Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Alternativmedicin, hälsa m.m. Andar/Spöken Andlighet Barn i Andevärlden Barn/Ungdomar Bok- och filmtips Dagens Ros / Dagens Kram Dikter, visdomsord Drömmar/Drömtolkningar Foton Frågor ang. sajten, funktioner m.m. Healing iFokus-information Info från admin Kurser Länktips Medialitet Meditation Medium Musik Mytologi/Naturväsen Mässor, storseans, arrangemang, träffar Ny medlem/presentationer OT Bildgalleri OT från tråd Off Topic Oförklarade Fenomen Redskap: tarot, pendel, kristaller m.m. Reinkarnation/Tidigare liv Seans - upplevelser & frågor Sorg Tips & Råd TV/Tidningar/Radio m.m. Tävlingar och lekar på sajten och iFokus Undersökningar UFO Upplevelser Videoklipp Övningar Övrigt
Berättelser

Ljuset efter tunneln - en fantasyberättelse

2012-08-07 20:47 #0 av: Fjäril

Vi tackar en av våra medlemmar för en spännande, fantasifull och för en fantastiskt bra skriven novell - som vi med glädje publicerar här på vår sajt. Tack till dig!

Nycklarna

Intensivt och utan förskoning drev rytmen henne framåt i en obeveklig spiral. Sidorna pressade allt hårdare framåt, nedåt fastän ingen riktning fanns, bara sammanpressningen, trycket mot bröstkorgen och hela kroppen. Hon visste att hon hade en uppgift, men måste det göra så ont?

Just när hon kände att hon inte orkade mer var allt över. Ljuset, det skarpa, stickande, vita ljuset. Ljud som nådde hennes hörselorgan fick henne att rycka till.

”Grattis, det är en flicka”

Tolv år senare:

Throi fick syn på dem igen, de oklart strimmiga. Strecken i deras uniformer tycktes gå i och ur varandra så de blev ett enda dallrande något när de kom i grupp, på en gång samma och åtskilda.

Ka-h-en, hennes mormor, tog henne åt sidan. Kommunikationen var ordlös, inte dra åt sig deras uppmärksamhet, inte överföra telepatiskt, inte visa känslor. Hon visste att de lydde under Styrarna. Och att de inte var onda, inte egentligen, bara så förtvivlat.... rädda?Throi kunde inte känna deras tankar eller känslor, om de hade individuella sinnen eller om alla lydde under Klossen. Ko-h-lmi stod blick stilla vid hennes sida och morrade bara svagt.

Tre år senare:

”Här är en, en stor!” Io-h-ps ivriga röst ekade från vasskanten. Throi förstod att han hittat en groda. Klassen skulle ha sin obligatoriska grodobduktion senare idag. Det var deras uppgift att finna materialet. Throi tyckte inte om det. Nej, mer än inte tyckte om, hon led av det. Grodorna skulle hellre simma fritt i sina outgrundliga vatten. Hon visste att Io-h-ps var av samma åsikt och hellre betraktade grodorna än fångade dem till oblitt öde. Han var av Styrar-familj men han retade henne åtminstone inte.

Ko-h-lmi, Throis strävpälsade svarta hund, skuttade obekymrat efter trollsländor och s-tänkflyn.

”Vad är det här”? Nu lät rösten förvånad. Grodan hade tagit sin tillflykt till ett hål under en sten. Där, alldeles i kanten!  Io-h-ps drog upp ett märkligt format föremål och vände det undrande i handen. Throi visste vad det var. Det var den fjärde nyckeln. De  tre andra hade hon, enligt Ka-h-ens anvisningar, noga gömda i ett knyte under kristallhärden där hemma.

En minut senare:

Dimman. Den kom oftare nu för tiden. Dimman omslöt dem med sin fuktiga, kalla, livsslukande råa luft och hindrade dem från att se vägen. De sprang, på känn, på intuition, på Throis inre radar för att komma undan i tid. Men utan Ko-h-lmis uppmärksamhet och primitiva instinkt som varnade dem, hade de rusat utför Stupet.

Femton minuter senare:

Eleverna satt redan vid sina ljusbord och arbetade när Throi och Io-h-ps flämtande efter språngmarschen stormade in i salen.

