En sådan plats finns det oerhört många starka känslor och inte bara rädsla och hat. Det glöms bort. Samt allt annat som har skett här, hur och vad varje människa här har tänkt, allt sätter stora avtryck. Det finns mycket att lära av människan vid sådana här extrema förhållande som så många andra händelser.

Som jag skrev hur människor tänker, vad som är viktigt för varje människa, överlevnad, vägen till överlevnad och även den andra partens överlevnad och hur man klarar av sitt jobb, vad en del lever ut.  Lägrens existens och uppbyggnad var långt ifrån en slump.

Jag stödjer inte att det någon sin fanns något bra med detta. Och att det defintivt var fruktansvärt hemskt. Men sker inte krig och den här formen av utrotning eller naturkatastrofer (utan att man skulle kunna förhindra allt) så skulle det ändå hända något som tex epidemier. De behövs för jordens egen utveckling och kommer alltid att hända. Som en del hävdar att det ärmediums skyldigheter att kunna rädda människor från fruktansvärda händelser så kommer naturen ändå se till att det händer även om det visar sig vara på ett annat sätt.

Jo absolut, det känner jag av varje dag. Men det här var något utöver det vanliga.

Jag förstår vad du menar med att slumpen känns vek när större tragedier eller epedemier utspelas, kan låta rått men så är det säkert. Men jag tror också att vi skapar vår egen dag och vi kan alltid påverka historien. Förutbestämda riktlinjer, vet inte. Jag vet faktiskt inte, är kluven. Men saker och ting händer av en eller flera anledningar. LIte som ett spel, där vi är spelpjäserna. Vissa mäktigare än andra, men ingen större frlust för världen om jag skulle försvinna.

Jag själv hade nog inte klarat av att åka dit är för känslig.

Svaret hittar du inom dig själv. Maan brukar känna sig totalsäker. Eller om man säger . nej jag har inte levat denna tid kan man snabbt få en johooo känsla om det är så och om det inte är så då känner man ett nekande.

Jag fick känslan av att du levat denna tid när jag läser. Du var även kvinna har jag känslan av och glad och skattade mycket. Och du tog detta inte så hårt tills du i sista ögonblick förstod. Du var mer inriktad på få känns som om du absolut inte visste att du skulle dö. för ser en gumma. Tror du var väldigt gammal.

Men svaret finner du inom dig själv.

Jag ahde inte kunnat åka dit. är för känslig hade bara ramlat på marken av alla saker jag tagit in. Nää usch.

Ja fy ingen rolig plats att besöka om man är öppen.

För det är troligtvis inte andar man känner av när man besöker detta ställe.

Men däremot så finns det ju mängder av plats minnen av allt hemskt som har hänt där.

Precis som när man sysslar med psykometri där man läser av ett föremål och dess historia.

Så kan man läsa av ett hus eller plats på samma sätt så behöver inte vara ngn ande inblandad i detta.

Utan att man själv genom sin intuition läser av vad som skett på platsen.

Är man då öppen och kommer till en sådan plats som är präglats av så starka och hemska minne så kan det bli fruktansvärt jobbigt att besöka en sådan plats.

Jag har själv alldrig besökt detta ställe men flera av mina bekanta har varit där och varit öppna och berättat vad dom känt vid sina besök där.

Jag skulle nog själv välja att stänga ner och slippa uppleva allt det hemska om jag reste dit.

Lasse

tack o lov om jag får säga var jag förskonad från ett sådant öde. Mitt förra liv var jag egentligen inte involverad i kriget alls, mer än att leva i ovissheten och ransoneringar…. Så tack o lov inga minnen. Tillskillnad från min nuvarande make som var med i kriget och dog då…

usch ja jag var souix indian lika jobbigt det

Har alltid varit dragen till andra världskriget och mått väldigt dåligt över det eftersom jag har förstått att jag varit med under förintelsen och blivit illa behandlad. Nu känns det som att det är dags att ta tag i den biten och försöka minnas så att jag kan bearbeta det. Tror att det är delvis därför som jag inte kommer vidare i detta liv. Detta har påverkat mig så himla mycket och sorgen jag bär på går inte att beskriva. Var till Berlin för några år sedan (har alltid velat åka dit) och satt på ett tåg när tågföraren började gasta i högtalarna. Jag fick en sådan inre panik att jag ville kasta mig ut genom fönstret eller slita upp dörren. Men jag satt lydigt kvar och darrade. Berlin kändes verkligen som rätt stad, fast fel byggnader då. Har minnen från andra liv innan, men inga från det. Är nog för att jag inte kunnat hantera det innan. Känns som att det börjar bli dags nu.

