# Att berätta för sin partner Author: Maria Katarina Jag och min sambo har varit tillsammans några år. Han vet litegrann om vad jag varit upplevt i form av det övernaturliga, men inte förrän i helgen berättade jag mer om till vilken omfattning jag egentligen ser, närmast dom på andra sidan. Han tycker att det är väldigt obehagligt och väldigt konstigt, och han har svårt att få grepp om det och acceptera det. Och då har jag inte ens berättat allt..! Jag känner mig lite ledsen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Han är en skeptiker men vill förstå min situation. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vill ju inte att han ska tycka att jag är helt knäpp... Hur har era partners reagerat? Vad kan jag göra? Ska jag bara vänta ut honom tills han vänjer sig? ## Comment 1 Author: Fjäril Hade du frågat mig för ett halvår sedan hade jag sagt "han måste acceptera det du tror, känner och upplever" men idag skulle jag nog säga "du måste visa förståelse för att det du pratar om är rena rama fantasin för honom" och dessutom vill han ändå tro på dig. Det är svårt men jag vet bara hur det "gick till" för mig och _min_ sambo. När vi träffades för snart 8 år sedan fanns där inga andliga tankar på det sätt som det gör idag. Jag visste att det fanns _något_ eftersom jag hade upplevt så mycket knasigt under mina år, och framför allt för att jag alltid har känt på mig vad folk kände och tänkte (nej, jag är inte en tankeläsare). Jag var dock rädd för alltihop och ansåg att det var mörk energi, eller jag var rädd för spöken helt enkelt. En kväll låg vi i sängen och pratade. Jag vet inte vad allt kom ifrån, men jag kände mig iakttagen. Det hade också hänt lite underliga saker i vår lägenhet ett tag (innan dess), som att vår sons säng knarrade på samma sätt som den gjorde när han låg i- eller klättrade upp för stegen (loftsäng), fastän han inte var i den. Hans tv kunde sättas på helt plötsligt, och detta var en sådan där tjocktv med en trög knapp som man var tvungen att trycka in. Detta och mycket annat. Det rummet hade också en av mina vänner haft som sitt eget (innan min sambo flyttade in). Hon höll på med annan "makt", hon var _för_ konstiga ritualer. Och vad det sedan gjorde med oss är en annan historia. Men i alla fall. Vi ligger där och pratar, känslan om att vara iakttagen fortsätter och helt plötsligt ser jag en kvinna. Jag kunde bara inte förstå vad det var för konstigheter. Lite försiktigt säger jag till min sambo "alltså, jag vet inte hur jag ska säga det här, men någon är här inne" och han satte sig upp, han den mer skeptiska än jag, och säger "vet du, jag känner precis likadant" och vi beskrev kvinnan på samma sätt. Efter det pratade vi inte om det på ett tag, tills jag en dag fick nog av allt underligt som hände. Jag bokade tid hos en kvinna, som var både medium, "vanlig" coach och healer. Hon sade en massa saker om mig men jag tyckte fortfarande att allt var konstigt. Jag började läsa böcker, göra övningar och frågade min sambo om jag fick testa på honom. Efter detta såg han saker och blev lika säker som jag på att något annat, som vi inte kunde förklara, hände oss den där kvällen. Han är inte andlig, men han tror, för att han har sett och vet vad jag "kan". Jag är andlig men vi lever inte på något "andligt sätt".  Summan av allt det här, som blev en lång roman, är att jag tycker du ska be honom vara med dig. Öva tillsammans eller förklara för honom (om han inte vill) att ni kan ha era olika åsikter och _ändå_ leva som ett par. Det finns väl mycket annat man inte är ense om annars också, jag håller inte med- eller delar alla min sambos intressen 🙂 ## Comment 2 Author: imke Bra sagt där av Fjäril. Det är svårt med skeptiker. Men jag tror ändå att det är viktigt att du vågar vara ärlig med vem du är och vad du tror på. Att vara ärlig sig själv liksom. Sen får du kanske ge honom tid att försöka förstå vad det är du gör så tror jag det kommer lösa sig med tiden. :-) Min man har trott hela tiden. Men har öppnat sig mer och mer för det jag håller på med. Han har börjat uppleva saker själv ibland oxå och "hör" sina guider bättre nu :-) Det är på många sätt jag sett honom förändras genom åren. Främst synen på människor. Vilket är glädjande. Jag tror man får ge det tid helt enkelt bara. Men framförallt. vara ärlig dig själv och vem du är :-) 🌺 ## Comment 3 Author: Maria Katarina #1: Tack snälla Fjäril för dina goda råd. Det känns bra för mig också att jag kan "bevisa" vissa saker som jag sett och upplevt, på det sättet känns det som att jag kan visa att det inte bara är påhitt eller att jag tappat förståndet. Och du har så rätt, allt kan man ju inte vara överens om. Skulle han veta mer, läsa mer osv. om ämnet så tror jag att han skulle förstå det bättre, men det vill jag ju inte tvinga honom, särskilt när jag vet att han är skeptisk och faktiskt lite rädd. Nu har han knappt kunnat sova dom senaste nätterna stackarn..! Jag vet att han själv är väldigt intuitiv och känslig och ser och känner saker, men han kommer nog inte att vilja utveckla det på något sätt. Det känns så tråkigt att för så många är det spirituella förknippat med något otäckt och negativt, som följd till alla skräckfilmer... Och för att ändra på det tankesättet så behövs det nog att man har intresset att lära sig mer, läsa och förstå. Men som sagt, det kan och vill jag ju inte tvinga honom till. #2: tack Imke för dina kommentarer också. Det känns så skönt att ha sagt det, trots att jag inte riktigt vågat berätta precis i vilken omfattning det handlar om. I övrigt berättar jag precis exakt allt för honom, detta är det enda som jag inte riktigt vågat berätta för honom fram till nu. Jag ska försöka vara tålmodig och ge honom tid och framför allt förståelse, för mig känns allt det här så självklart för det är någonting som följt med mig sedan barnsben (då i betydligt mindre omfattning), men för mig känns det bara som något fint och positivt, och jag vill förmedla honom den känslan. För honom är det å andra sidan så inrotat att det är någonting mörkt och negativt. Kanske när han ser att jag fortsätter att vara samma gamla Maria som innan så vänjer han sig så småningom...