Ja du Zedd

För det första så sörjer man på olika sätt. På den senaste begravningen jag var på (en arbetskamrats) kände jag bara en stor frid inom mig. Alla runt om mig grät. Jag kände av hennes närvaro så starkt och visste på något sätt att hon var glad över att musiken blev den hon gillade. Jag önskade att de andra också kunde känna hennes närvaro att hon fanns med oss och hade det bra.

När mina nära och kära som gått över har jag varit ledsen över att inte kunna umgås med dom på det sätt jag varit van vid, för mig är det svårare att få en konversation med dom när jag behöver… Innan dom avled så var det ju bara att ringa eller åka och hällsa på.

Det sörjer jag när jag är på begravning, den fysiska kontakten…

Du får förlåta mig om jag verkar otydlig, har jobbat min 3e natt och är nyvaken, ska ställa tillbaka dygnsrytmen snabbt nu….

Sorg är en känsla som är helt till var person att känna, jag tror att många som tror att dom har sorg, bara tycker synd om sig själv, detta var kanske elakt skrivet men så sant. Även jag har inte gråtit på begravning, men jag gråter ibland när jag tänker på vissa minnen. De enda begravningar som jag gråtit på är när jag begraver en hund. Samt en gång när jag ledde fram en häst till slaktaren, trots att hästen hade svår fång och knappt kunde gå, när jag skriver detta kommer även tårar. Men är detta sorg, det är inget som jag tänker på hela tiden bara i små portioner

fortsätter här :) skickade iväg för tidigt

Jag vet att de finns  och att vi kommer att träffas igen. För mig har det varit en hjälp att hantera min sorg efter mamma. Jag känner av hennes närvaro så starkt ibland och jag vet att hon vakar över oss. Hon finns ju!!

Hur man sen förklarar varför man inte gråter vet jag inte. Sorg syns inte utanpå, den bär vi inombords och den uttrycker sig olika hos oss människor.

Vist fins det alttd en saknad bar vill hälsa på dom. jag väntar fotfande att min moster ska kanka på dören som hon jore vid oväntade tillfällen. Men nu knaker hon inte nu bar hon tyker upp och forsäter gör sin braktikel jok som hon brukar. men i enna anan form och det är jag glad för.

jo det stämer nog som ni säger att man sörger på olkia sätt. gåråter jag på en begravnig så är det för jag ser alla andra gråta.

MVH Zedd75

Alla är vi olika individer med olika sätt, så inget sätt att sörja är fel eller konstigt.

Men det hemskaste jag har varit med om, var när jag var på min första begravning….vi var några stycken i den yngre tonåren, alla var nervösa till bristningsgränsen, då när man sitter i församlingssalen med kistan framme och allt är så tyst så man hör minsta lilla knäppning, ingen vet vad som skall hända…då rätt som det är så kliver kantorn in genom sidodörren….nu är det så att han hade långt spretigt grått hår, kutryggig och med sådana där halvglasögon längst ut på nästippen….han ställer sig tyst och glor över oss alla….

Då var det färdigt, jag börjar att få ett s k nervöst skratt långt ner i magen, visste inte vart jag skulle titta, vrider på huvudet och ser att samma har drabbat min närmaste granne på bänken…då blir inte saken bättre precis….ve o fasa…klarar inte detta….då plötsligt utbryter en skrattsalva från min granne, då går det inte att hejda, utan samma här…med resultat att det blir en kedjereaktion…..där sitter det en flertal anhöriga och skrattar på en begravning…hur vanligt är det….usch…vad man skämdes, men samtidigt kände jag att det var tur att det inte var jag ensam…men skrattet gick ju lika snabbt över som den kom..och allt gick till det normala…brukar tänka att det var tur att hon som begravdes hade ett jäkla glatt humör, så hon tog nog inte illa upp….

Detta kallar jag för en nervös reaktion, men så reagerar jag när jag blir rädd oxå, jag bara asgarvar och blir som en geléklump…

Tackar för ordet, hoppas att du Zedd75 förstår att allt kan hända på en begravning, har ju varit på fler, på vissa har jag tjutit som en gris och andra varit helt sammanbiten….har nog mycket med att göra vem, eller hur du känner dig just då, påverkar…