See-h-ker, Lärarinnan, såg ut att dra en lättnadens suck. Men hon kommunicerade inte telepatiskt. Throi såg ändå i hennes ögon att hon visste att den fjärde nyckeln var funnen. Blicken var på en gång triumferande, sorgsen, bävande och så full av visdom och godhet att Throi bländad tittade bort, över ljusborden där elevernas händer redan spelade i luften i en ljudlös symfoni av ord.

”De Strimmiga var här och frågade efter dig”, viskade en av eleverna. ”See-h-ker svarade att hon inte sett till dig idag”.

En månad senare:

Nu när telepati och kontakt över dimensionsgränserna var förbjuden måste all kommunikation ske via röst-uttalade ord och ljusborden. Throis föräldrar, liksom många andra, hade förts bort av de Strimmiga och några andra, mörkare som Throi inte sett förut.

Ka-h-en vakade över henne, dag som natt, sittandes vid sitt ålderdomliga hantverk där hon tvinnade trådar med hjälp av metallpinnar till fantastiska färggranna ting, med den blida och kärleksfulla blicken långt borta. Throi betraktade henne ibland. Mormor var en omistlig del av hennes liv men ändå en gåta. Satt Ka-h-en också och vävde ihop världarna, dimensionerna, drömmarna, ordlöst med sina trådar och pinnar?

En vecka senare:

Tiden gick allt snabbare nu. Hon visste det, hon kände det. See-h-ker såg allt oroligare ut fast hon försökte dölja det inför eleverna. Blicken flackade, liksom gråare än annars. Kanske var det för att hon inte fick använda alla sina sinnen, trodde Throi. Eller så var det Dimman.

Två dagar senare:

Ka-h-en hade stigit upp tidigt. Trots förbudet hade hon suttit en stund i skydd av Trädet och bett en bön medan det disiga solljuset långsamt, dröjande, nådde Jorden och började värma den. De fuktiga ångorna steg ur gräset. När den andra solen just skulle visa sig med sitt svagare ljus gick hon lugnt in och väckte Throi.

Hon höll knytet med nycklarna i båda sina händer, uttalade tyst en uråldrig välsignelse och räckte över det till Throi utan ett ord men med blicken varm av oändlig kärlek.

En timme senare:

Throi visste att allt var som det skulle. Allt var enligt det Utsagda. Detta var något som skulle hända. Ändå kände hon sig nästan illamående av fruktan. Det var så stort alltihop, så mycket större än hon själv. Det var hon som hade nycklarna, men sedan? Tvivel och misströstan började komma närmare hennes aura, just det hon visste att hon måste hålla undan.

Eleverna satt vid ljusborden helt uppslukade av sina arbeten när de Strimmiga trädde in, följda av de Mörka. Allt stannade upp. Throi visste intuitivt att det var henne de sökte. Hon mötte See-h-kers blick. Hon visste det också.

Throi höll knytet hårt mot sitt bröst, reste sig dröjande och gick sakta mot utgången. Benen kändes som fyllda av korallsand och hjärtat slog hårt. Var tiden inne nu?

”Stanna” befallde de metalliska rösterna och DE förflyttade sig emot henne. Hon stod som fastfrusen i golvet när en av de långa mörka beredde sig att gripa henne. Sedan hände allt på en gång. Io-h-ps handlade snabbt. Hon såg i ögonvrån hur han blockerade vägen mellan henne och den Mörka. Throi vaknade ur sin förlamning, flydde, flög, sprang som hon aldrig gjort förut med knytet i famnen. Vad hon inte hann se var att de andra eleverna slöt upp bredvid Io-h-ps och hindrade de Strimmiga och Mörka att följa efter henne. Åtminstone så länge att hon fick ett försprång. I hennes huvud ljöd See-h-kers telepatiska röst som en spröd melodi: ”Den femte har du vid ditt hjärta!”

Fem timmar senare:

Ko-h-lmi hade kommit som från ingenstans. Hans instinkt hade väckt honom. Utan svårighet hade han nosat sig fram till henne och sprang bredvid. Throi var tacksammare än någonsin förr för hundens vänskap och varma päls. Han skulle följa henne i vad som än väntade.

De närmade sig nu. Det kändes på den allt råare luften, den egendomliga frätande lukten och den metalliska lystern i det ljus som silade sig ner och nådde marken genom den allt mer kompakta molnhättan av kemikalier.

