2007-09-14 16:53 #0 av: Elisabeth-J

En ädelsten som gjort människor galna. I Smithsonian Institution i Washington ligger den ovärderliga Hopediamanten. Dess blåaktiga glans strålar ut från ett iskallt hjärta. Den ser ofarlig ut.

Ändå har denna kallt glittrande juvel en blodig och lidelsefull historia, och dess oberörda skönhet påstås ha varit vållande till mer än 20 människors död. I tre århundranden har kungar, fattiglappar, tjuvar och kurtisaner skådat dess vita eld och förtrollats därav.

Det första offret var enligt legenden en hinduisk präst som för 500 år sedan greps av diamantens tjuskraft kort efter det att den hade upphittats vid Kistnafloden i sydvästra Indien. Han stal den från en tempelguds panna, men greps och torterades till döds.

År 1642 dök diamanten upp i Europa genom förmedling av en fransk köpman och smugglare vid namn Jean Baptiste Tafernier. Han sålde den med förtjänst och köpte sig en titel och en jordegendom för pengarna. Taferniers son blev emellertid så skuldsatt på spel att köpmannen tvingades sälja allt han hade förvärvat. Tafernier reste nu tillbaka till Indien för att göra sig en ny förmögenhet - och blev sliten i stycken av vilda hundar.

Nästa gången stenen hördes av ägdes den av den franska kungen Ludvig XIV, som lät skära ner den från ursprungliga 112,5 karat till 67,5 karat. Ludvigs finansminister Nicolas Fouquet, som lånade den för en galatillställning, blev 1665 fälld för oredlighet och sattes i fängelse för återstoden av sitt liv. Ludvig XIV själv, solkungen, var vid sin död en bruten och allmänt avskydd man. Och det välde han sökt skapa knakade i fogarna.Det franska hovet visste inte viken olyckssten man hade införlivat med kronjuvelerna. Tre av dessa förgrundsgestalter skulle dö en våldsam död.

Prinsessan av Lambelle, som burit diamanten regelbundet, blev ihjälslagen av en pöbelhop. Ludvig XIV och hans drottning, Marie Antionette, som hade ärvt den, dog på giljotinen.

År 1792, när revolutionen fortfarande höll Paris i sitt grepp, försvann den sällsynta stenen på nytt och var borta i närmare 40 år. Denna intervall har givit plats för legendbildning.

Det berättas att en frask juvelare vid namn Jaques Celot skall ha dyrkat stenens skönhet så intensivt att han blev vansinnig och tog sitt liv. En rysk furste, Ivan Kanitovskij, skänkte den åt sin parisiska älskarinna, som han senare sköt ihjäl. Efter en tid blev han själv mördad. Även Katarina den stora av Ryssland lär ha burit stenen - innan hon dog av ett slaganfall.

Diamanten återupptäcktes med säkerhet först först när en holländsk diamantskärare reducerade den till dess nuvarande vikt på 44,5 karat - och begick självmord när hans son stal den från honom.

Olycksstenen fortsatte sin blodiga vandring genom Europa från hand till hand, tills den hamnade hos Henry Thomas Hope, en stormrik irländsk bankir, som köpte den för jämnt 30.000 pund. Det var efter honom som den fick sitt moderna namn. Hopes sonson dog fattig.

År 1908 köpte den turkiska sultanen Abdul Hamid diamanen för 400.000 dollar. Han gav den åt en av sina hustrur, Subaya, som han sedan stack ihjäl. Ett år efteråt förlorade han sin tron. Den olycksbringande stenen hamnade därnäst i Amerika, där den 1911 köptes för 154.000 dollar av en rik affärsman vid namn Ned McLean.

Under de närmast följande åren blev dennes son påkörd och dödad av en bil, McLean själv blev ruinerad och dog på ett mentalsjukhus, dottern dog 1946 av en överdos sömnmedel och hustrun Evelyn blev morfinist.

Den amerikanske juvelaren Harry Winston som köpte stenen av McLeans dödsbo, är den ende som undgått dess förbannelse. Han skänkte den till Smithsonian Institution.

 

Det finns många gamla skrock och seder, har ni något att berätta om något föremål som det tros ligga någon förbannelse över? Berätta gärna vad ni tror om det!  

  

Relaterade länkar

Av: Elisabeth.J

Datum för publicering

  • 2007-09-14