# Tolka min dröm?
Author: Herveaux

Det var länge sen jag mindes en dröm så här tydligt. Skyndade mig att skriva ner så fort jag vaknade men den sitter fortfarande som klistrad på näthinnan.

Ni får gärna dela med er av vad ni ser för symbolik eller budskap i det hela. 
Ber redan nu om ursäkt för lång text. 😅

Jag satt på ett flygplan, plats vid en av dörrarna och hela raden för mig själv - toppen! Men säg det lugn som varar. En främmande kvinna kom hysteriskt rusande och vräkte sig fram över mig för att öppna dörren. 
"Ut! Jag måste ut!" skrek hon medan allt min hjärna kunde tänka på var Hollywoods filmscener av vad som händer på ett flygplan som utsätts för plötsliga tryckförändringar på hög höjd = katastrof. 
Jag försökte hindra henne men hennes panik vann och dörren flög upp. När jag lyckades knuffa undan henne gled jag ur mitt säte och drogs ut genom dörröppningen. 

Där i fritt fall ner mot marken försvann skräcken förvånansvärt fort och jag accepterade faktumet att det är så här det kommer sluta. Tanken kom att "Låt det gå fort, låt mig inte ligga och plågas." men förnuftet svarade snabbt att ett fall från den här höjden kan bara sluta på ett sätt, även att landa i vatten skulle vara som att slå i en betongvägg. En ny tanke kom att om det här är den sista stunden i mitt liv så borde jag passa på att åtminstone njuta av utsikten. (Dröm-logik är...som den är.)

Efter vad som kändes som en mindre evighet av fritt fall slogs jag av en ny fasa. "Snälla, snälla, låt mig inte skada någon. Låt mig inte falla ner på någon eller orsaka en trafikolycka!" Jag hann knappt avsluta den tanken innan jag "vaknade" med en flämtning tillbaka på planet som om inget hade hänt. Alla andra passagerare satt lugnt på sina platser och personalen pysslade med sitt. 
Strax därefter vaknade jag på riktigt. 

---

Lite mer kontext för den som vill tolka:

▪️Min egen relation till döden
Jag är inte rädd för döden, varken min egen eller andras dödlighet. Misstolka mig inte, jag *älskar* livet och hoppas att jag har många år kvar innan den sista vilan. 

Som ni kanske har sett så har jag en blogg om just det här ämnet, döden alltså, inte märkliga drömmar. Bloggens syfte är att genom fakta och fiktion göra det lite lättare att närma sig det som skrämmer, förbryllar eller gör ont. Eller finnas där om man "bara" vill lära sig mer om historia, folklore och kulturarv.

Överlag är jag på en bra plats i livet och känner mig starkare och mer levnadsglad än jag gjort på väldigt länge, redo att sätta nya planer i verket.

▪️Förändringar och det okända
Överlag så tycker jag inte om förändringar, även när jag *vet* att det kommer leda till något bra eller positivt. Vanemänniska in i märgen. 😅

Jag ska snart börja söka nytt arbete inom en ny bransch; krematorieverksamhet. Föga förvånande med tanke på min passion för allt som rör död och sorg, inte sant? 🙃 
Även om jag själv tycker att jag har rätt mentalitet, personlighet och både privata och yrkesmässiga erfarenheter som gör mig lämpad för uppgiften så betyder ju inte det att arbetsgivaren håller med. 
Alltid pirrigt att bli bedömd och börja med något nytt. 

Fritt fram att ställa fler följdfrågor om ni vill det, antingen här i tråden eller via PM.

## Comment 1
Author: Herveaux

Natten efter min första dröm kom en annan som jag vill berätta om. 
Om drömmar och drömtolkning inte intresserar dig kanske min meditation senare på dagen är mer intressant att läsa om. 

**Drömmen**
I drömmen besökte jag en butik. Den var dunkelt upplyst och jag kunde inte riktigt se vad som stod uppradat på hyllorna i diverse flaskor och burkar. En äldre dam stod bakom kassadisken. En klassisk gammal gumma med stickad kofta, grått hår uppsatt i en knut i nacken, glasögon och ett vänligt leende. 

