Jag har aldrig sett mig själv som andlig och har  varit ganska skeptisk till övernaturliga fenomen - fram tills nyligen. 

Det hela började förra sommaren. Jag skulle träffa en ny läkare och hade förväntat mig att hon skulle vara kompetent och förstående samt hjälpa mig med de saker jag behövde hjälp med. Med andra ord hade jag förväntat mig att läkarbesöket skulle vara ett helt vanligt läkarbesök, inte att det skulle vara början på de starkaste och mest smärtsamma känslor jag någonsin upplevt. 

Redan på vägen till besöket kände jag dock att jag var ovanligt spänd och på ett annorlunda sätt. Det var inte renodlad nervositet, utan snarare nervositet blandad med någon slags upprymdhet. När jag sedan satt i väntrummet och läkaren kom och ropade upp mig så tyckte jag genast om henne, fastän jag aldrig träffat henne förut, fastän vi inte sagt mer än "hej" och trots att hon ju vid tillfället befann sig i en yrkesroll. 

Efter en kort stund i den här människans arbetsrum upplevde jag någonting som jag aldrig tidigare upplevt, nämligen en slags igenkänning, fast inte igenkänning som i t.ex. liknande intressen, liknande livssituation eller andra "vanliga" saker (sådan igenkänning har jag upplevt). Det jag upplevde var själslig igenkänning, att den här personens själ var extremt lik min. Efteråt hade nervositeten försvunnit, men känslan av upprymdhet hade blivit ännu starkare. 

Under hösten och vintern träffade jag henne två gånger till och känslan av själslig igenkänning blev bara starkare och starkare. Trots att jag fortfarande inte visste någonting om henne som person så kände jag hur oerhört mycket jag tyckte om henne och det var som om känslorna kom djupt, djupt inifrån. Det handlade inte om förälskelse, utan det kändes mycket, mycket djupare än så. Det var, och är, fortfarande väldigt svårt att sätta ord på. 

I våras träffade jag henne en fjärde gång och då berättade hon att hon skulle sluta på den aktuella arbetsplatsen. I samma stund som hon sagt orden hamnade jag i någon slags chocktillstånd där jag betedde mig väldigt rationellt hela mötet, men i själva verket tänkte jag bara på att jag aldrig skulle få träffa henne mer. 

Efter mötet kände jag mig galen. Hur kunde jag bli så förtvivlad över det här? Det handlade ju "bara" om en läkare… Det gjorde dock ondare och ondare i själen och på kvällen släppte allt och jag bara grät och grät. Jag, som generellt sett har svårt att släppa ut mina känslor, upplevde det som om alla kranar slogs sönder och allt vatten sprutade ut. Aldrig någonsin har jag känt så stark förtvivlan och sådan själslig smärta!

Jag grät i flera dagar och till slut bad jag om att få träffa henne en sista gång, vilket jag fick. Den gången vågade jag mig på att ge henne ett kort där jag bl.a. tackade för allt. Jag skrev också en specifik sak som jag tycker om med henne (vill inte skriva vad här, då man aldrig vet vem som läser). 

Sedan jag träffade henne för sista gången har jag känt sådan oerhörd själslig smärta och fastän jag bara träffat henne fem gånger, och dessutom som läkare, så saknar jag henne så mycket att det inte finns några ord. Jag har ALDRIG upplevt något liknande och känslorna är enorma. Nu har det gått mer än två månader sedan vårt sista möte, men känslorna och saknade svalnar inte - tvärtom. Allt blir bara starkare. 

Kan hon vara vad som brukar kallas för en "själsfrände" eller är jag bara knäpp?