# Vuxna barn!! Author: [Borttaget] Jag har ett problem,kanske någon här inne på ÖN kan hjälpa mig med.Det är så att jag har en son på 27,känner att han inte mår så bra.Jag har varit ensam med honom under hela hans uppväxt.Har alltid varit han och jag.Så vi har nära band i mellan oss. Men han har alltid velat skydda mig.Han vet att jag mår dåligt och blir ledsen,om han inte mår bra (vilket dom flesta,som är föräldrar känner igen). han har svårt att komma till mig,med sina problem.Det var lika i skolan,jag fick dra ur honom,när jag märkte att något inte stämmde Han har haft det tungt och jobbigt  i skolan. Blev mobbad under hela sin skolgång.P.g.a han har  Damp eller ADHD som man numera säger.Var lite annorlunda.Och hjälpen från skolan,kan man glömma,ja..det kändes som han blev syndabocken även för läranan. Men nu till problemet,jag känner att han inte mår så bra.Även om man ger sken av att allt är bra.Så känner jag hans smärta.Tror dels kan beropå,att han inte han en riktig vän.Han har många vänner både tjejer och killar,men ingen riktig vän.Sedan tog det slut mellan han och hans flickvän,för snart ett sedan.Dom var ihop väldigt länge. Jobbet som han trodde på skulle leda till något fast,blev heller inte som han väntade sig..Jag vet, att om jag försöker närman mig honom,så skrattar han bort allt!! jag vet också att han alltid saknat  sin far,även om  han aldrig velat medge detta.Men det är heller inget som han vill tala om.Så vad gör jag?? Även jag börjar må' dåligt när jag inte när ända fram till honom.Jag vet att han älskar mig,och vi kan prata om mkt..om sex,tjejer.m.m.Men när han mår dåligt,vill han på något vis skydda mig.efter som vet att jag blir ledsen för hans skull.. har någon ett bra råd att ge?? Kram//molly ## Comment 1 Author: Tarotsanna Skriv ett brev till honom där du berättar hur du känner. Hoppas att allt löser sig till det bästa! Lycka till! Kram Sanna ## Comment 2 Author: galdra Hej Molly 57.Ja det här känner väl dom flesta föräldrar igen.Det spelar ingen roll hur gamla våra barn blir-man är ändå orolig för dom.Jag är ingen specialist,men jag brukar "trösta"mig med att man kan inte hjälpa barnen med alla problem.Dom har kanske karma eller egna val som ska uppfyllas för att lära sig och att kunna gå vidare i sitt liv.Man kan bara finnas där när dom behöver en. Lycka till och kramar. ## Comment 3 Author: Perla #0 Om du vill kan jag i ett pm skicka några frågor till dig som du kan fundera omkring. ## Comment 4 Author: fru_L #0 Det jag brukar göra när någon i min närhet mår dåligt och det inte fungerar med kommunikation är att BE EN BÖN för denne. Be GUD att ta över, för problemet är mej för stort  och be om att allt ska ordna sig för alla inblandades högsta bästa. sen kommer det viktigaste och svåraste, nämligen att bara släppa taget och inte fundera och "ällta" problemet nåt mer. Ha din högsta tilltro till att högre makter går in och ta över. Jag har varit med om många "mirakel" genom bönens kraft. Det är också viktigt att bönen kommer från ditt innersta hjärta och att man inte gör den i "förbifarten" när man har fokus på något annat. Kram Kicki ## Comment 5 Author: SEViking Låt grabben växa upp och förbereda sig för livet, han e ju 27 år och skulle kanske bara må sämre om han fick springa till mor å få tröst. Visst bryr man sig och vill hjälpa på alla sätt, men en 27-årig son blir nog mest stjälpt om mamma daltar med honom. Å mamman kommer ju inte alltid finnas där heller. SEV ## Comment 6 Author: [Borttaget] Ja det var också ett svar!! Det just det jag skriver.Han har ALDRIG springet till morsan,för att få hjälp.Inte ens under hans skolår där han blev mobbad hela tiden.Jag såg att något var fel,och fick verkligen dra ur honom vad som var på gång. Det var så illa att han till och med bliv misshandlad utan att min son sa något.Såg att något var fel,men nådde inte fram till honom.Så att springa till morsan är liksom inte hans grej Och efter som jag varit ensam med honom under hans uppväxt,har han fått tagit ett större ansvar än många andra.Kan själv  många gånger tycka, att många inte litar på sina barn/ungdomar.Hade just en sådan diskussion ,med en arbetskamrat,som verkligen över beskydda sina barn.Sonen har tidigt fått tagit ett större ansvar i hemmet(städa,handla,tvätta och laga mat vilket han är jätteduktig på) Jobbade ofta obekväma arbets tider och långa pass.Så för att få varadagen att fungera "måste" han hjälpa till mer än många andra i hans ålder. Så bortklemad är inte Kram//molly ## Comment 7 Author: SEViking Nä, bortklemad är han inte. Men ändå är han 27 år å mamma vill att han ska säga vad som tynger honom så att hon kan försöka