Intressant med din berättelse och skönt att känna att man inte är ensam med sina upplevelser på något vis :)

Hej!

Jag var där i somras på både Auschwitz 1 och 2 Birkenau.

Jag fick ungefär samma känsla som dig.

På Auschwitz 1 kände jag inbjudan utanför bland husen, kände mig upprymd och som hemma.  Mycket konstig känsla med tanke på vad som försegick där en gång i tiden.

På Birkenau kände jag inte likadant men jag kände hela tiden att jag snart skulle hem, att jag bodde alldeles i närheten..

Jag blir inte klok på mina känslor där, det va mycket konstigt.

Jag är känslig som person men inte medial, därför undrar jag också var mina känslor kom ifrån. 

Har inte vågat dela med mig av mina känslor till någon förrän nu här i Fokus, eftersom jag söker svar precis som du.

Jag är glad jag hitta ditt inlägg eftersom jag känner igen mig i det känslomässigt.

MVH Ann-Mari

#8 

Ann- Marie alla mäniskor är mediala mer eller mindre. Kommer man till ett sådant här ställe med sådan historia och  så starka hemska minnen.  

Så är man då öppen vilket man blir helt omedvetet räcker det med intresset o att tänka på andevärlden,  se på tv om ämnet eller läsa om ande världen.

Så öppnar man automatiskt upp räcker du är här inne på forumet o läser så öppnar du automatiskt upp. 

Är man då känslig så har man väldigt lätt att känna av både plats minnen och andar. 

På ett sådant ställe där det är så starka känslor och är präglat av så starka känslomässiga minnen så behöver man inte vara speciellt känslig för att känna av detta väldigt starkt och det blir obehagligt. 

Många missuppfattar detta och tror det är onda andar och blir rädda av dessa obehagliga saker och händelser man känner av. 

Vi besökte ett hus där kvinnan i huset var jätte rädd för upplevde en ande som misshandlade henne och hom fick till och med blåmärken på kroppen av slagen. 

Vi kunde också känna av denna ondska och dessa slag men var inte ngn ande som gav oss slagen. 

Vid samtal med grannarna visade det sig att förra ägarna där hade mannen misshandlat sin fru väldigt svårt o hamnade på sjukhus och mannen fick ett fängelse straff för detta. 

Båda lever fortfarande i dag så var ingen ande kvinnan kände av utan minnen av denna misshandel. 

Men lärde kvinnan stänga ner och hon slapp att känna av detta längre. 

Så vi kan lära oss att hantera vår medialitet och själva bestämma när vi vill och när vi  inte vill känna av detta. 

Inga svårigheter utan väldigt enkelt räcker vi med tanken ber vårt inre att slippa känna av detta. 

Lika lätt öppnar du upp genom tanken och som sagt vad automatiskt  nu när du läser detta har du öppnat upp helt automatiskt. 

Vill du stänga ner så får du be ditt inre att stänga ner igen.  

I början får man göra detta flera gånger om dagen  men efter hand och mycket träning kommer det fungera lättare och lättare. 

Så ngt man får ge tid och man får träna på för att kunna hantera sin egen medialitet. 

Så hade du stängt ner och hållt dig ned stängd under ditt besök hade du inte känt av dessa känslor i koncentrations lägret. 

Men jag tror ändå det är väldigt nyttigt att kunna känna av även detta hemska som skett för att kunna inse vad som skedde och  arbeta för att inte detta ska upprepas igen.

Lasse

Auschwitz gaskammare var verkligen jobbig att besöka. Jag som inte är öppen egentligen fick en känsla av panik och jag kände mig trängd där inne. Man ville se, men inte stanna kvar.

Jag var i ett arbetsläger, en gång i Tjeckien… I vanliga fall brukar jag vara väldigt glad pratsam, även på lite hemska ställen, men här, all min energi sögs liksom ut, och jag hade svårt att andas i vissa rum, jag kände helt plötsligt som om någon slog mig över armen, utan att någon var i närheten. Där de hängde folk, blev jag plötsligt märkligt kall och extremt ont i huvudet. Nog var det något där alltid.

jag tror själv helt klart att det var energier. Jag drömmer om det här i stället.Tror det är budskap och att de som var där vill tala om hur det var.Drömmarna jag har förmedlar samma sak.