Hon hade något hon ville visa mig och pekade mot en lucka i väggen. Det såg nästan ut som en gammal mathiss. 
“Jag har en kvinna där. Hon är 185 år gammal.” berättade föreståndarinnan. Det var mer ett konstaterande, inget skryt. 
Luckan öppnades och i det lilla kyffet satt mycket riktigt en kvinna ihopkrupen. Hon var så otroligt tunn i kroppen, långt svart hår hängde i toviga testar. Framför ansiktet hade hon en mask av vad som en gång nog hade varit vitt tyg med bara en springa för ögonen. 
Vi kan kalla kvinnan för “M”, förklaring kommer senare.
Föreståndarinnan räckte mig en blå tallrik med mat, det såg ut som bröd eller någon form av piroger, som jag skulle ge till “M”. 

När jag närmade mig med maten lyfte “M” på masken med en darrande hand. Hennes ansikte var lika utmärglat som resten av henne, hennes hud var grå som aska. Hon såg nästan ut som ett levande fossil. Hennes ögon var så uppspärrade att jag nästan väntade mig att de skulle trilla ur skallen på henne. 
Hon stirrade på mig utan att blinka när jag räckte över tallriken. När hon tog emot den kände jag hennes långa, vassa naglar rispa mot baksidan av min hand. Jag ryckte snabbt tillbaka handen och backade. “M” sträckte sig efter mig. 

Jag vaknade med ett ryck och kaninpuls. Det gjorde fortfarande ont på baksidan av min hand men när jag såg efter syntes ingenting. Jag har själv alltid kortklippta naglar så jag vet inte vad jag gjorde för att få den där känslan i verkligheten. Det tog en bra stund innan jag vågade somna om. Så fort jag blundade såg jag hennes kusliga ansikte framför mig. 

Känslan jag fick i drömmen när jag såg hennes ansikte var att hon var Döden. Inte döden som i “min egen annalkande död” utan Döden personifierad. Något som gick stick i stäv med min egen bild av Döden som alltid varit en maskulin energi i form av en klassisk lieman. 

Det kändes som att “M” utan ord sa till mig “Kom ihåg att döden inte alltid är vacker, värdig eller fridfull.” Något som jag tycker att jag är mycket väl medveten om med tanke på omständigheterna runt flera av mina näras bortgång, men mitt undermedvetna kanske är av annan åsikt. 

**Meditationen**
Den obehagliga känslan av drömmen hängde kvar hela dagen igår. 
På kvällen fick jag nog. Dags för lite egenkomponerad exponeringsterapi!
Jag satte mig för att meditera och plockade fram bilden av “M” igen. 
Den här gången stod jag bara och tittade på henne. La ingen bedömning vid hur hon såg ut, eller hur det kändes att se på henne. Bara tittade. “M” stirrade tillbaka. 
“Jag vill inte vara rädd för dig.” viskade jag och tog ett litet steg närmare. 

Efter ett par minuter gick jag ännu lite närmare. “M” satt fortfarande orörlig och bara stirrade. 
Den kusliga känslan tynade bort sakta men säkert. 
“Jag är inte rädd för dig.” viskade jag igen och tog ett sista steg så jag stod så nära jag kunde. “M” sa fortfarande ingenting, blinkade inte, bara stirrade med sina uppspärrade mörka ögon. 
“Får jag ge dig en kram?” “M” sträckte sig efter mig igen och jag kramade om hennes tunna kropp. 
Förutom att vara närvarande och en god lyssnare är beröring mitt ‘love language’, alltid med samtycke såklart. Jag rör ingen oinbjuden, även om det bara är en hand på axeln. 
“M” kändes utsvulten, inte bara på mat och näring utan omtanke och omsorg. Som om hon hade hållits vid liv men inte mer än så. Att överleva och bara existera är inte detsamma som att faktiskt leva - även om man är en gestaltning av Döden. 

Jag försökte höra eller känna vad hennes namn är. Det var som att jag hade det på tungan men inte fick grepp om det. Något på “M”.
“Du ska aldrig mer behöva sitta instängd i mörkret.” Jag strök henne över det rufsiga håret. “Vill du följa med ut i solskenet?” “M” nickade mot min axel. Jag lyfte upp henne, det var som att bära luft klädd i slitet tyg. När vi gick mot dörren kastades jag tillbaka till verkligheten. 
Den obehagliga känslan från drömmen var borta. Nu satt jag och snörvlade med ett leende istället.