Känner mig splittrad
Känner mig splittrad just nu, tankarna går av och an. Mitt känsloliv är en enda röra. Jag skrev ett inlägg här tidigare på iFokus efter att min pappa gick bort den 20/7-14. Redan några veckor efter hans bortgång kunde jag känna av honom. Dock var jag så upptagen i mitt sorgearbete att jag inte fick någon kontakt med honom. När det värsta hade lagt sig bestämde jag mig för att börja meditera som jag gjort tidigare. Under meditationen fick jag kontakt med pappa! Min första känsla var att han hade fått hjälp för att komma i kontakt med mig, då han behövde få några saker sagt som var av vigt. Han hade fått se/ känna hur hans beteende hade påverkat oss i familjen då han var i livet och hur dåligt jag hade mått. Främst av anledningen att han inte kunde be om ursäkt. Nu var han sorgsen och hans tårar kom fram genom mig, han bad om ursäkt för att han fått mig att må så dåligt. Denna ursäkt har jag väntat på att få höra i många år, känner att jag kommer att kunna gå vidare på ett helt annat sätt efter detta. Nu till punkten där jag känner mig splittrad, jag sörjer pappa för att han inte längre lever men samtidigt vet jag att han fortfarande finns! Det känns så konstigt att prata om honom som om han är borta. Finns det någon som känner igen sig i detta? 🌺
Jag beklagar din fars bortgång men skönt att du fick prata med honom på det sätt du gjort. Hade själv önskat att jag kunna kommunicera med andevärlden. Du frågade om någon känner igen den känslan, och ja, jag funderade kring det hela senast igår faktiskt.
våra historier är lite olika men känslan av att vara splittrad tror jag är densamma. Kortfattat så gick min morfar (han var mer som min far än vad min biologiska far är) hastigt bort i cancer den 10 juli nu i somras. Saknaden efter hans fysiska närvaro är stor men känns konstigt att sörja någon som en vet lever vidare på annat håll. Jag tycker precis som du att det känns jättekonstigt att prata om min morfar som om att han inte finns. På något sätt så är det om jag sörjer enbart de saker vi kunde göra när han fysiskt fanns vid våran sida, så som att spela kort eller sitta och prata eller umgås över ett korsord. Så ibland känner jag rent av nästan dåligt samvete mot min mor och mormor som fortfarande är djupt sorgsna att jag själv redan accepterat faktumet att hans kropp är borta men att han ändå lever vidare fast i en annan icke-fysisk form.
Nu vet jag inte om du känner dig klokare? Men du är iaf inte ensam om att känna dig splittrad
kram
Vad skönt att du äntligen fick det du väntat på! Det måste vara en stor lättnad för dig. Det var väldigt klokt av dig tycker jag att försöka meditera och det gav uppenbarligen resultat.
Jag förstår vad du menar, den här splittringen. Ja det är svårt att acceptera att någon är borta, men det är här det andliga kommer in i bilden, i alla fall för mig. Jag har förlorat flera personer som betyder mycket för mig de senaste åren, och jag har funnit frid och lugn i det andliga genom att jag vet att de är här hos mig och vakar över mig. Kanske inte hela tiden, men de ser över oss det vet jag. Och det är jag säker på att din pappa också gör! Han skulle inte vilja att du var ledsen, utan att du ska vara glad och njuta av ditt liv. Kanske var det därför han kom till dig för att säga det här till dig. Han vill nog att du ska kunna gå vidare, men samtidigt veta att han älskar dig väldigt mycket och att han finns där! Se det som en trygghet.
Massor med kramar och energi till dig! Du klarar det här! ❤️
vad tråkigt, men har du sett honom glad som ande också