En halv timme senare:

Där var den. Nere i dalen såg hon den, Klossen! En gång hade även Klossen varit en kupol förankrad med rötterna i marken och energignistor från Himlavalvet, som de andra byggnaderna. Nu svävade den en bit ovan marken, enorm, avvisande i sin metalliskt skinande vithet. Utan regnbågsfärger, utan kontakt med Jorden. Strimmiga och Mörka vällde ut och in, till synes planlöst som invånare i en kupa. Throi kunde inte bestämma sig om den skrämde henne eller inte. Den var ett hot mot hela den kända delen av världen, men den var inte ond. Den bara livnärde sig på känslor och den blev aldrig tillfredsställd. Så här nära, så oåtkomlig och ointaglig och hon kände nästan…… medkänsla. Så isolerad, så utan rötter….

Ko-h-lmis nos mot hennes hand återförde henne till nuet. Hon hade ett uppdrag.

Men Throi var trött nu och fick kämpa mot missmodet. Klossen var omöjlig att ta sig in i. De hade kommit långt men tröskeln var för hög, uppdraget syntes omöjligt.

En minut senare:

En fjäril med kopparglänsande vingar fångade Throis uppmärksamhet. Den svävade framför henne i ögonhöjd, liksom prövande. Vingarna tycktes omgivna av ett klart sken. Ko-h-lmi viftade sakta på svansen.

”Kom! Det finns en väg” hördes fjärilens telepatiska viskande .

Halvtimme senare:

Throi kunde knappast ta in att de var framme vid målet. Där framme var den, hemligheten. Hon visste nu intuitivt vad hon måste göra. Nycklarna som en gång avlägsnats från styrbordet måste sättas tillbaka. Med Ko-h-lmi som ett betryggande ankare vid hennes vänstra ben närmade hon sig. Där! Hon såg fördjupningarna där nycklarna hörde hemma, tog upp knytet och lade dit den första. Den passade. Naturligtvis passade den! Men tiden var knapp. Ett högfrekvent ljud började borra sig fram och golvet skakade först lätt, sedan allt starkare. Fort, den andra nyckeln! Som ett pussel växte upp framför hennes ögon! Tredje nyckeln! Pusslet vreds, växte, lyste, vibrerade, tonade in i dimensionerna i hänförelse och känsla av uppfyllelse. Samtidigt …Dimman omslöt dem, kallare, råare. Marken skakade nu okontrollerat, tjutet hotade spränga hennes öron och hela henne. Förvirring! Fjärde nyckeln! En virvel tog form, en spiral av kraft i oändlig skönhet. Throi lyckades även i kaoset notera att det var Livets spiral. Men det var inte avslutat ännu, pusslet krackelerade, gick i och ur sin fulländning – tjutet! VRÅLET i vanvettigt motstånd och protest! ”Den femte har du vid ditt hjärta!” Throi tänkte inte längre men mer kände än hörde viskningen och böjde sig snabbt över pusslet, pressade sin bröstkorg mot det och allt exploderade i ett vansinne av virvlande atonal dissonans och en obeskrivlig smärta där hon nästan gav upp när Ko-h-lmi hoppade upp på hennes rygg och pressade henne neråt. Obevekligt vidare, framåt, nedåt där ingen riktning fanns, ingen början, inget slut.

Ljuset:

Ljuset. Det milda, magnifika, astronomiska. Utan ord glittrade och lyste See-h-ker-san i ljuset. ”Allt är som det ska vara, fullbordat, Throi-san, var hälsade”…..


Källa bild: http://www.publicdomainpictures.net/

 

Sajtvärd på Övernaturligt, medarbetare på Andlig Skepticism

Anmäl
2012-08-13 17:43 #1 av: Fjäril

Eftersom den här ligger på startsidan är det lätt hänt att man missar den.

Jag puffar upp en fantastisk berättelse!

Sajtvärd på Övernaturligt, medarbetare på Andlig Skepticism

Anmäl
2012-08-16 09:38 #2 av: [sökerskan]

oooj vilken häftig novell! vilka resurser ni har på denna sajt!

den är som en dröm...som en väv

kuben som svävar utan markkontakt...

och nyckeln som fanns i hjärtat...som smärtsamt måste möta motståndet för att kunna slutgiltigt öppna upp. hunden som hjälpte till för den sista ansträngningen.

