt handikappande. Dessutom behöver du inte skämmas alls över det för det är mycket vanligare än man tror. Kramar till dig! / dilba ## Comment 35 Author: berry892 Jag har också problem jag inte vågar berätta för någon, jag skulle vilja berätta för mina föräldrar så dom åtminstonde vet det. Men jag vågar inte, eller vet helt enkelt inte hur jag ska börja: Mamma, pappa jag har problem... Jag har inga jätteproblem känns det inte som men det är ändå lite oroande att dom kan bli mycket värre kanske? Jag har aggressionsproblem och Trichotillomani vilket betyder att jag drar bort hårstrån. Jag gör det bara på knäskålarna för att det gör för ont längre ner på benen. Jag känner att jag verkligen vill ha bort dom, här är en kopierad text över hur det känns: Individen upplever en ökande inre spänning innan hon drar loss håstrået. Hon känner lust, tillfredställelse eller lättnad när hon drar loss hårstrået. Borde jag söka hjälp innan det blir värre eller vad tycker ni? Fel hemsida att ens posta det här men eftersom ni redan kommit in på det här så tänkte jag be om råd. ## Comment 36 Author: dilba Jag måste ändå säga att det allra bästa är att prata med sina föräldrar, åtminstone om man har en känsla av att de skulle lyssna. dina föräldrar blir säkert stolta och glada över att du vågar vända dig till dem. Varje gång min son som snart är tonåring vänder sig till mig med "problem" så känner jag mig oerhört lättad över att han har förtroende för mig, snarare än att jag blir arg över något han ställt till med. Som mamma är jag ju väldigt mån över att mina barn ska må bra. #35 Det kan ju vara bra att ta reda på varför du gör så, jag har aldrig hört talas om trichotillomani ska jag i ärlighetens namn säga, och har ingen aning om vad man ska råda till....däremot aggressionsproblem bör man ta tag i så fort som möjligt. Jag tycker att du ska tala om för dina föräldrar att du vill prata med dem och tala om att du inte har mått så bra på sistone....de kommer säkert att lyssna! ## Comment 37 Author: lightseeker aggressionsproblem fick min dotter hjälp med via soc. VI hade aldrig haft kontakt med dom innan, men dock med BUP, eftersom hon vid ett tillfälle hade haft deprission pga. mobbningen i skolan, så dom hjälpte oss med remissen dit. Hjälpen bestod i en kurs som kallades för ART, (agression replacement training) dvs. att lära sig att kontrollera agressionerna och lägga dom där dom hör hemma. Det kanske är någonting för dig också. Hon var bara 14 när hon började där idag är hon 19 och kan sig själv bättre samt vi förstår hennes gränser bättre. Det blir bättre för varje år. ## Comment 38 Author: dilba #37 Det där är nog en oerhört nyttig kurs som inte bara utvecklar ens beteende runt aggresivitet utan totalt som person också! Man måste ju utforska stora delar av sitt inre för att komma tillrätta med dessa problem så man knyter nog upp en hel del knutar på vägen! ## Comment 39 Author: Stravaganza Ursäkta. Vet någon här vad ''kallbrand'' är för någonting? ## Comment 40 Author: dilba Kallbrand kallas det för när vävnad dör. Huden/köttet blir svart och luktar illa, får man kallbrand i en tå måste den troligen amputeras.  Det heter egentligen nekros. Ordet nekros är nog väldigt sökbart på google så kan du få ordentligt förklarat precis alla bakomliggande orsaker osv. ## Comment 41 Author: Idril jag känner precis som du, men jag tror eller tycker inte att de e ett sjukt beteende, de e väl snarare ett tecken på rädsla eller hur? :/ de e en jätte jobbig sitution när man befinner sig i det.. ibland blir jag så rädd att mitt blodtryck sjunker direkt o jag blir så yr att jag blir tvungen o luta mig på nån vägg eller något, för att inte svimma. ibland gör jag det ändå o de e inge kul alls :( ## Comment 42 Author: Stravaganza Innan man får kallbrand och alltså blir svart, vad kan vara en symtom? ## Comment 43 Author: berry892 Här har jag kopierat några orsaker varför man kan få det: * Djupa depressioner och ångestsjukdomar (upp till 50% drabbas) * Fobi/ social fobi/ generaliserat ångestsyndrom (GAD)(30%) * Ätstörningar (20%) * Tvångssyndrom OCD (15%) * Dysmorfofobi BDD (22%) I mitt fall är det nog social fobi. Det står på internet att man borde försöka sluta men det är svårt, som att sluta röka står det. Men jag ska lyckas!! Ja aggressionsproblemen får jag nog försöka ta tag i så fort som möjligt. Jag funderar på att berätta det för min syster i helgen då vi ska vara tillsammans hos min storasyster för att passa hennes