När min pappa gick bort förra året var det som en chock. Denna man som alltid hade varit så stark. Min lilla pappa som man alltid ringde till och fick goda råd ifrån. Visst hade vi även dåliga tider då det var mycket konflickter om olika saker. Hans oftast goda råd som jag många gånger tog som onödig kritik. Hans och min mammas omtanke om mig och mitt barns vällmående. Han fans alltid där även då han var sjuk. Hoppet fanns alltid där att han kansk ändå en dag skulle bli frisk. Envishet och finsk sisu levde han frammåt dag för dag under sin sjukdom. Det var en mycket svår tid för han när han inte längre kunde jobba, som hade gjort sedan han var 14 år gammal. Han älskade sina två barnbarn över allt annat. Den lilla satt han med i famnen. Jag och min mamma tyckte så klart att pappa skulle vila, men för han var det att vila att kunna få hålla denna lilla i famnen och skoja med oss kvinnorna att inte kunde vi ta hand om denna lilla kille som han kunde. Ända in i slutet så klarade sig mamma och pappa ensam. De hade bestämt sig för att de inte ville besvära någon annan mera än nödvändigt. När jag fick beskedet om att de inte kunde göra mera för han, tänkta jag bara om han nu lyckas klara sig ett tag till så kanske det kunde ändras så att det skulle kunna rädda han ändå. Hoppet fans hos mig ändå fast min mamma sa att läkarna har gjort allt de kunde. Glömmer alldrig när jag var hos han sista gången. Han låg i sängen som ett litet barn. Pratade gjorde han och var helt klar fast sitt jobbiga sjukdom. Hörde han alldrig att klaga, fast han säkert hade ont. Tackade sköterskorna varje gång de hjälpte han med något. Han hade min mamma ( hans livskamrat) hos sig ända in i slutet. Det som jag tyckte var så vackert hos dem som hade varit gifta så länge att i slutet så hade de tagit på sig sina vigselringar fast jag vet att min mamma inte brukade bära dessa pga. att hennes vigselringar var lite för små. När pappa hade till slut somnat in i det sista vilan fick min bror min pappas vigselring. Min mamma sa att den dagen hon inte finns här på jorden får jag hennes. Det var mycket vackert mitt i sorgen kunna veta att mina föräldrar hade älskat varandra väldig mycket.

Det jobbigaste var se kistan i kyrkan. Det kändes som pappa inte var där, utan att han hade vadrat vidare. Det går inte med ord att beskriva den sorgen jag kände då över att inte kunna ha pappa längre hos oss. Jag vet att han har det bättre nu och att han säkert vakar över mig och mina barn och min mamma…. Undrar bara om saknaden någonsin försvinner……

Säg såhär: Ja visst, jag är ledsen för att (tex mormor) Mormor har gått bort, men jag gråter inte, för detta är en tidpunkt där vi ska hylla henne och hennes liv. Jag är glad för att hon har haft ett sånt liv som hon har haft, för att hon har levt väl och har det bra nu.

När min mormor gick bort så hade jag en oerhörd sorg,en sorg över att inte kunna krama om henne eller prata med henne på det sätt som vi alltid gjort tidigare!Jag var väldigt mycket hos min mormor då jag var barn & vi hade en mycket stark & fin relation!

På hennes begravning så satt alla sörjande & gråtande men min lille son,Alexander förde ett hiskerligt oväsen…& ni vet ju hur det låter i en kyrka,inte ens Prästen hördes!Då fick jag bara känslan av att mormor skrattade så gott(kunde riktigt höra henne) & jag kände en sådan glädje & hon verkligen fyllde mig med en positiv energi!Jag känner hennes närvaro men tror inte att hon har så mycket tid att vara hos mig ständigt;-) Hennes närvaro & Kärlek känner jag varje dag då jag tänker på henne…& jag vet ju att vi möts igen en dag!

Kram

Ja, saknaden är svår, men jag tror att sorgen är lättare att hantera när man vet att de har det bra, att de hälsar på och att vi kommer att träffas så småningom. Jag tror att jag hade det lättare än mina bröder när pappa gick över. Den omedelbara chocken och saknaden efter pappa var nog ganska likartad, men jag kände en inre tröst som jag tror att de saknade. Jag tror att jag även kom snabbare på fötter, än de gjorde.

När jag förra året var på min mosters begravning, var jag en av dem som inte grät. Just för att jag kände hennes närvaro så starkt.

#7 Under bar breätels fick tår i ögonen här.

Vist är skanden stor men på ett anulunda sätt för mig. Nu har jag båda min föräldr kvar i livet så jag vet inte hur jag regerar den dagen dom går bort. Men alla sörjer ju vi olicka. så är det

MVH Zedd75

en minnes tråd för vår kära zedd75 - mycket kloka ord i denna tråden!

kram!

Älskade Zeddan jag vet att både du och en annan kär vän jobbar på er sida för att bygga broar emellan oss !

 så mycket bra Zeddan hadde att delge - får inte glömmas

# 12, kan bara hålla med dig :):)

Går inte för mig att fälla en tår under begravningar , hur illa beröd jag än är  år det inte  fasnar i halsen   bara

16 Ja så kan det vara - det var vad Zeddan beskrev också!

Såå som zedd skriver i tråden känner jag med. Han har varit borta nu i tre låånga år men det känns. Som vi inte har träffas på ett tag. Men på hanns begravning storgrät jag:'( han va min bror men ochså min bästa vän.

18 Ja han var mångas vän!!!! berörde så m¨ånga - mins hur vi hadde vår dysklexi gemensamt och hur vi kunde skämta om det-  och oj vad många retade sig på både hans o mina texter - inte sluta vi skriva för det

Jo det kommer jag ihåg hur vi bråka med vissa om det ;-) tur att man klarar sej utan vissa människor man ska tro på sej själv och då klarar man allt ;-)

20 exakt se vilken styrka han ger!

Jag tror att han ger mej styrka att klara av mitt jobb nu, har det riktit tufft p jobbet men har bestämt mej att jag ska klara detta. Kan ju säg att vi har nog avärkat 20st på jobbet för dom inte pallar. Pratar alltid med zedd innan ochber att han ger mej styrka;-)

22