ställa allt tillrätta? Låter lite som en överbeskyddande mamma, och då på ett annat sätt å se sakerna, bortklemad. Hoppas du förstår att jag ionte skriver detta så hårt och rått för att vara elak eller så ont såt. Det är bara så att enligt min uppfattning så ser det så ut som att du är överbeskyddande. Säkert har det sina orsaker, och behöver inte vara på ett negativt sätt. Men nog tror jag att du blundar för "dom hårda orden" som "överbeskyddande", att själva orden för med sig så mycke negativt. Men jag som inte sitter i din båt ser det ur en annan synvinkel och vill gärna definiera det som överbeskyddande. Ibland måste man blunda för sin egen välgärning och omtanke och se det ur en objektiv synvinkel. SEV ## Comment 8 Author: SEViking Självklart skall du finnas där om han behöver eller söker hjälp, men nog är det god tid att han får lära sig ta det steget självmant. SEV ## Comment 9 Author: [Borttaget] Kanske man är en höns mamma då!! Men det är jag gärna i så fall.Jag är nog sån person,att jag vill att mina nära och kära ska må'bra.Vet själv klart ,att jag inte kan kan hjälpa alla(även om jag gärna skulle)andra minst min son.Vissa misstag måst han få göra,vilket också  han har gjort.Även jag gjort  mina misstag,som alla andra. Tycker inte att det konstigt,att man vill stött och hjälpa,om det ligger i min makt.Jag är nog också som min son..hjälper gärna,andra ber sällan själv om hjälp.Ger heller än tar.Men jag tror nog att jag inte är ensam om detta.Jobbar inom vård yrket,där vi kvinnor gärna slår knut på oss,själv för att få det att gå i hop.Lite folk och vård behovet stort.Då ger man, mer än vad som är bra alla gånger.Man tänker på dem man vårdar,.(till arbets givarnens stora glädje,hur skulle det annars gå i hop![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif)) Inte  undra på att vi kvinnor går in i väggen.Vi kanske borde bli mera som männen,sätta gräner.Hit, men inte längre.Inte nog vi ställer upp på jobbet till 110% sedan har vi alla MÅSTEN i hemmet också.Ta hand om barnen, i många fall  sjuk föräldra eller svärföräldrar.Plus allt annat som vi tar på oss.  Kram (från en höns mamma) molly ## Comment 10 Author: rosmarin90 Hej Molly Jag bryr mig också väldigt mycket om mina vuxna barn. Finns där när de behöver mig och jag skickar healing till de när det behövs. Jag har två döttrar och de pratar gärna av sig med mig. Så jag förstår att du oroar dig. Barn är alltid barn för en, hur gamla de än blir. Visa att du finns där för honom om han behöver prata. Säg att du älskar honom. Hönsmammor är i mina ögon såna som gör allt för sina barn och inte låter de ta nåt ansvar. kram Rose ## Comment 11 Author: [Borttaget] \# 10  Jag  tog tjuren i honen![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif) Och pratade med honom.Det var inte så farligt! Men att  han hade vissa funderingar.Tror också han tyckte det var skönt att få prata om detta.Då kunde vi se på problemet från lite olika håll!! Sedan är det ju upp till honom att lösa det. Dela glädje är dubbel glädje..Men man kan väl också dela beskymmer,det är inte så tungt då.Men ska jag ransak mig själv är jag nog också dålig på att be om hjälp.Även om jag med åren blivet bättre.Ensam är inte alltid stark..  Tack för dina (era) uppmuntra orden  Kram//molly ## Comment 12 Author: Clary Hej Molly57. Med tre vuxna barn som jag varit själv med, förstår jag precis vad du känner. Hönsmamma tja det beror väl på vad man lägger in i de orden, som mamma kan man nog aldrig låta bli att försöka hjälpa o ställa tillrätta. Som du säger, ensam är INTE stark så varför skulle våra barn vara det? Kram ## Comment 13 Author: rosmarin90 #11# Va bra att du tog tjuren vid hornen. Ibland är det bra att bara få prata om sina bekymmer. Man ser klarare på de då. Dessutom behöver alla vi människor få känna och veta att vi syns. Att nån ser en och att nån ser att man har bekymmer. får man bara prata ut kanske man får lättare att välja väg eller reda ut det som oroar en... Skönt för din son att han har en sån fin mamma. kramis Rose ## Comment 14 Author: Tuva-Lena #11 Jag tror att du berör problemet där: Har din son fått känna sig behövd av _dig_? Om inte, så kan just det vara anledningen till att han helst vill lösa sina problem själv. Han vet ju också att du kan bli ledsen när du får reda på saker som han upplever jobbiga. Då undviker han självklart, in i det längsta, att berätta för dig. Han vill ju inte göra dig ledsen. Men låt även honom få känna sig behövd. Då tror jag att han kommer tidigare nästa gång han behöver dina råd. Som du själv säger: delad gädje är dubbel glädje, men kanske skall man också dela bekymmer med