katt. Då kanske jag kan på något sätt nämna det, eller kolla på någon sida där det står om aggressionsproblem och då undrar hon nog varför jag kollar där. Hon har berättat en stor hemlighet för mig så nu vill jag iallafall försöka berätta min, det blir kanske lättare att säga det till mamma och pappa sen. ## Comment 44 Author: dilba #43  Det låter som en bra ide...prata med din syster! #42 Inte för att jag förstår hur vi kom in på ämnet kallbrand...men det vanliga är att man har ett sår som det kommer in bakterier i, då luktar som regel såret ganska illa och vägrar läka. Sedan kan man se att det blir svart i någon del av såret. Kallbrand är faktiskt ett mycket allvarligt tillstånd. ## Comment 45 Author: Stravaganza Vad menas med ''Tvångssyndrom OCD (15%)'' och ''Dysmorfofobi BDD (22%)**?**'' ## Comment 46 Author: [Borttaget] Jag tycker att du är modig som vågar berätta om ditt broplem. Jag skulle kunna tänka mig att det är tvångsbetende samt spöken. Jag hoppas att detta kommer att lösa sig för dig!!! ## Comment 47 Author: Topsekret Brrr, känner igen mig på dom flästa ;) Är inte mörkrädd, men ensam i ett rum eller hus är lika läskigt som vad somhelst ! Det är nog mycket att nr man går in i ett rum och så, så vet man ju inte vad som ska hända, eller VAD som finns i rummet mer en sig själv :S ;) Ett tips, ta en ficklampa i bakfickan (skämt och sido) :) ## Comment 48 Author: NancyAlke Ojojoj!!! Kan meddela att jag är gummiankans mamma och det där hade jag inte klart för mig, tänk om hon hade berättat....  Jag visste att hon var mörkrädd och så, men inte att det var ett problem. Hon vill följa med mig på en storseans, det är alltså helt hennes eget beslut och jag har frågat flera gånger om hon verkligen vågar det, men hon är helt säker på att hon vill... Hoppas verkligen det, och att jag kan få med henne mera i meditationerna nu när hon flyttat hem, gör att allt blir ännu bättre... för hon mår i alla fall bättre nu än när hon skrev första inlägget. ## Comment 49 Author: NancyAlke Vad tror ni, är jag fel ute som tar med henne på seans? Hon satt med när jag skrev gårdagens inlägg och hon läser här, så det är inte så att jag går bakom ryggen på henne nu. Hon vill verkligen och hon hävdar att dom flesta bekymren är över förutom att hon har kvar lite av spegelfobierna men även dessa har blivit bättre. Någon skrev här uppe att hon kanske är känslig för energier, det kanske vore bättre om hon verkligen fick kontakt med sin känslighet och fick förståelse för vad som händer isåfall, eller vad tror ni? ## Comment 50 Author: Gummiankan Jag har ju kollat på TV om sådant här.. och det är helt okej sålänge mina ögon inte behöver upptäcka något.. såsom att dörrar öppnas/stängas av sig själv... eller ansikten i speglar/tv-apparater m.m.. så jag tror att det kommer gå bra, för det är ju prat mellan dem.. inte något synligt. ## Comment 51 Author: mariaef Jag upplevde att allting blev mycket lättare att hantera när jag började läsa på i ämnet Övernaturligt. Jag var hemskt mörkrädd förut. Det är bättre att stanna upp och möta fienden, inte fortsätta fly... ## Comment 52 Author: Kersti Hej Gummiankan! Hur gammal är du? Jag har en son på 8 år o han är rädd att gå in i badrummet själv, tror det finns spöken som tittar ut från spegeln. Vågar heller inte gå in i sitt rum fatän lampan är tänd mm.Likadant var det med stora sonen när han var i samma ålder. Detta gick över,vi ger dem trygghet, men de ser en hel del på tv som man inte alltid hinner hejda. Dessutom finns en hel del data spel de testar som alla andra oxå gör.Det är bara att försöka stänga av tv bara se djurprogram och roliga program, och ha datadagar med bara lita tid vid datorn. Ut i naturen, var med andra kompisar och framför allt prata med dina föräldrar och gärna någon lugn person. Om inte det hjälper behöver du mer hjälp tex. psykolog som talar om hur du ska lösa det hela i små steg på egen hand. Lycka till Kersti ## Comment 53 Author: NancyAlke Tack mariaef, precis så tror jag att det kan vara också. Även om den lilla ankan är nästan 18 så är det ju fortfarande jag som tar ansvar för henne om jag tar med henne på seans, så jag har varit lite orolig, trots att hon hävdar motsatsen...  