Jag har i verkligheten mött politiska fångar eftersom jag jobbar ideellt med detta och överlevande ur just Auschwitz genom föreläsningar.

Jag började forska i detta  och är idag tvärsäker mot rasismen, det ideella jobbet och demonstrationer började för många år sedan

Drömmarna tog även upp länder där diktaturer fanns bland annat Chile och Iran.Drömmarna ledde mej rätt, oh jag har själv funderat om energier inte samlas på en sådan plats

jag har mött överlevande därifrån. Det du upplevde var att andarna vill tala om vad som hände .Det behöver inte vara någon sorts reinkarnation utan judar och andra som avled som talar om vad de upplevde.  Jag får ofta drömmar om detta plus att jag i livet mött överlevande

Det här visar ju att energier kan ligga kvar i jorden och i trakten i många år efter att man dödat så pass många människor. Det är viktigt att säga att det inte behöver vara reinkarnation utan människor vill tala om hur det var.

jag drömde ofta om Chile människor som slängdes över Stilla Havet från flygplan , om byar i Österrike där folk deporterades ,om polska städer och överlevande som gråter och talar om vad som hände dag som natt… men jag är öppen jag jobbar ju ideellt och vill hjälpa andra

Tack för att du delar med dig av din berättelse, då är jag inte ensam om att vara känslig och känna av. Själv har jag varit infiltratör under franska revolutionen. Det var inte kul det heller. Utnyttja människor för att få den information mina chefer ville ha under jord. Bli torterad och förödmjukad för att på natten smyga ner till mina kontakter. Detta förklarar min kärlek för kulvertar och långa korridorer idag. Jag brukade sjunga när jag besökte mina chefer och var utom hörhåll från mina fiender. Men sen när jag måste tillbaka till fiendeland sjöng jag inte mer. Idag hatar jag verkligen att utnyttja människor, både för egen del och för andras. Tack för din berättelse, den visar på att trots allt det hemska som hände i Auschwitz så fanns det en sorts vardag där. Det känns som att du var med där, men det känner du som sagt bäst själv.

jag har sen barnsben hatat ljudet av tyska och sen i skolan var man då tvungen på den tiden att lära sig t yska och jag fick en jättekraftig negativ reaktion och tyckte det var makabert att vi skulle lära oss tyska, en känsla jag inte kunde ta på varför det var så. spolar framåt sen antal år i tiden och fick då veta (gjort efterforskningar) att jag i tidigare liv levt i ett land där tyska, nazister var ute på gatorna. jag var inte jude men jag kände skräck, hat gentemot dem och att de var i mitt land.

på nåt sätt, jag vet inte hur, så efter den regressionen har jag inget emot det tyska språket, det var väl som att nåt släppte.

…det här med språk och gamla förutfattade meningar eller vad man då tyckte var sanning har präglat mig i mer än det livet. tydligen är jag känslig för det här med språk. En gång som barn hörde väldigt lite av ett visst språk i ett helt annat sammanhang på teve och jag blev jätterörd och nästan helt förstörd och kände nästan kärlek för den som bara dök upp där i teverutan. Senare i regression var det språket mitt hemspråk då och personen jag sett påmint mig om någon jag känt i det livet (som jag senare tom efter efterforskning fick se en bild på med f.d jag bredvid!). Så jag tror det var båda delar som fick mig att reagera så starkt då (min familj fattade ingenting då det hände).

Även om du inte varit på fysisk plats under kriget eller efter i tidigare liv så tror jag att du kunnat bli väldigt berörd av det som hänt när väl sanningen kom fram och all den dokumentation, teve, tidningar som berättade om det.

Tror också som ovan att där vilar väldigt mycket energi kvar där som du snappat upp under ditt besök. Jag vet några som varit där på besök, turvisning och de mådde riktigt jävla illa efteråt medan de var förvånade att inte alla mådde lika dåligt som de gjorde, så jag tror man kan snappa upp olika och olika mycket. P.g.a deras reaktioner har jag själv inte vågat mig dit fast jag vet att det borde vara min plikt, det minsta man kan göra.