varandra. Och dom blir dessutom inte dubbelt så stora, utan bara hälften så jobbiga om man får anförtro dem till någon :) ## Comment 15 Author: SEViking #9 Vilken fin förklaring, men nåt ditåt är väl dom flesta föräldrar. Sätta gränser?? Har du inte haft gränser? Jag har gränser, å som alla andra föräldrar så tänjs dom ibland. Hönsmamma, är det hur du själv ser dig? #10 Jag tror dom flesta bryr sig väldigt mycke om sina barn även om barnen hunnit bli 50. #11 Va skönt att det löste sig då #12 Som ensam pappa till tre vuxna barn så förstår jag åxå men ändrar ändå inte åsikt i mina tidigare inlägg. SEV ## Comment 16 Author: tinkerbell Jag har tre vuxna barn o finns där för dem,oroar mig o försöker hjälpa om de behöver det.Har märkt att barn talar lättare om sina bekymmer med ,syskon kompisar,så där kunde det vara bra om han hade en jämnårig att tala med.Kom ihåg hur du var själv i den åldern man ville inte tala om allt med sina föräldrar.Bor han hemma?Tror att det vore enklare för honom att få kontakt ,bjuda hem någon till sitt eget......Hoppas att det ordnar sig. ## Comment 17 Author: Tuva-Lena #16 Jo, så kan det nog vara. "Vänner är som änglar, som lyfter en när ens egna vingar inte bär". Förutsatt att man vågar dela sina bekymmer med dem. Man vill ju inte avvika allt för mycket. Jag anförtrodde mig till min mormor, en "stadig" dam med båda fötterna på jorden. Min mamma ville jag inte gå till p g a att hon, som jag skrev i mitt tidigare inlägg, blev så ledsen/frustrerad av att jag mådde dåligt. Då fick jag dåligt samvete över att jag gjort henne ledsen. (varför kan jag aldrig knipa igen...?) ## Comment 18 Author: zeretki Ja, det är svårt mellan barn och föräldrar. Jag vet inte vad jag ska ge dig för råd, förutom att umgås med honom, hitta på roliga saker, kanske försöka uppmuntra honom att gå med i någon förening och skaffa kompisar? Tycker du att han mår för dåligt så kanske han borde gå och prata med en terapeut, kurator eller någon? Jag tror det är svårt att tvinga någon att prata om dom inte vill det. Jag är själv en sån person som har svårt att tala om när jag mår dåligt, och vill jag inte så går det inte att tvinga mig. Jag sluter mig som en mussla när någon frågar för mycket... ## Comment 19 Author: [Borttaget] #15 Jodå jag har tidigt satt gräner!! Och jag vet att grabben klara av saker,som många av hans jämn åriga inte skulle fixa!! Var inte orolig alls när han flyttade hem ifrån.Visst att han skulle klara det utan att springa hem till mamma,för att få mat eller få tvätten fixad. Där jag försökte förklara för dig.att jag som person (på gott och ont ) vill att mina nära och kära ska må' bra.har också brännt ut mig på jobbet mycket pga detta.Men jag har blivet mkt bättre nu.Nu mera kan jag låte bli att alltid finns där för vänner,kompisar och famlijen.Ha insett att jag inte kan hjälpa ALLA!! Men min son kommer jag försök,  att  finns där när han behöver mig Men påstår nog fortfarande att vi kvinnor gärna,tar på oss för mycket när det gäller familj och vänner. och det sociala nätverket vi runt oss. Det  med hönsmamma var väl det du menade mellan raderna. Men det är okej,för min del...Jag är kanske en hönsmamma..men inget jag för den skull skäms. Hade min son någon annan,än mig att gå till skulle jag vara mycket glad.Den han tidigare ofta gick till,är borta sedan ett par år tillbaks.Hon var ett stort stöd för honom..och han för henne. Ha' det så gott i sommar ![Cool](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cool.gif)värmen  Kram//molly ## Comment 20 Author: [Borttaget] #18 Kompisar har han..är väldigt social.Får lätt vänner.Och jag skulle nog inte kunna fixa vänner åt honom.Men riktig bästis,har han inte.Men det kan jag inte fixa åt honom![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif).Hitta på roliga saker,hur får man en grabb på 27 att hänga med morsan på något![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif) kul?! Visst umgås vi,men när det gäller hitta på något kul och trevligt.Då är det vänner/kompisar som gäller.Skulle tro att han skulle tycka att det vore pinsamt om vi skulle "hitta" på något.Frågat tidagare om vi skulle göra en resa,men då vill han ha' en kompis med...att enbart åka med morsan var tydligen ingen höjdare.Men det är helt okej för min del. Kram//molly ## Comment 21 Author: SEViking Jag menade inte hönsmamma mellan några rader. Jag försöker skriva så klart som möjligt. Men nu är det ju löst, allt e toppen. Ha de gott du me SEV ## Comment 22 Author: zeretki #20 Ja, då missförstod jag dig för jag tolkade det som att han var väldigt ensam av sig och inte hade några vänner. Men det har han alltså då. :)