# Andligheten, bibeln, tron och misstron Author: mörkaögon Jag är en människa som, trots utbildning på universitetsnivå, fått mina största och viktigaste insikter genom personlig utveckling och livskriser. Min intuitiva känsla har alltid varit att allt man råkar ut för i livet händer av en anledning. Varifrån jag fått för mig detta vet jag inte då jag är uppfostrad av två föräldrar som förträngde allt som var jobbigt och som inte tog tag i problem ens med tång! :D Eller kanske just därför? Hur som helst har min omedelbara reaktion på svåra livshändelser alltid varit "Jaha, vad är meningen att jag ska lära mig av det här?" Så har jag reagerat och agerat så länge jag kan minnas. För om jobbiga saker händer, så händer de av en anledning för varför skulle livet utsätta oss för trauman, sorger och problem utan någon mening liksom? Så tänker iaf jag. I höstas hamnade jag i en riktigt knivig situation. Jag kom i det läget att jag var tvungen att genomgå en medicinsk undersökning som utmanade en av mitt livs två värsta fobier. Först klappade jag ihop i två veckor. Sen sökte jag lösningar där jag skulle slippa så lindrigt undan som möjligt. D v s "söv ned mig och gör det", typ. När detta visade sig vara omöjligt insåg jag att det nu, vid en ålder på 60+, var dags att konfrontera en av livets värsta fasor och se dödsångesten i vitögat. Eftersom väntetiden till undersökningen var flera månader lång tog jag tag i eländet. Prioriterade bort andra, mer ovidkommande saker, slutade prokrastinera och helt enkelt tog tjuren vid hornen. Så fan heller att en "sketen" undersökning skulle få mig att få dödsångest! Så fan heller att jag tänkte vara ett offer och plåga mig igenom det hela. Jag tog hjälp där hjälp fanns och fick goda tips och ett bra bollplank. Sen ägnade jag timmavis åt att förbereda mig och öva inför en situation som tidigare varit helt otänkbar, men som nu var ett hinder jag måste ta mig över. Efter tre månaders hårt jobb och ännu ingen undersökningstid i sikte, ringde jag själv upp aktuell vårdinstans och sa att jag ville ha en tid, att jag var redo och berättade vad jag behövde för att det hela skulle fungera. Personen i andra ändan av luren blev imponerad och lovade mig allt jag önskade samt gav mig en tid fjorton dagar senare. Jag är lösningsfokuserad och därtill en vinnarskalle av guds nåde. Och nu gällde det att vinna över döden självt. Ja, iaf kändes det så. Med valspråket "jag kan, jag vill, jag törs", anlände jag till ortens sjukhus, kaxig som få och med ett enda fokus. Att genomföra undersökningen och få svar på orsaken till min åkomma. Allt gick bättre än bra, jag studsade ut därifrån, euforisk av lycka. Och sen klappade jag ihop och det tog en vecka att återhämta sig, men vad tusan! Jag gjorde det! :D Med denna lilla berättelse vill jag ge hopp åt andra som känner att de sitter fast i en svår livssituation. Jag vill förmedla att livet är till för att levas, upplevas och besegras. Att livet sätter hinder i vägen för att få oss att utvecklas, tvinga oss att gå framåt, tänka utanför boxen och trampa upp nya stigar. Livet sätter käppar i hjulet för att vi inte ska stagnera, för att få oss att utforska, utvecklas och ifrågasätta. För att leda oss på nya vägar och in i nya äventyr. Livet visar oss vägen om vi bara lyssnar och inte ger upp och resignerar. Att förlora hoppet, säcka ihop och vilja ge upp är fullt mänskligt. Men lika mänskligt är det att resa sig igen, ha tillit till sig själv och sina skyddsänglar, medhjälpare, andar, Gud eller vad var och en nu väljer att kalla dem. Att ge upp kan vara att släppa taget och låta sig ledas av sina instinkter, sina ledsagare och sin magkänsla. Att släppa taget och vara lyhörd för vart livet leder en och ge sig in på okända vägar, är inte att vara svag, det är att vara stark och öppen för nya vägar och möjligheter. Och att släppa kontrollen är ett fantastiskt sätt att ta ny kontroll och att utvecklas. Några ord från en "tant" som varit så långt ned på botten man kan komma och som på krokiga vägar kämpat sig upp på en nivå jag inte visste fanns. Förhoppningsvis till tröst för någon annan som febrilt trampar vatten. Kram L ## Comment 1 Author: [Borttaget] #0 Alla tiders bra skrivet 👍🏻 och jag kan bara hålla med dig. Vi växer och stärks av både med och motgångar, allt behövs annars så stagnerar vi som du skriver. Som dig har jag mött det mesta och som yngre är 55 idag såg jag med helt andra ögon på motgångar dom var enbart jobbiga och i vägen men sen många år tillbaka omfamnar jag dom när dom kommer för hur det är finns där ett ljus i tunneln och vi går stärkta ur det och det är en helt fantastisk underbar känsla när anden expanderar. Samma med medgångar dom stärker oss och vi behöver både och för att växa och som du skriver så ska vi leva livet vi ska uppleva det och besegra svårigheterna vi möter på vägen. Jag är som dig här : lösningsfokuserad och därtill en vinnarskalle av guds nåde och det här var verkligen rätt ord för så är det och inget slår ner mig jag går alltid stark ur vad än som händer och sker oavsett hur jobbigt det än månne vara så kommer det en sjuhelsikes styrka ur det. Som yngre har vi svårare att ta till oss att motgångar har betydelse för vår utveckling men när vi blir äldre ser vi det på ett helt nytt sätt och bara det är en utveckling i sig att kunna se att allt har en mening. Alla tiders bra skrivet mörkaögon 😎 ## Comment 2 Author: mörkaögon #1: Tusen tack, stort tack, för din fina respons! <3 ## Comment 3 Author: skina Man brukar säga att det som inte dödar en gör en starkare :) vi har många kloka gamla talesätt i Sverige också. Bland spirituella utomlands så ses detta som en reningsprocess som alla går igenom, förmodligen även de som inte har vaknat. När jag bodde utomlands på en vulkanö så gick denna process med en rasande fart, det var för 2 år sen. Vi var flera som nästan kände det som att vi sprang upp för en trappa av prövningar, jag såg även illustreringar av det i forum på nätet. Vi kunde tydligt se hur våra fobier och trauman från olika delar dyka upp på rad :) Först de från vuxen ålder, sen de från ungdomen, sen de från barndomen och slutligen från tidigare liv. Phu.. Som du sa, man får helt sonika bara försöka behålla lugnet och rida ut stormen :)