Får väl lära mig att lita på min lilla tös i alla sammanhang ![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif) Dessutom så tror jag att det är så att om det nu skulle finnas en ande i hennes närhet, så skulle den inte visa sig om det var just det hon var rädd för. Jag tror att det blir värre om man försöker vifta bort det, för då behöver dom ju bevisa att dom finns... det behöver dom ju inte om man redan tror på dem. ## Comment 54 Author: Ruterdam Jag vågar inte gå in i mörka rum heller, Tror att det ska finnas nått slags fenomen där som komemr göra mig illa, Varför vet jag inte. Jag sover alltid med minst en lampa tänd. Är inte direkt ett "fan" av mörkret. ## Comment 55 Author: Absinthe Jag hade också lite tvångstankar förrut, var stensäker på att jag hade besök i min första lägenhet, men nu i min andra lägenhet har jag också upplevt saker. Så jag kontaktade min kompis pappa som verkligen är läskig på sitt vis men han förklarade för mig att jag själv kallar på andarna, att det sitter inte i lägenheten utan det är jag själv som tillkallar andarna, omedvetet då eftersom jag tycker det är intressant, han ville att jag skulle utveckla min förmåga för att kunna hjälpa andra eftersom jag var väldigt medial, själv tycker jag att det är lite läskigt men det har blivit bättre. Men känner mig dock inte 100% redo ännu för att mana fram det utan jag låter det ta sin tid istället. Min syster hade väldigt tvångstankar och min kompis pappa hjälpte henne och tog bort kvinnan som var ständigt hos henne, det var en negativ energi för hennes del efter att hon gått genom svåra depressioner och så. Hoppas det blir bättre gummiankan! =) ## Comment 56 Author: naturligtvis #53 Flickan är alltså inte myndig. Då bestämmer föräldrarna. Jag känner inte till familjeförhållandena, men om fadern är i livet, så borde väl också han ha en åsikt. Med tanke på tvångstankar/tvångshandlingar borde flickan ha kontakt med psykvården. KBT, eller annan samtalsterapi, i kombination med SSRI-preparat brukar hjälpa. Nej, man är inte galen för att man är patient på en psykiatrisk mottagning. Hon blir förmodligen snabbare frisk om hon skyddas från den mediala branschen. Det är bättre att hålla sig till verkligheten, även om den ofta kan synas grym och meningslös. Våra 5 sinnen brukar kunna förmedla trevliga upplevelser ibland. ## Comment 57 Author: NancyAlke #56 Oj vilket långt inlägg för att komma från dig naturligtvis ![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif) Självklart är det jag som bestämmer och tar ansvar, tror faktiskt att jag skrev det i inlägget. Fadern är i livet och insatt även han. Du har nog inte läst hela tråden, det är ju några inlägg att läsa igenom, men hon har ju inte kvar tvångstankarna, så varför ska hon då till psykvården? Jag har också skrivit, kanske inte helt klart, men menat i alla fall att om jag vetat om tvångstankarna när hon hade dem, så hade jag sett till att hon fått hjälp. För att du ska kunna känna dig lugn så kan jag berätta att hon nu, sedan hon flyttade hem till sin mediala mor, har sovit med tre speglar + en TV i rummet. Vad gäller våra fem sinnen så håller jag helt med dig, det du! ## Comment 58 Author: Gummiankan #56 Det finns andra sätt att bli av med detta än att gå till psyk, jag lite rädd för det mediala.. ja, men jag vet också att man kan sluta igen via det mediala också.. vilket jag hellre tror än psyk-hjälp.. Det är lättare att få hjälp av någon som faktiskt tror på situationen än någon som inte kan sätta sig in hur det är.. och är utbildad för att säga att de förstår vad som händer.. ## Comment 59 Author: NancyAlke #58 Vad stolt och glad jag blev över ditt kloka svar kära dotter! ## Comment 60 Author: chik ![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) Jag håller med Naturligtvis #56:      Det låter inte bra Gummiankan.Du behöver någon att prata med.Annars så kommer det bara att bli värre..     # 51: Vi år olika.Hadde du så många symtomer som  Gummiankan beskrive? Skälv har jag blivit mörkräd, det var jag aldrig när jag var liten. o det blir faktiskt värre.   Nancy-Alke ta du hand om din dotter o se till att hon får den hjälp som hon har rätt till..Det får hon inte här..... ## Comment 61 Author: NancyAlke #60 Du vet att det bara är ett halvår tills hon är myndig va? Att hon dessutom är en mogen tjej som bott hemifrån i ett år... Jag hjälper henne självklart med den hjälp hon vill ha, men mera kan jag inte göra. Jag hoppas att ditt inlägg inte var det påhopp mot mig som människa som man faktiskt kan tolka det som. Jag tar hand om min dotter, vi har väldigt bra kontakt och kan prata om allt. Jag har inte rekommenderat henne att söka sig hit, faktum är att hon var här långt innan jag ens visste att denna sida fanns.