är kuben synonymt med matrisen?

Tack för denna vackra fantasyberättelse!

Anmäl
2012-08-18 08:08 #3 av: Magi-cat

#2 fin tolkning, sökerskan! Som en dröm är det....

(eftersom skribenten är anonym är det nog meningen att man får tolka själv...)

I drömmen är det så, att den kommer som fragment där allt blandar sig i tid och rum. Var man lägger förstoringsglaset på väven är egentligen egalt eftersom allt stort avspeglar sig i det lilla.

Jag tror att huvudtemat är födelse-död. Finns det födelse-död som något definitivt eller är det events på en skala? Båda sker genom en "tunnel" under viss vånda som en transformering innebär. I båda kom man ut i ljuset. Men det fanns ingen definitiv början och inget slut, man kommer bara "fram".

Det ar fullt av arketyper, som det ofta är i drömmar. Throi, huvudpersonen, ser jag som Barnet/Narren/Dåren i tarotleken. Han/hon som är ny i världen, men inte ny, som har ett "uppdrag", att leva. T.o.m. Stupet är med, och hunden, budbäraren mellan världarna enligt myterna. Hunden som får en avgörande betydelse på slutet när hon vacklar i sina föresatser, hunden ingriper.(Räddade dem från Stupet också, vad nu det kan vara. Den rätta vägen med hinder?) Är hunden i slutscenen en del av det inre jaget, det ursprungliga instinktiva?

Tänker också på Sam i Sagan om ringen. Ickehjälten, tjänaren, som egentligen reder upp hela situationen.

Nycklarna är ett mysterium och man får egentligen inte reda på vad de är. Instrument som passade i en mekanisk mojäng i kuben eller "instrument" som stämde en ton, en frekvens? Den sista, avgörande, fanns i hjärtat. Kanske har vi alltid lösningen med oss som närmast, i hjärtat, i känslan, det emotionella, det ogripbara .....

Kuben där, påminner om the Borgs, det blir ju ofta en blandning av allt i drömmar. Svävar över marken, har tappat kontakt med det jordiska, sina rötter. Logik, strikt logik utan känslor vill "assimilera" andras, drar åt snaran allt mer och blir aldrig tillfredsställd - den har inte kontakt med jorden, med ursprung och det enormt stora, tror sig vara sig själv nog och ha rätt att "gripa" alla som inte följer Kuben, slimma in dem. Bara en tanke....

Hjärta ""Myths address the fundamental enigmas of our existence and help us try to make sense of our lives..."

Anmäl
2012-08-21 09:42 #4 av: [sökerskan]

#3 gillar din tolkning...kuben som aldrig blir tillfredställd...intressant!Cool

Anmäl
2012-08-21 09:57 #5 av: Magi-cat

#3 Kul att du tyckte tolkningen var intressant. Glad

Kan det vara som att när man tappar kontakten med jorden så tappar man kontakten med Livet, livsgnistan. (I berättelsen syntes inga gnistor mot skyn heller, som det gjorde från andra kupolerna. Hmm...kupoler rundade, Kuben fyrkantig...)

Samtidigt som något fattas, en del av en själv (nycklarna? till helheten?) och i sin brist och förtvivlan börjar Kuben med allt hårdare "assimilation", mer logik, trycka ner känslor men den får aldrig nog...inte förrän helheten är återställd....och allt börjar på nytt.

Kanske är det hjärtats "ton" (nyckeln vid hjärtat) som är det avgörande för helheten, kontakten med Livet, skapelseenergin, inte vänsterhjärnans tidsbundna logik. Och förankringen.

Ja, det är roligt att spåna lite....Cool

Hjärta ""Myths address the fundamental enigmas of our existence and help us try to make sense of our lives..."

Anmäl
2012-09-05 07:42 #6 av: Magi-cat

Ändrade rubriken efter önskemål, så den säger lite mer vad det handlar om....

Hjärta ""Myths address the fundamental enigmas of our existence and help us try to make sense of our lives..."

Anmäl
2013-06-06 22:44 #7 av: Fjäril

Eftersom at jag tycker att den här är så bra så lyfter jag upp den igen!

Sajtvärd på Övernaturligt, medarbetare på Andlig Skepticism

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.