# Konstig eller Author: signemo Skrev lite i en annan tråd hur jag känner. Jag börjar ju närma mig ett halvt sekel och då hinner man ju vara med om att en del släktingar, grannar och nära vänner avlider , dels i vanligt ålderdom och dels i sjukdom alldeles för tidigt. För var gång det händer känner jag mer och mer att det inte alls är något farväl. Man bara inte ser dem längre och de flesta av oss kan inte heller kommunisera med dem. Men de finns likväl. Jag blir naturligtvis ledsen när folk dör. Men eftersom jag inte ser det som ett långvarit farväl blir det väl inte detsamma som om man bara tror att man är död pang bom och inget mer. En nära anhörig till mig dog nyligen. Antagligen har jag inte fattat det än. Men mest känns det som den personen finns här ändå. Jag har inte gråtit än .Men det kommer väl vid begravningen. Jag blir bara mer och mer trygg i min känsla att det kan komma så många och möta mig den dag det är min tur. Och det känns väldigt tryggt att den som nyss avlidet finns för att möta Är jag konstig eller? ## Comment 1 Author: Elisabeth-J Nej du är inte konstig :) Det är ju underbart att du kan känna så, för våra nära och kära vill inte att vi gräver ner oss i sorg och saknad för dom finns ju där ändå. Jag har också mist många och alla har varit olika med sorgen. Vissa har jag haft en väldigt djup sorg och saknad över, speciellt dom som har gått över väldigt unga eller på ett ovärdigt sätt, då har det blivit mycket tårar och djup sorg. Men det finns också dom som har gått över där jag inte har gråtit alls eller väldigt lite. Sorgen är så individuell och olika på någt sätt. Jag vet hur det känns med den frågan, man undrar ju varför man inte sörjer djupare osv. Men jag ser inte att det skulle vara fel alls, vi vet att dom har det bra och att dom finns med oss ändå. Det man ofta sörjer är ju den mänskliga saknaden, personen i mänsklig form som man kan ge en riktig kram osv. Den saknaden kommer alltid att finnas mer eller mindre. ## Comment 2 Author: SusanneStromstedt Isåfall är nog jag också konstig... Jag upplevde stor kärlek från min svärmor när hon dog,kände hur hon klappade mig på kinden och drog i mitt halsband. När jag berättade för min sambo,svägerska och svåger,sa dom att dom också märkte nåt särskilt i dödsögonblicket... Hela rummet var uppfyllt av kärlek och vi log mot varandra alla 4 ## Comment 3 Author: signemo Tack för era svar Elisabeth och Susanne.  Man börjar ju fundera på sig själv. Alla andra är jättesnälla och frågar hur det är och är väldigt deltagande till oss i familjen.  Men för mig finns ju personen fortfarande fast inte klädd i synliga människokläder. Sen var personen gammal och blev hastigt sjuk den senaste tiden och jag bara unnar personen att få vila i lugn och ro och finnas för oss på ett annat sätt. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Du är trygg i dig själv och din tro, se det som en välsignelse :-)