Hej Sagalina! Du behöver inte vara rädd! Ju mindre rädd du är - desto mindre otäckt är det. Jagar du upp dig så blir du mer rädd osv…..Sätt gränser!

Här är en tråd som skapats här på ÖN för alla rädda.

http://overnaturligt.ifokus.se/discussions/4e3d6d0688f4721964002c46-till-alla-radda

Hoppas du finner något användbart där eller i andra trådar. Det är många som känner som du, så du är inte ensam!

Lycka till och berätta hur det går!

Åh vilket bra inlägg, tack för tipset!

Jag kan nästan inte låta bli att skratta lite när jag läser ditt inlägg för det stämmer in så otroligt bra på mig själv till för bara något år sedan! När jag var liten och skulle gå till och från badrummet så började jag gå i normal takt, efter ett tag kände jag energin i ryggen och började då försöka "hålla mig" att inte börja springa. Efter många års träning lyckades jag faktiskt hålla mig relativt sansad, men det slutade oftast med att jag slängde mig på rygg i sängen för att "gnugga bort" obehaget i ryggen.;)

Nu vet jag att jag bara har nära och kära, guider och änglar runt mig som jag råkar känna av lite mycket ibland. Skillnaden nu är att känslan istället har bytts ut mot trygghet. Vet inte hur det var i mitt gamla rum, kan ha varit en jordbunden ande, eller så kände jag av dom som alltid är med mig precis som nu.

Mitt bästa tips är att läsa på. Oftast är det sånt man inte har så mycket information om som gör en rädd, så har det i alla fall varit för mig. :) Nu kan jag som sagt skratta åt det, men när man är mitt inne i det så är det ju så klart svårare.

Lycka till! :)

Tuva-C

hahaha tack för goda råd. Det är faktiskt rätt kul när man tänker efter, kan ibland undra om dessa energier ser det lite som en lek när jag springer iväg och de efter.

Hej Sagalina. Du är inte ensam. Dock har saker och ting ändrat sig för mig nu, men under hela min barndom har jag haft exakt samma känsla som dig. Vågade knappt gå på toaletten på nätterna utan höll mig då gärna tills det blev ljust ute, och till och med då började jag springa till toaletten ibland. Dessa känslor kom oftast då min mamma jobbade natt och min storebror hade stängt in sig på sitt rum. Jag var mellan 4-10 år gammal. Slutade oftast med att jag tog mitt täcke och min kudde och smög in till min bror och la mig på golvet bakom hans fotölj och drog täcket över huvudet. Då kände jag mig trygg.

Även om jag låg i min egen säng så kunde jag dra täcket över huvudet (och peta in kanterna på täcket under kroppen, så man ser ut som en mumie ungefär) när jag kände att jag inte var ensam, att någon stod och tittade på mig. Hjälpte inte detta…ja, då låste jag in mig på toaletten tills mamma kom hem.

Bor kvar i samma lägenhet idag och har fått veta att vi har väldigt många enegier här. Ibland känner jag av dem men säger bara högt att de är alldeles för aktiva och ber dem bestämt men snällt att lugna ner sig lite och det har funkat för mig. Om jag blir rädd så säger jag även det högt: "Jag vet att ni är här, men ni skrämmer mig. Ni får lugna ner er lite." För mig har de här metoderna hjälpt. Jag vet ännu inte vilka vi har på besök här hemma. Jag har aldrig kunnat se eller prata med andar, men har kännt av dem väldigt starkt. Jag drömmer även väldigt mycket om andar och om människor som gått bort som jag pratar med, men vet inte om det bara är vanliga drömmar eller om det är något annat.

Oj, vad långt det blev. Det jag ville säga/visa med allt detta var att du inte är ensam om denna känsla! :)

Vad "roligt" att det är fler som upplevt samma sak! Jag trodde att jag var på gränsen att bli inlagd när jag var liten bara för att jag kände så kraftiga energier runt mig hela tiden.

Har också sedan jag kan minnas haft väldigt svårt att somna då jag i princip alltid hade någon/något som stod vi sängen och tittade på mig. Brukade också vika in kanterna överallt på täcket och det enda som stack ut var näsan och uppåt. Kunde inte ens ha armarna på täcket.

Drömde också mardrömmar om "spöken" och osynliga saker som flög runt i rummet flera gånger i veckan. Och ända till för bara något år sedan kunde jag flyga upp mitt i natten i panik och tända lampan för att det var någon/något som kom för nära.

Men sen började jag acceptera det som stått och bankat för att göra sig känt hela livet och nu är jag inte rädd längre när jag vet vad det är. Jag misstänker att det började med att jag faktiskt såg en ande/guide när jag var liten, lika tydligt som en människa, stå i mitt rum och titta på mig. Sen stängde jag ner "synen" men kunde inte stänga av känslan. Det tog lite mer än 20 år senare men nu känner jag att jag är där jag ska vara. :)

Måste bara tacka Magi-cat för tipset och länken hon la in, det har hjälpt mig så OTROLIGT mycket. TACK TACK TACK!

Tack själv Sagalina, för att du är här, läser och delar med dig!

Vad glad jag blir att du fått nytta av länken! Kram!